Utanför lägret/del 2

Väckelsen kommer också till Svenska Kyrkan i Daleskoga

 

I det kyrkliga livet inom Daleskoga församling började det hända märkliga saker, då Daniel Israelsson anlände. Kyrk­samheten ökade, men det var inte detta som var det mest anmärkningsvärda, utan detta att Guds Ande började röra vid människor. Människor kom till tro som NT säger d.v. s. de tog i sina hjärtan emot syndernas förlåtelse och evigt liv i och genom Jesus Kristus. - Varje vecka samlade Daniel Israelsson en skara i sin prästgård till bibelstudium och bön. För närvarande studerade man Apostlagärningarna. Man studerade därvid huru den första kristna församlingen hade det. De levde ju ett rikt andligt liv och de verkade med stor kraft och predikade Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

 

Kyrkoherde Acke Winlund, som länge verkat i Daleskoga, blev verkligen storligen avundsjuk på Daniel Israelsson, då han såg huru mycket folk som gick och hörde på Daniel Israelssons predikningar. Men ännu så länge hade han ju icke fått någon möjlighet att anfalla pastor Israelsson, men ett verkligt tillfälle för den som ville anfalla skulle snart komma... Det var nämligen så med Daniel Israelsson att han ibland även i offentliga sammanhang i lydnad för Guds Ande fick tungotal med åtföljande uttydning. Nu hade det nyss skett i en högmässa i Daleskoga kyrka och nu fick Acke Winlund möjlighet till att angripa pastor Israelsson. Dessutom var det så med Daniel Israelsson att han ibland då Guds Andes kraft kom över honom "under kraften" kunde ropa till rätt så högljutt. Acke Winlund menade att dessa rop kom från en överspänd individ och han hade nu -tyckte han - dubbla anledningar till angrepp.

 

När nu väckelsen kommit till Daleskoga kyrka så hade detta också det goda med sig, att det blev en gemensam kristen front i bygden. Gemensamma s.k. alliansmöten hade man

 

29

 


haft i många år, men nu växte en ny och djupare gemenskap fram de kristna emellan.

 

Vid onsdagskvällarnas bibelstudier, som pastor Israelsson tagit initiativet till och själv ledde, samlades många männi­skor från de olika samfunden i bygden. Här förekom rikligt med lovprisning till Herrens ära, flera talade i tungor och uttydde och man sjöng till nya melodier psalmerna i Psalta­ren så som det på många håll skedde just nu vid bönegrupp­samlingar utöver landet, ja, över hela Norden.

 

Men Acke Winlund var högeligen upprörd. Han fick i anfallet på Daniel Isralesson med sig några av de konserva­tiva kyrkomedlemmarna i Daleskoga. De flesta av de omnämnda kom från den "kyrkliga societeten". I denna grupp märktes bl.a. tandläkare Per Höglund med fru samt rektor Jonas Ingesson med fru. Dessa förenade sig helt med Acke Winlund i anfallet på Daniel Israelsson. Nämnda fyra personer plus en del ytterligare vad gäller den trängre kretsen kring Acke Winlund ansåg att Daniel Israelssons tungotal samt hans intensiva väckelsepredikningar var nya och främmande element i det kyrkliga livet i Daleskoga. Den här omnämnda gruppen som Acke Winlund sedan gammalt ansåg som själva kärnan i det kyrkliga livet i Daleskoga var helt tillfreds med Acke Winlunds förkun­nelse om att de genom barndopet utan vidare var kristna och de var helt nöjda med Acke Winlunds vackert formu­lerade predikningar, fastän ingen Guds Ande verkade i och genom Winlunds predikningar.

 

Nu gick de nämnda fyra Personerna samt Acke Winlund själv in med en skrivelse till biskop Carl-Johan Strömlind, vilken skrivelse fordrade att stiftets biskop måtte stävja vad som höll på att ske i Daleskoga och att han måtte förbjuda Daniel Israelsson att vidare tala i tungor i Daleskoga kyrka.

 

30

 

Thorsten Sjölunds problem och glädjeämnen!

 

I

0

 

Medan Daniel Israelsson hade sina nyss omnämnda pro­blem, som till och med kom att föranleda en anmälan till biskop Strömlind, så genomkämpade komminister Sjölund i Svanetorp problem av helt annat slag.

 

Thorsten Sjölund tog skilsmässan från Anna-Lena och barnen mycket hårt. Förhållandet till Anna-Lena hade väl aldrig varit riktigt bra, då Anna-Lenas motiv från början faktiskt varit föga genomtänkta. Hon hade helt enkelt för­hastat sig och då Thorsten i en besvärlig situation träffade Anna-Lena och friade till henne, så blev det sedan som det blev d.v.s. äktenskapet blev på något sätt redan från början misslyckat och dödfött. Anna-Lena hade just gjort slut med den man hon i fem år varit förlovad med, då hon träffade Thorsten. Tomrummet hon då upplevde gjorde sitt till att hon hastigt sade ja, då Thorsten friade. Med den man hon varit förlovad med hade hon egentligen levt alldeles som i ett äktenskap. Det var bara själva den yttre stadfästelsen genom en vigsel som fattades.

 

Anna-Lena hade väl sanningen att säga aldrig varit speciellt snäll och god mot Thorsten, utan tvärtom varit ganska hård och negativ. Thorsten ä sin sida hade så att säga "kofi stubin" och han kunde bli synnerligen hetlevrad. Alltnog: Thorsten saknade inte Anna-Lena. Hon hade ju i flera ån tid dragit sig undan det äktenskapliga samlivet och äkten­skapet hade under flera års tid varit ett äktenskap bara . yttre formell mening. Däremot saknade Thorsten mycket sina barn. Inte minst saknade han då oerhört lillpojken Josef, som nyss fyllt tre år och som å sin sida varit myzkt­fäst vid-sin pappa.

 

Thorsten Sjölund hade väl kunnat klara sina problem. om det ej varit så att hans högkyrkliga bröder kommit ~ så

 

31

 


hårda domar. Komminister Sjölund blev helt enkelt ute­sluten från den högkyrkliga stiftelse, som han tillhörde, då man hade den uppfattningen att en skilsmässa var någon­ting omöjligt. Flytta isär kunde man göra, men ej skilja sig ifrån varandra. Att skilja sig ifrån varandra var praktiskt taget detsamma som att definitivt bli en avbruten gren från vinträdet, där Jesus själv var stammen.

 

Speciellt råkade Thorsten Sjölund ut för domarna från en av de ledande männen inom nyss nämnda högkyrkliga stiftelse. Denne högkyrklige broder och kollega, som för övrigt varit mycket tillsammans med Thorsten Sjölund och. ofta besökt honom, kunde nu ej längre träffa honom på grund av det som hänt i och med skilsmässan.

 

Thorsten Sjölund var ordförande i en arbetsgemenskap som arbetade för väckelse och ett fördjupat liturgiskt medvetan­de. Huru förskräckt blev han inte då nämnda arbetsgemen­skap skulle anordna kyrkodagar, att frän en högkyrklig tid­skrift få annonsmanus i retur, detta fastän det faktiskt fanns inom de aktuella högkyrkliga leden sådana som visst ej "sopat rent framför egen dörr". Flera levde nämligen -vilket var en "offentlig hemlighet" - tillsammans med älskarinnor och flera andra av de högkyrkliga bröderna låg under för alkohollasten. Likväl kunde man skrymtaktigt nog hårt döma Thorsten Sjölund, som dock var oskyldig part i sin skilsmässa från Anna-Lena.

 

Thorsten Sjölund visste om en brevbärare i Smyrna i Daleskoga, som nyligen råkat ut för detsamma som han. Han hade blivit övergiven av sin hustru och var dessutom nu helt dömd i de lagiska kretsarna bland pingstvännerna. Ingen ville knappast '1a honom i hand längre". Han var stämplad som oren! Någon riktig tröst för Thorsten Sjölund var det ju dock inte, att brevbäraren och pingstbrodern Olle Ohlsson råkat ut för detsamma som han. Tvärtom under-

 

32

 

strök ju detta huru fariseiska domarna kunde vara både bland pingstvännerna och bland de högkyrkliga.

 

När nu Guds Ande vilade över det kyrkliga arbetet i Dale­skoga med omnejd så fann Thorsten Sjölund sin glädje och vila i detta verk. Han hämtade styrka hos Herren sin Gud! Starka kärleksband knöts i tron på Herren Jesus Kristus mellan Thorsten Sjölund och Daniel Israelsson och fastän de var på något olika linje så att säga rent kyrkligt sett, så greps både komministern och kyrkoadjunkten i Dale­skoga pastorat av Guds Ande och Guds eld eller som man brukade säga av "väckelsens eld", som brann nu i både Daleskoga och Svanetorps kyrkor.

 

33


Det första anfallet på Daniel Israelsson

 

Nu hade alltså Acke Winlund fått skäl att anfalla Daniel Israelsson. Det måtte väl vara skäl nog, när pastor Israels­son både talat i tungor i en stilfull svensk högmässoguds­tjänst samt dessutom hållit sina hårda och fanatiska väckelsepredikningar, som rörde om ordentligt bland de gamla gedigna kyrkokristna medlemmarna i Daleskoga. Ackes första utspel var att kalla Daniel Israelsson hem till sin prästgård, för att så kunna resonera igenom problemen. Daniel skulle så att säga få en chans att förklara sig innan saken gick vidare till biskopen.

 

Eljest brukade faktiskt inte Acke gå just den här vägen. Han var egentligen mycket osäker på sig själv och brukade därför som regel tillämpa "lappsystemet". "Lappsyste­met11 gick så till att då Acke Winlund hade någonting att anmärka på vad gällde Daniel Israelssons tjänstgöring i för­samlingen så skrev han en lapp och lade den helt diskret i Israelssons box på pastorsexpeditionen. Daniel hade redan på den korta tid han varit i församlingen fått många dylika lappar i sin box. På lapparna stod det Lex. så här: Dämpa dina heta känslouttryck i predikningarna. Många har tagit anstöt av din predikan i söndags. - Eller kunde det låta så här: Jag har fått rapport om att du åter igen talat i tungor vid söndagens högmässa. Dessutom var din predikan alldeles för lång. Du predikade i trettiofem minuter - det är åtminstone en kvart för mycket. Vilka menade du för­resten, när du talade om - enligt rapport - att både präster och kyrkfolk ibland kan höra till de opånyttfödda. Om du ej slutar med dina underligheter, så blir det snart nog fråga om en biskopsanmälan.

 

Men nu hade Acke Winlund en torsdag kl. 13.00 kallat Daniel Israelsson till sig för att tala igenom de högaktuella

 

34                                35

 


problemen. När Daniel anlände och ringde på vid den för­nämliga kyrkoherdebostaden så var både Acke och hans Ingeborg snart nog vid ingången och hälsade honom väl­kommen. Båda försökte visa sig från sin allra vänligaste sida. Acke kände sig dock åtskilligt osäker - trots sitt för­menade övertag i saken. Dessutom var han åtskilligt röd­mosig i ansiktet, ty han hade för att "styrka sig" inför dagens sammanträde med Daniel Israelsson tagit sig en ordentlig dos konjak.

 

Slå dig nu ner här i soffan, sa' fru Ingeborg Winlund till pastor Israelsson och pekade hän mot den förnämliga soffan i prästgårdens salong. Kaffet fanns redan på plats på bordet och bullar och kakor var framdukade. När man druckit kaffe och ätit av kaffebrödet, så gick Acke Winlund och Daniel Israelsson in på kyrkoherdens ämbetsrum, för att tala igenom de uppkomna problemen.

 

Du måste förstå, sa' Acke inledningsvis, att det helt enkelt inte går länge till, om du fortsätter med ditt tungomåls­talande i denna kyrkligt sett medvetna församling. Jag har fått många klagomål på dig den sista tiden. Det är inte i en pingstförsamling du tjänstgör här, sa' Acke ironiskt, det hoppas jag att du förstår ... Nu är frågan den om du vill låta tungomålstalandet ske vid mera interna tillfällen och om du är villig att överhuvudtaget lugna ner dig och ej låta dina predikningar hädanefter bli så känsloladdade som de varit den sista tiden, sa' Acke Winlund vidare.

 

För den som något kunde bedöma vad som rörde sig inom en människa, så var det uppenbart att Acke Winlunds anfall på Daniel Israelsson i mångt och mycket var dikterat av ren avundsjuka. Han hade arbetat i Daleskoga i många år och hade endast den vanliga gruppen, i huvudsak då några från samhällets toppskikt, som regel med vid högmässan. Så kommer Daniel Israelsson och får med ens mycket folk vid

 

36

 

gudstjänsterna och dessutom får han ett helt annat och betydligt djupare samarbete med frikyrkorna i bygden.

 

Nu vände sig Acke med spänning till Daniel Israelsson, för att få hans reaktion på sitt utspel. Daniel dröjde något med svaret, därefter sa' han lugnt: Som du kanske förstår så har väckelsen kommit till Daleskoga, Guds Ande verkar och vi måste låta väckelsen forma sig som den vill ... Väckelsen är som en vårflod, den går ej att hejda, försöker man hindra den, så går den sina egna vägar... - Kom för övrigt Acke ihåg Jesu ord om Andens verk: "Vinden blåser vart den vill, du hör dess sus, men du vet ej varifrån den kommer eller vart den far..." - Så Acke är det med Andens verk, sa' Daniel till sist.

 

Acke tyckte nu att han fått så att säga "svart på vitt" vad gällde Daniel Israelssons verksamhet i församlingen som i sin tur orsakat så mycket strid i Daleskoga sista tiden.

 

Du får själv ta konsekvenserna av ditt handlingssätt och din hårdnackenhet, sa' Acke till sist. Jag går nu tillsammans med några av våra gamla kända kyrkokristna in till biskopen med en skrivelse, så får biskopen själv ta hand om den här saken.

 

37


Biskopen griper in i kyrkostriden i Daleskoga

 

Efter att ha ringt till biskop Strömlind och beklagat sig över läget i Daleskoga, så avsände Acke Winlund en allvarlig skrivelse adresserad till H.H. Biskopen Carl-Johan Ström­lind. - Acke påpekade huru det alltsedan Daniel Israelsson kommit till pastoratet och församlingen pågått ständiga strider, som verkade förödande på församlingslivet. Acke talade om tungomålstalande, om de våldsamma känslout­brotten, om huru Daniel Israelsson vid flera tillfällen ome­delbart efter högmässans slut smort sjuka med olja och bett för dem. Det mesta av det som hänt är ju sådant som har hemortsrätt i Pingströrelsen, men ej i Svenska Kyrkan och dess gudstjänstliv. Skrivelsen var undertecknad av kyrko­herde Axel Winlund samt av tandläkare Per Höglund och rektor Jonas Ingesson. Båda de sistnämnda hade ledande befattningar såväl inom kyrkorådet som inom kyrkofull­mäktigeförsamlingen i Daleskoga pastorat.

 

Biskop Carl-Johan Strömlind såg allvarlig ut och fick veck i pannan där han satt i den förnämliga stolen på domkapitlet i Kristineborg och läste skrivelsen från Acke Winlund m. fl. personer i Daleskoga pastorat. Hans beslut var dock obön­hörligt. Han skulle hålla "hårt i tömmarna" ... Visserligen hade han uttalat sig synnerligen positivt till förmån för den pågående karismatiska väckelsen eller den s.k. nya pingsten, men därifrån var steget långt till det som nu skett, när en av stiftets nyutkomna kyrkoadjunkter söndag efter söndag stod och talade i tungor i Daleskoga kyrka. Sådana nyheter kunde verkligen inte tolereras i Kristineborgs stift!

 

Biskop Strömlind tog i första hand kontakt med kontrakts­prosten i Bergaryds kontrakt Carl-Olov Carienius. Saken var den att Daleskoga pastorat inom kort skulle visiteru. Det skulle bli s.k. prostvisitation under Carl-Olov C-arie­nius' ledning. Biskopen gav nu prosten Carlefflus i uppdrag

 

38                                39

 


att vid visitationen i Daleskoga speciellt å biskopens och domkapitlets vägnar närmare undersöka förhållandena vad gällde klagomålen på Daniel Israelsson och hans'tjänst i Daleskoga.

 

40

 

Prostvisitation i Daleskoga pastorat

 

Acke Winlund hade bråda dagar inför kontraktsprosten Carl-Olov Carlenius' ankomst till pastoratet. Acke Winlund skrev för närvarande som mest intensivt på sin redogörelse över församlingslivet i pastoratet och vilken redogörelse skulle föreläggas kontraktsprosten. -

 

Särskilt angeläget kändes det för Acke Winlund att skriva något i sin redogörelse om problemen som var aktuella i pastoratet... Efter att ha framhållit troheten hos den goda kärnan av kyrkfolk som finns både i Daleskoga och Svanetorp, så kom en "kraftig salva" i visitationsberättel­sen mot Daniel Israelsson och hans verksamhet i pastoratet. Så här skrev Acke Winlund i sin redogörelse: Under den sista tiden har en del för Svenska Kyrkan främmande ele­ment visat sig i gudstjänstlivet. En i pastoratet tjänstgöran­de präst har visat tendenser till fanatism och onödig extas. Nämnda fanatism har fört med sig tungomålstalande lik­nande den som varit aktuell i Pingströrelsen, vidare har i anknytning till högmässorna människor kallats fram för förbön. Oljesmörjning av de sjuka har därvid förekommit och nämnde prästman har påstått att denna oljesmörjning av de sjuka skulle vara ett nådemedel. Predikningarna som nämnde prästman hållit har varit långa, mycket över medel­längden av vad som varit regel inom Daleskoga pastorat. Det som väckt bestörtning hos de gamla kyrkbesökarna har dessutom varit det att prästmannen ifråga åstadkommit mycket känsloladdade uttryck i sina predikningar. Det hela har gjort att församlingens egna medlemmar känt sig främ­mande i sin egen kyrka och sin egen gudstjänst. Från andra orter såväl som från frikyrkligt håll i bygden har åtskilliga sökt sig, för att lyssna till nämnde prästman. Lokalpressen har uppmärksammat vad som skett i Daleskoga sista tiden. Vi som står i ledningen för verksamheten inom Daleskoga

 

41

 


pastorat ser med oro på det som hänt och räknar med att fä nämnda problem lösta nu vid prostvisitationen tillsammans med vår kontraktsprost. -

Så var då tiden inne för kontraktsprosten Carl-Olov Carle­nius att besöka Daleskoga pastorat för visitation. - Redan första dagen av visitationen var ett besök planerat hos kyrkoadjunkt Daniel Israelsson. Kontraktsprosten och Acke Winlund hade därvid biskopens uppdrag att försöka förmå Daniel Israelsson att "lägga om kursen" i det kyrk­liga arbetet. Acke Winlund kände sig nu styrkt i sin position då han fått både biskopens och kontraktsprosten på sin sida. För övrigt så var Acke och Carl-Olov Carlenius studie­kamrater och de hade växt upp i samma trakt. När de träf­fades brukade de tala om vad de upplevt tillsammans både under uppväxtåren och under studietiden. De brukade också dricka rejält tillsammans både vin, konjak och whisky. Ingen av dem hörde ju till dem som så att säga "spottade i glaset".

När Carl-Olov Carlenius och Acke Winlund nu svängde in på Daniel Israelssons gårdsplan i Carl-Olov Carlenius' Volvo så hade Daniel redan lagt märke till sina två förmäns ankomst och han gick mot dörren för att kunna öppna så snart dörrklockan ringde. När signalen kom öppnade alltså Daniel Israelsson och bjöd in sina två förmån. Samtliga tre prästmän visste väl vad saken gällde och de var snart inne i ett allvarligt samtal om de problem, som för närvarande tycktes skaka om i det kyrkliga livet i Daleskoga.

Jag har fått bUopens fullmakt att ställa dig inför detta Daniel, sa' kontraktsprosten Carlenius, att du helt enkelt måste ändra dig och lyssna på Acke Winlunds tillsägelser. Eljest blir det allvarliga följder för dig. Vi kommer att ta upp de här sakerna vid våra enskilda visitationsöverlägg­ningar och hjälper ej detta, så får biskopen och domkapitlet ta sig an saken, sa' Carl-Olov Carlenius.

 

42

 

Men Daniel Israelsson var obeveklig. Han visste att han fått

ov

sitt uppdrag av Gud och han var helt ` ertygad om att det som nu skedde i Daleskoga var ett bönesvar frän Gud. Många hade bett i Daleskoga under åtskilliga år om andeut­gjutelse och nu var väckelsen ett faktum. Människor kom till tro på Jesus Kristus. Sjuka blev helade. Guds Ande, föll och när Guds Ande föll så talade mänga i tungor, såsom det skedde under den första kristna tiden, och många männi­skor prisade storligen Herrens namn.

 

Daniel Israelssons svar på de två förmännens anmaningar kunde alltså bara bli ett och pastor Israelsson formulerade svaret så här: Gud har genom sin Ande besökt oss här i Daleskoga på ett särskilt sätt den sista tiden och jag kan inget annat göra än tacka honom för att väckelsen är ett faktum nu ibland oss ...

 

Lördag eftermiddag hölls i församlingshemmet i Daleskoga visitationens enskilda överläggningar. I dessa överläggning­ar deltog, förutom kontraktsprosten och pastoratets präs­ter, kyrkorådets ledamöter, kyrkomusikern, kyrkovakt­mästarna, kyrkvärdarna, kyrkokamrern samt församlings­assistenten, som ansvarade för pastoratets undgomsarbete.

 

Kontraktsprosten gick igenom vid de interna överläggning­arna Acke Winlunds visitationsredogörelse vad gällde det

kyrkliga arbetet i Daleskoga. När redogörelsen blivit uppläst och något kommenterad så fick Acke Winlund ett erkännande av prosten Carlenius för en innehållsrik och välskriven redogörelse.

 

Vid de fortsatta överläggningarna kom speciellt problemen kring Daniel Israelssons prästerliga arbete att belysas och kommenteras. Ja, det blev faktiskt så helt spontant att dessa kyrkliga "väckelseproblem" blev huvudämnet vid de in­terna överläggningarna. - Många inlägg följde när ordet lämnades fritt och när kontraktsprosten med anledning av

 

43

 


det inträffade ställde sina frågor. Ingen hade mod att stå upp för Daniel Israelsson fastän mer än en t.ex. av kyrko­rådets ledamöter insåg att pastor Israelsson egentligen var utsatt för intriger från sina kyrkliga förmån.

De som speciellt och mycket hårt angrep Daniel Israelsson var de förut nämnda lekmännen i pastoratet tandläkare Per Höglund och rektor Jonas Ingesson. De sade båda rent ut, att det måste bli slut hädanefter på de förödande striderna i Daleskoga. Dessa strider har helt haft sin orsak i Daniel Israelssons s.k. väckelsearbete i församlingen. De gick till och med så långt att de sade, att om kyrkoadjunkt Israels­son ej ändrar sig så måste vi kräva av biskop och dom­kapitel att han förflyttas från Daleskoga till annan plats.

 

Daniel Israelsson hörde lugnt på de många inläggen emot honom och hans sak. En av kyrkovaktmästarna försökte -för sitt samvetes skull - att säga något positivt om Daniel Israelssons arbete. Kyrkovaktmästarens positiva synpunk­ter drunknade dock i allt det negativa som östes över kyrko­adjunkt Israelsson.

 

När Daniel Israelsson fick ordet, så var han, i varje fall till synes, helt oberörd och lugn. Han sade ungefär detsamma som han enskilt sagt hemma i sin bostad redan förut till sina förmån, nämligen detta, att Gud genom sin Ande besökt Daleskoga och det är viktigt att vi alla förstår detta och tackar Gud för väckelsen han sänt...

 

Kontraktsprosten Carlenius satte streck så att säga för de­batten. Han sade sig vara tacksam för att ha fått så många synpunkter från olika håll på det som skett och sker i för­samlingen, men han beklagade också att det ej gått att komma fram till en verklig lösning av de förefintliga pro­blemen.

 

Visitationens avslutningsdag kom. Vid högmässan i Dale­skoga kyrka predikade kontraktsprosten och teologie licen-

 

44

 

tiaten Carl-Olov Carlenius. Mycket folk hade samlats både för högmässans skull men också speciellt för den offentliga visitationsstämmans skull, som skulle följa omedelbart efter högmässans slut.

Vid den nyss nämnda offentliga stämman skulle kontrakts­prosten ge sin syn på vad som hade skett i pastoratet under den verksamhetsperiod som låg närmast bakom. Kontrakts­prosten läste ej upp hela Acke Winlunds redogörelse men citerade valda delar och gav sina kommentarer till vad som skett. Det blev en hel del superlativer som framfördes och den som fick ta åt sig äran för det positiva som skett var Acke Winlund. Acke Winlund beskrevs av kontraktspros­ten som en duktig och energisk kyrkoherde. Organisatoriskt sett ligger Daleskoga i främsta rummet i vårt kontrakt, fast­slog Carl-Olov Carlenius.

Så kom då kontraktsprosten i sitt offentliga framförande också in på de högaktuella problemen, som följt i spåren av Daniel Israelssons arbete i Daleskoga pastorat. Han sam­manfattade det hela ungefär så här: Sista tiden har en del speciella problem varit för handen i Daleskoga pastorat. En del för Svenska Kyrkans församlingsliv främmande element såsom tungomålstalande o.dyl. har uppenbarat sig i spåren av det arbete, som en av pastoratets präster utfört. Vid de enskilda överläggningarna under gårdagen har intensiva försök gjorts att försöka komma till rätta med de omnämn­da problemen. Vi har dock ej lyckats att helt bilägga de uppkomna stridigheterna.

När kontraktsprosten Carlenius lagt fram så att säga slut­resultatet vad gäller kontraktsvisitationen och dess över­läggningar, så lämnades ordet fritt i den fullsatta kyrkan i Daleskoga. Det föreföll som om praktiskt taget alla var nöjda med kontraktsprostens framställningar. Innan kon­traktsprosten Carlenius hann att avsluta det hela, så begärde dock kyrkoadjunkt Israelsson ordet. Allas ögon

 

45


riktades mot den frimodige Daniel Israelsson då han gick långt fram i kyrkan, där kontraktsprosten satt bakom ett bord. Pastor Israelsson ställde sig bredvid kontraktspros­tens bord och sade ungefär följande: Eftersom jag är den som åsyftas i prostens framställning om en del förmenta stridigheter, så vill jag ge en offentlig förklaring. Jag har upplevt en öppen dörr i Daleskoga församling alltsedan jag kom hit. Gud har verkat genom sin Ande. Mänga har - så långt vi nu kan bedöma - kommit till en levande tro på Jesus Kristus. Åtskilliga sjuka har upplevt läkedom efter att ha blivit smorda med olja enligt Jakobs brev 5:14. Guds Ande har fallit och många har upplevt pingst på urkristet sätt. De heliga nådegåvorna har varit i bruk, men allt har gått skickligt och ordentligt till, ty då t.ex. tungomål före­kommit har vederbörlig uttydning av tungotalet skett. -Jag kan alltså ej "sälja den väckelse" som varit och är för handen och vilken väckelse somliga påstår vara lika med uppkomna stridigheter i Daleskoga pastorat.

Kontraktsprosten försökte så gott han kunde att dämpa effekten av Daniel Israelssons försvar för sin sak. Han gjorde några sammanfattningar ytterligare av vad som skett under visitationen, han tackade Acke Winlund och alla församlingsarbetare för ett gott arbete inom pastoratet. Till sist sjöngs som avslutning på prostvisitationen psalm 600: 5-7. Efter psalmsången så utrymdes kyrkan och var och en gick eller for till sitt. Mycket hade församlingsborna nu att tala om, speciellt då efter Daniel Israelssons kraftfulla inlägg.

Daniel Israelsson intervjuades av lokalpressen angående den pågående väckelsen och dagen efter hade lokalpressen stora rubriker om prostvisitationen och om vad som skett på grund av Daniel Israelssons kraftfulla anförande i den full­satta kyrkan.

 

46

 

Pastor David Modig föres ut "utanför lägret"!

 

Det var nu sommar i Daleskoga. - Pastor David Modig for med sin familj upp till sitt kära Norrbotten. Även pastor Modigs hustru Hanna var frän Norrbotten. De kom båda från det vackra Överkalix. Det hördes också på deras dialekt. Här kunde man verkligen tala om att "ränderna aldrig går bort", ty den speciella dialekt som överkalix­borna har fanns för all framtid kvar hos Hanna och David Modig. Efter några härliga sommarveckor i Överkalix hade pastor Modig lovat att medverka vid en tältmöteskampanj i Pershamns Pingstförsamling. Därefter återvände familjen Modig med förnyade krafter till Daleskoga, där pastor Modig avsäg att i tro på den helige Andes kraft arbeta vidare.

 

Under tiden som pastor Modig varit från Daleskoga hade mycket hänt inom Smyrnaförsamlingen. Alex Svensson och Lars Andersson hade bakom ryggen på pastor Modig helt enkelt "gjort en kupp". De hade med andra ord tagit hand om församlingsledningen och samlat en tongivande grupp av medlemmar kring sig. Detta övertagande av församlings­ledningen skedde utan något som helst styrelse- eller för­samlingsbeslut. Enligt Smyrnaförsamlingens stadgar så var ju pastor David Modig alltfort församlingens ordförande. - När han nu återvände efter en stärkande semester, så fick David Modig helt enkelt det beskedet av Alex Svensson och Lars Andersson, att han inte längre hade något med Smyrnaförsamlingens ledning att göra. Pastor David Modig visste inte om han skulle tro på ett sådant meddelande eller ej. Han trodde ju nämligen inte riktigt på vad hans öron hörde. Frågan han ställde sig var nämligen denna: Kan det verkligen gå mera orättfärdigt till i en pingstförsamling med hög kristen bekännelse än det eventuellt går orättfärdigt till i någon som helst annan förening i denna världen? -

 

47


Eftersom pastor David Modig knappast kunde tro det allra värsta, så gick han till förmiddagsmötet, som var annonse­rat på söndagen klockan elva. Till mötet kom Alex Svensson och Lars Andersson och en stor skara medlem­mar. Eftersom pastor Modig bodde i församlingens fastighet och var först på plats så kunde han ge ut mötets första sång. Efter bön och ytterligare sång så besteg pastor David Modig predikstolen för att börja predika. Han hade emellertid inte hunnit säga många ord förrän Alex Svensson och några till helt enkelt sjöng ner honom med den i och för sig vackra kören: "Under ditt blod, ditt dyra blod, under din rena hälsoflod, håll mig, Herre, från dag till dag, under ditt dyra blod." En syster i församlingen, Hanna Andersson, som hade ett svagt nervsystem blev helt enkelt hysterisk och började ropa högt och oartikulerat i mötet. Detta gjorde att Alex Svensson och hans meningsfränder blev skrämda och pastor David Modig kunde predika färdigt.

 

David Modig hade fortfarande svårt att tro att Alex Svensson och Lars Andersson skulle kunna genomföra sina onda avsikter med hjälp av en liten grupp, låt vara högljudda, medlemmar.

 

Det blev emellertid åter söndag och knappt hade David Modig givit ut inledningssängen nummer 337 i Segertoner om %ärlaregnet", som nu faller över hela jorden, förrän Alex Svensson och hans grupp i församlingen åter igen tar upp en kör och sjunger ner pastor Modig. - David Modig avbröt nu omedelbart sin predikan och sade ungefär följande: Jag kan inte längre ansvara för vad som hänt sista tiden. Jag vill ej strida om makten. Jag lämnar nu Smyrna­kapellet och Smyrnaförsamlingen och föreslår att de som ser saken som jag följer mig ut ur kapellet. Vaktmästaren Sture Persson reste sig från sin vaktmästarstol och öppnade

 

48

 

 

 

 

 

dörren ut från Smyrna medan hans hustru Ingegerd, pastor David Modig med familj och många andra lämnade Smyr­nakapellet i Daleskoga. Med i skaran som tågade ut var givetvis också Maria Johansson. Kvar i kapellet'blev nu en handfull personer, bland dem givetvis Lars Andersson och Alex Svensson. Skaran som tågade ut denna sommarsöndag från Smyrnaförsamlingen i Daleskoga och dess kapell uppgick till cirka 70-talet personer.

 

I efterhand uppstod nu en hel del problem. Eftersom pingst­församlingarna ej var anslutna till något speciellt kyrko­samfund, så uppstod nu Lex. frågan vem som skulle repre­sentera Pingströrelsen i mera officiella sammanhang. Alex Svensson och Lars Andersson tog så gott som omedelbart kontakt med pastor Henning Eriksson i Kristineborg. Ett s.k. uppgörelsemöte skulle anordnas i Smyrnakapellet med Henning Eriksson som ordförande. Henning Eriksson, som ju var ledare för Värmlands största pingstförsamling och dessutom hörde till de ledande bröderna på riksplanet, fick nu i uppgift av Lars Andersson och Alex Svensson att kontakta ytterligare två pingstpastorer från grannskapet till kommande söndags s.k. uppgörelsemöte.

 

När tremannakommittén var vald så kontaktade Henning Eriksson David Modig per telefon och inbjöd honom helt formellt att komma med vid kommande söndags uppgörel­semöte i Smyrnakapellet i Daleskoga kl. 11.00. Eftersom David Modig ej fått någon som helst möjlighet att påverka utvecklingen, ej fått någon chans att utse någon från sitt håll i tremannakommittén och dessutom blivit "utkastad" från Smyrna i Daleskoga utan både styrelse- och försam­lingsbeslut, så ansåg David Modig det föga lönande att bli med vid det s.k. uppgörelsemötet. Saken var ju redan på förhand avgjord! Alltså tackade David MOdig nej till mötet ifråga. Mötet hölls dock programenligt följande söndag

 

49


med pastor Henning Eriksson från Kristineborg som ord­förande. Vid slutet av mötet så utsågs Alex Svensson till ordförande och föreståndare inom Smyrnaförsamlingen i Daleskoga. Notiser sattes in i Pingströrelsens två ledande tidningar, nämligen i den dagliga rikstidningen "Nytt Ljus" samt i veckotidningen "Evangelium till folket", att adressen till Smyrnaförsamlingen i Daleskoga nu är: Bygg­nadssnickaren Alexander Svensson, Fridhem, Daleskoga. All korrespondens med pingstförsamlingen i Daleskoga sker hädanefter till nämnda adress. Som garanter för nämnda notiser stod pastor Henning Eriksson, Kristineborg, samt de två i utredningskommittén av Alex Svenssons och Lars Anderssons lilla grupp valda pingstpastorerna.

 

Systemet fungerade som vanligt perfekt och järnhårt. Från den dagen då nämnda notiser var införda i Pingströrelsens två ledande tidningar, så var pastor David Modig stämplad som "oren" över hela landet.

 

50

 

"Guds fria verk" får framgång!

 

Pastor David Modig stod nu från Pingströrelsens synpunkt "utanför lägret". Han hade en hel del praktiska problem att ta ställning till den allra närmaste tiden. Familjen Modig måste t.ex. få sin bostadsfråga löst. De bebodde nämligen pastorsbostaden i Smyrnaförsamlingens fastighet. En fa­milj, tillhörande Svenska Missionsförbundet, hade emeller­tid en bra lägenhet på övervåningen i sitt hus i Svanetorp. På så sätt blev David Modig och hans familj nu Svanetorps­bor. En annan fråga som skyndsamt måste få sin lösning var lokalfrågan för den nya fria församlingen. Även den frågan fick dock snabbt sin lösning. Efter att någon tid ha fått hyra NTO:s lokal i Svanetorp och Folkets hus lokaler i Daleskoga, så fick den fria församlingen köpa en nedlagd biograflokal i Daleskoga. Här fick den fria församlingen en utomordentligt fin lokal och bröderna i församlingen gjorde många dagsverken gratis, för att iordningställa lokalen ifråga. På ett församlingsmöte några månader efter "ut­tåget" från Smyrna i Daleskoga antog den nya fria försam­lingen stadgar och en arbetsordning och beslöt då att fort­sätta sitt evangeliska arbete under namnet Allkristen Gemenskap. Efter alla stridigheter man upplevt i Smyrna i Daleskoga, så ville man därmed ha sagt att gemenskapen i det fria verket, som man numera var med uti, var en ur­kristen verksamhet, där man ville vara med och bygga upp Jesu Kristi kropp, inte bygga upp en kristen partiorganisa­tion.

 

Den evangeliska verksamheten inom församlingen Allkris­ten Gemenskap fick en god framgång under pastor David Modigs ledning. David Modig predikade som aldrig förr i Andens kraft och i Jesu namn. Jesu uppståndelsekraft vilade över honom såsom den enligt Apostlagärningarna vilade över Herrens tjänare under den första kristna tiden. Många

 

51

 

K                12


människor blev frälsta och skaran av dem som trodde för­ökades. De kristna bröderna och systrarna uppbyggdes och växte till genom bibelstudier och genom mänga bönernöten.

 

Även på andra håll i landet upplevde bröder och systrar som ville leva i Andens frihet liknande skeenden, som en stor skara medlemmar inom Smyrnaförsamlingen i Daleskoga upplevt. Därvid uppstod kontakter på riksplanet mellan bröder och systrar som genom olika omständigheter kommit att intaga en friare position. Namnet Allkristen Gemenskap blev alltså en samlande rubrik för en stor skara bröder och systrar som stående på en fri plattform ville tjäna Herren i väntan på Jesu Kristi tillkommelse.

 

52

 

"Ljusstaken flyttas" från Smyrnaförsamlingen i Daleskoga

 

Vid det möte då det stora uttåget skedde från Smyrnaför­samlingen i Daleskoga blev endast tiotalet personer kvar i Smyrnakapellet. Ytterligare en del medlemmar, som ej då var med på mötet, blev dock kvar i den gamla församlingen. Samtliga fyra äldstebröder med familjer var ju också kvar i den officiellt erkända Smyrnaförsamlingen.

 

Verksamheten blev dock alltmer tynande. Ytterst liten var tillslutningen vid mötena. Små summor kom in i offerboxarna. Nu tjänstgjorde ju förstås Alex Svensson och Lars Andersson i förkunnargärningen utan större anspråk på ersättning, men det var ju föga uppmuntrande att se huru tynande alltsammans blivit sedan majoriteten av med­lemmar tvingats till ett "uttåg".

 

Det allvarligaste av allt var dock detta, att Gud hade "flyttat sin ljusstake" från Smyrnaförsamlingen i Dale­skoga. Orättfärdiga ting hade skett och alla som var kvar i församlingen borde ha insett och förstått allvaret i vad som skett. Guds dom enligt Uppenbarelsebokens tredje kapitel gick nu i verkställighet i denna församling. Denna Guds dom lyder så här: Herren har stängt igen dörren och ingen kan längre öppna den...

 

53


Daniel Israelsson kallas till biskopen och till dom­kapitlet. - Israelsson begär omsider avsked frän sin tjänst

 

Efter prostvisitationen i Daleskoga så gav prosten Carl­Olov Carlenius en rapport till biskop Carl-Johan Strömlind angående kyrkostriderna i Daleskoga pastorat. Rapporten blev synnerligen kritisk i förhållande till Daniel Israelsson. Vi såg alla som var med vid överläggningarna i samband med visitationen med stor oro på vad som höll på att hända i Daleskoga. Allt synes ju vara i gungning. Skall den här formen av gudstjänster fortsätta så försvinner alla de gamla kyrkbesökarna från Daleskoga kyrka. Jag vill nog föreslå dig att snart nog kalla kyrkoadjunkt Daniel Israelsson till dig och till domkapitlet för att så kunna om möjligt komma till rätta med problemen i Daleskoga. - Så skrev kontrakts­prosten Carl-Olov Carlenius bl.a. till biskop Carl-Johan Strömlind angående den aktuella kyrkostriden.

Inte lång tid därefter fick Daniel Israelsson en kallelse från biskopen att han skulle inställa sig till ett sammanträde vid domkapitlet i Kristineborg. Acke Winlund och tre kyrko­rådsledamöter från Daleskoga, tre domkapitelseledamöter samt biskopen och Daniel Israelsson skulle deltaga vid sam­manträdet.

När dagen ifråga var inne så inledde biskop Strömlind sam­manträdet med att ge en sammanfattning över vad som hit­intills förekommit sista tiden i Daleskoga. Acke Winlund och hans tre kyrkorådsledamöter kompletterade biskopens synpunkter. Domkapitelsledamöterna lyssnade och gjorde sina anteckningar om saken. Förhandsinformation hade de fått av biskopen. Så fick Daniel Israelsson tillfälle att yttra sig.

 

Daniel Israelsson sade bl.a. följande: Det löfte som biskopen vill ta av mig att inställa allt tungomålstalande vid

 

55 54


offentliga gudstjänster kan jag omöjligen hälla. När Guds Ande kommer över mig måste jag släppa fram tungotalet och eftersom jag har uttydningens nådegåva så brukar ju uttydning alltid följa på mitt tungotal. Vad gäller känslo­laddade uttryck i predikningarna så måste Guds kraft få komma över mig och verka i mig. Det är nämligen det som det är fråga om och bibeln säger, att Guds rike består inte i ord utan i kraft. -

 

Diskussionen blev i fortsättningen synnerligen livlig. Daniel Israelsson angreps frän alla håll, men kunde för sanningens och samvetets skull ej ge upp sin position.

 

Efter detta första sammanträde hos biskop och domkapitel, så förflöt någon tid. Överläggningar pågick inom dom­kapitlet att försöka åstadkomma en förflyttning av Daniel Israelsson. Pastor Israelsson fick några förhandsmeddelan­den om saken. Biskopen kom med några förslag angående förflyttning till en helt annan del av stiftet. Pastor Israelsson delgav sina vänner i bibelstudiegruppen planerna. Det blev mycken bön för saken och samtliga i bönegruppen kring Daniel Israelsson fick helt klart för sig att detta med en förflyttning av honom till annat håll inom stiftet kom ej från Gud. Det var helt fråga om mot Herrens vilja stridande människotankar.

 

Flera av vännerna kring Daniel Israelsson tog initiativet till en namninsamling och på några veckor skrev inte mindre än sju hundra personer på namnlistorna. Namninsamlingen gav uttryck för den uppfattningen, att pastor Israelsson skulle få fortsätta sitt välsignade arbete i bygden. Listorna skickades omedelbart in till biskopen och domkapitlet. Inom kort kallade biskopen på nytt till sammanträde. Samma personer som deltog vid det tidigare sammanträdet deltog åter igen. Situationen var nu mycket spänd. Daniel Israelsson angreps mycket hårt av samtliga, som deltog i

 

56

 

sammanträdet. Till sist - efter en hård debattomgång -lade biskop Strömlind hela sin auktoritet i dagen och sade, att om Daniel Israelsson nu ej tog rättelse så räknade han med att domkapitlet, som skulle hällas om några dagar, skulle komma att fatta ett mycket allvarligt beslut angående Daniel Israelsson.

 

Daniel Israelsson var emellertid lika obeveklig som förut. Det är med mig som det en gång var med Martin Luther, sa' Daniel Israelsson. Som Luther en gäng sa' så säger jag nämligen nu: "Här står jag och kan inget annat, Gud hjälpe mig, amen." Med detta besked från pastor Israelsson avslutades det ödesavgörande sammanträdet.

 

När Kristineborgs domkapitel tre dagar därefter samman­trädde så fattades det hårda beslutet, att Daniel Israelsson blev suspenderad eller avsatt ett är framåt utan lön. - När Daniel Israelsson några dagar därefter fick skriftligt besked om saken, så var han helt övertygad om att för honom fanns bara en sak att göra efter allt som förekommit: Han avsade sig sin tjänst som kyrkoadjunkt i Daleskoga pastorat och han avsade sig samtidigt prästämbetet inom Svenska Kyrkan.

 

Än en gång hade det bevisats i kyrkohistorien, att de verkliga väckelseprästerna blivit förföljda och drivits så att säga "utanför lägret", för att såsom NT säger där "utanför lägret" "bära Jesu Kristi smälek"

 

57


Thorsten Sjölund blir lyckligt gift på nytt

 

Samtidigt som nyss nämnda allvarliga ting beslutades inom Kristineborgs domkapitel och samtidigt som Daniel Israelsson begärde avsked från sin tjänst i Daleskoga, så gifte komminister Thorsten Sjölund om sig med en sjuk­sköterska från grannskapet, nämligen med Birgitta Svens­son. Båda upplevde tydligt Guds Andes ledning angående förhållandet till varandra.

 

Redan under förlovningstiden var Birgitta och Thorsten mycket lyckliga tillsammans. Birgitta kunde ge på det känslomässiga området Thorsten det som han i alla år läng­tat efter. Birgitta hade redan tydligt visat att hon skulle komma att stå vid Thorstens sida på ett helt annat sätt än Anna-Lena hade gjort.

 

Thorstens högkyrkliga vänner blev än mera dömande än någonsin förut. En del kunde ju så där nätt och jämnt smälta Thorstens skilsmässa, men att acceptera ett omgifte, se, det var helt omöjligt. Thorsten blev alltså praktiskt taget helt utfrusen från den högkyrkliga gemenskap där han haft sina djupaste rötter.

 

Fastän Thorsten Sjölund till skillnad från Daniel Israelsson fortsatte att verka som präst i Svenska Kyrkan, så blev hans gemenskap med Daniel Israelsson dock allt djupare. Thorsten Sjölund förändrades inifrån och hans personliga upplevelse av väckelse och andeutgjutelse gjorde, att han framdeles skulle bli en av Daniel Israelssons bästa medar­betare i väckelse- och uppbyggelsearbetet i bygden.

 

58

 

En fri bekännelsekyrka växer fram

 

Märkligt nog så stod nu pastor Daniel Israelsson i nästan exakt samma situation som pastor David Modig nyligen stått i. Han var utan tjänstebostad, då han bebodde en villa som ägdes av Daleskoga pastorat. Han var utan kyrka, ty hädanefter var Daleskoga kyrka stängd för honom.

 

Men Gud visste om behoven även vad det gällde Daniel Israelsson och hans familj. En av de i väckelsen nyornvända bröderna, en broder, som hade en stor livsmedelsbutik i Daleskoga, hade just fått i sitt hyreshus en stor fyrarums­lägenhet ledig. Här fick Daniel Israelsson och hans familj nu flytta in. Samme affärsman hade så stora lokaliteter att han kunde göra en utbyggnad från sin fastighet och därmed fick Daleskoga Fria Bekännelsekyrka en förnämlig kyrko­lokal. Många frivilliga dagsverken gjordes nu av bröderna och till och med av systrarna och snart nog kunde den nya kyrkan, som fick namnet Ebenezer, invigas. - Det var en stor glädje bland det fria väckelsefolket när Daniel Israels­son och hans medarbetare kunde leda invigningshögtiden för kyrkan ifråga.

 

Verksamheten i Fria Bekännelsekyrkan i Daleskoga blev synnerligen livaktig. Människor blev frälsta, sjuka blev botade, Guds Ande föll och när lovprisningen steg mot Herren så talade man '1 tungor" och uttydning följde därpå. - Här, liksom i Allkristen Gemenskaps verksamhet, hölls ofta bibelstudie- och bönemöten, så att de kristna fick den undervisning de behövde.

 

På mänga håll i landet upplevde man nu liknande kriser och fria bekännelsekyrkor växte fram. Liksom fallet var vad gällde det fria väckelsefolket, som avsöndrats från Pingst­rörelsen, så uppstod helt spontant gemenskap de fria bekännelsekyrkorna emellan. - Gud var med och välsig-

 

59


nade verket över hela landet, så att sanningen om "försam­lingsgemenskap" och "församlingsförökning" blev en verklighet.

 

60

 

"Ljusstaken flyttas" från Daleskoga kyrka.

 

Sedan Daniel Israelsson lämnat Daleskoga kyrka så blev kyrkobesökarna få. Några av Acke Winlunds trogna satt där, men det var som om välsignelsen flytt frän kyrko­rummet, fastän Acke som alltid vid högmässan läste väl­signelsen alldeles före slutpsalmen.

 

Acke Winlund greps mer och mer av dryckenskapslasten. Det hände faktiskt vid mera än ett tillfälle numera att Acke Winlund kom till högmässan eller till en förrättning märk­bart påverkad av sprit. Det gick faktiskt så långt att efter flera gjorda anmärkningar till biskopen, så var biskop Strömlind tvungen att förehålla Acke Winlund nykterhet i tjänsten.

 

Acke Winlunds bjudningar då man samlades, dels Acke Winlund och hans fru, dels ytterligare ett gift par, var numera välkända i Daleskoga. Flera hade nämligen haft ärende till prästgärden, då dylika "parompar"-fester gick av stapeln. Man bytte vid dessa fester så att säga fruar och även om i och för sig inget avancerat förekom så var det känt att rikligt med sprit serverades vid dessa tillfällen i Daleskoga prästgård och kant var också att Acke vid flera dylika tillfällen burit sig riktigt illa åt rent sexuellt sett.

 

Alltnog: det kyrkliga livet i Daleskoga var numera mycket fattigt. Guds Ande hade flytt ... Liksom i parallellfallet i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga, så hade Guds allvarliga dom drabbat Daleskoga kyrka och verksamheten där. Gud hade tillslutit dörren och ingen kunde öppna... -

Ljuspunkten numera i Daleskoga pastorat var Svanetorps kyrka, där Thorsten Sjölund hade en växande skara kyrk­folk och där Guds Ande stilla och mäktigt verkade både i kyrkan och i bygden.

 

61


David Modig, Daniel Israelsson och Thorsten Sjölund möts i en evangelisk kampanj i Daleskoga

 

Väckelsen och andeutgjutelsen som var för handen inom Daleskoga och Svanetorp gick nu fram som en mäktig vår­flod genom bygden. Denna vårflod gick helt enkelt inte att hejda. Tyvärr fick Daleskoga kyrka och Smyrnakapellet i Daleskoga ej vara med i denna besökelsetid från Herren. Man hade nämligen där rört vid två av Herrens smorda tjänare och därför måste välsignelseströmmen frän Herren ta sig andra vägar ...

 

Helt organiskt fanns en gemenskap i Jesus Kristus genom den helige Ande mellan David Modig, Daniel Israelsson och Thorsten Sjölund. Dessa tre möttes numera ofta enskilt till bön, bibelstudium och andliga samtal. Härvid kom helt spontant fram ett förslag om att dessa tre gemensamt skulle gå in i en evangelisk kampanj, för att så nå ut i bygden med evangelium till så många som möjligt. Allkristen Gemen­skap i Daleskoga samt Fria Bekännelsekyrkan i Daleskoga beslöt att ställa sig bakom denna kampanj och man hyrde den största lokalen i bygden för ändamålet, nämligen Idrottshallen i Daleskoga. - Som predikanter medverkade pastorerna David Modig och Daniel Israelsson samt kom­minister Thorsten Sjölund. Sångare och musikanter ställde upp frän båda de nämnda församlingarna och Thorsten Sjölunds hustru Birgitta Sjölund, som var en benådad sångerska, sjöng solo i mötena.

 

Mycket folk samlades till dessa karnpanjmöten. Den stora idrottshallen fylldes kväll efter kväll under tre veckors tid och stora tecken och under skedde. Det största av allt var dock att mänga människor kom till tro på Herren Jesus Kristus och fick alltså uppleva syndernas förlåtelse och evigt liv.

 

62

 

Karnpanjens tema var: JESUS KRISTUS KOMMER TILL­BAKA! - ÄR DU REDO ATT MÖTA HONOM? -

 

Inför Jesu Kristi tillkommelse förstod nu Guds folk i Daleskoga och Svanetorp att gemenskapen med Jesus Kristus måste vara mera väsentlig och dyrbar än kontakten med den ljumma "Laodicea"-församlingen (se Uppenbarel­sebokens tredje kapitel fjortonde och följande verserna), innanför vars kyrkodörrar Jesus inte har något rum ...