Utanför lägret/del 1

 

 

UTANFÖR LÄGRET

av

THORE FORSLUND

 


INNEHÅLL:

 

Förord 3

Välkomstmötet i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga 5

Den kyrkliga fronten i Daleskoga pastorat I I

Väckelse i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga 15

Styrelsemöte i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga 19

Församlingsmöte i Smyrna, Daleskoga 25

Väckelsen kommer också till Svenska Kyrkan i

Daleskoga 29

Thorsten Sjölunds problem och glädjeämnen 31

Det första anfallet på Daniel Israelsson 35

Biskopen griper in i kyrkostriden i Daleskoga 39

Prostvisitation i Daleskoga pastorat 41

Pastor David Modig föres ut "utanför lägret' . 47

"Guds fria verk" får framgång 51

"Ljusstaken.flyttas" frän Stnymaförsamlingen i

Daleskoga 53

Daniel Israelsson kallas till biskopen och domkapitlet . 55

Thorsten Sjölund blir lyckligt gift på nytt 58

En fri bekännelsekyrka växer fram 59

"Ljusstaken flyttas" från Daleskoga kyrka 61

David Modig, Daniel Israelsson och Thorsten Sjölund

möts i en evangelisk kampanj i Daleskoga 62


Förord

Undertecknad har under drygt trettio är "på fältet" i pasto­ral tjänst upplevt mycket av den arten, som det ej går att tala om i en predikstol, ej går att skriva i en vanlig väckelse­eller uppbyggelsebok, ej heller går att skriva om i en själv­biografisk bok. - Därför har romanen känts som en naturlig form för efterföljande koncentrerade budskap. Ty ett angeläget budskap är det otvivelaktigt som här fram­föres!

 

Jag har med denna bok ej velat säga, att alla pingstvänner är som Alexander Svensson, alla s.k. folkkyrkliga präster är som Acke Winlund, alla högkyrkliga är sådana som de sämre exemplen i boken utvisar.

 

Bokens senare del visar på det rätt hårda klimat inom såväl de kyrkliga som de frikyrkliga leden som skönjes för de verkligt andliga grupperna.. - Mitt i allt i boken som avslöjar skrymteri och falskhet, så finns den "äkta pärlan" och boken visar ju på en radikal väg ut ur dagens andliga kris - i väntan på Jesu Kristi snara ankomst.

 

Bokens titel är hämtad från Hebréerbrevets trettonde kapitel, trettonde versen och sammanhanget i Hebr. 13 kapitel är - inte minst i vår tid - värt att uppmärksammas och bli föremål för bön och meditation av den som vill och kan gå bönens och meditationens väg.

 

"Låt oss alltså gå ut till honom (Jesus) 'utanför lägret' och bära hans smälek."

 

Oderljunga prästgård, Perstorp den II juli 1980

 

Thore Forslund


 

Välkomstmötet i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga

 

Strängmusiken i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga gick upp på den s.k. sångarestraden för att sjunga den första sången vid välkomstmötet för pastorsfamiljen David Modig. Ledare för strängmusiken var Alexander Svensson, en man i femtioårsåldern, byggnadssnickare v.g. det civila arbetet. I Smyrnaförsamlingen i Daleskoga var han både sångledare och vice föreståndare. Vice föreståndare betydde att han var s.a.s. pastorns närmaste man.

 

Om man närmare betraktade de två nyssnämnda männen så var de utan tvekan rätt olika varandra. Pastor Modig var en man knappt trettio år gammal. Han var alltså en ung för­samlingsledare i Pingströrelsen, den nya rörelse, som med ganska god framgång gick fram över landet. Han blick var öppen. Om man använder sig av boxarnas språkbruk så skulle man kunna säga, att han gick med öppen gard. Han var en spänstig man, då han under sin tidigare ungdoms dagar varit en utomordentlig idrottsman med löpning 400 meter och 800 meter som specialitet. Han kom från landets allra nordligaste delar d.v.s. från Norrbotten och hade nu hamnat i "Värmeland du sköna", ty i Värmland låg Dale­skoga, platsen där han nu skulle "verka Guds verk".

 

Om man skulle ge ett utlåtande om Alexander Svensson eller Alex som han för det mesta kallades i församlingen så skulle man knappast kunna säga, att han gick med öppen gard. Han var tvärtom sluten som en mussla. Han hade någonting i sitt ansikte som det var svårt att komma under­fund med. Man skulle kunna säga att han hade något i sitt ansikte som gränsade till det hånfulla. Inte ville väl en så from och betrodd man som Alex vara hånfull, men det fanns någonting i hans ansikte som pekade åt det hållet -märkligt nog ...

 

5


Det var uppenbart för en del i församlingen att Alex gärna

hade velat bli församlingens pastor efter pastor Johan

Teodorsson, som nu efter nära tio år i församlingens tjänst

gick in i pensionärernas skara. Alex hade varit ett tag ute på

fältet, som det heter i Pingströrelsen, men hans tid på fältet

blev varken lång eller lysande. Dragspelet kunde han spela

på och hans sångröst var ej oäven, men predika kunde han,

sanningen att säga inte. Predikan blev som regel rörig och

grötig och det var ytterst svårt att hitta någon "röd tråd" i

det hela. Alex var närking, från Örebro, och han hade s.a.s.

genom omständigheternas makt kommit till det natursköna

Daleskoga i Värmland.

Men nu snabbt över till välkomstmötet i det fullsatta pingst­

kapellet Smyrna i Daleskoga. Alex Svensson var mötes­

ledare. Lewi Pethrus' sång "Löftena kunna ej svika" hade

nyss sjungits och den första strängmusiksången tonade ut i

kapellet. Det var den gamla och kända "väckelsesången"

"Jubla nu mitt sälla hjärta, större lycka aldrig fanns! Jesus

tog min sorg och smärta, han är min, och jag är hans". -                                t

När nyssnämnda sång sjungits så stannade Alex, sång­

ledaren och vice föreståndaren, kvar på estraden och i talar­

stolen. Han såg ut över den fullsatta kyrkan, försökte rätta

till dragen i ansiktet när han välkomnande vände sig till

pastor David Modig med fru Hanna samt barnen Peter och

Ingrid, 8 respektive 6 år gamla. - Vi har väntat på er, sa'

Alex, och nu är ni här ... Vi önskar er Guds välsignelse och

önskar er en god ingång i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga,

fortsatte han. Därefter öppnade Alex sin bibel och läste ett

sammanhang från Apg. 10 kapitel om huru aposteln Petrus

fordom kom till Kornelius' hus i Cesarea och han under­

strök särskilt Kornelius' ord till Petrus, när han W: "Du

gj orde väl i att du kom. . . " - Dessa ord tillämpade så Alex

på David Modig och efter ytterligare några väl valda ord, så

vände sig Alex välkomnande till kyrkoherde Axel Winlund

 

6


och hans nyligen anlända medarbetare kyrkoadjunkt Daniel Israelsson, vidare till missionspastorn Karl-Erik Persson, baptistpastorn Andreas Olsenius och Frälsningsarméns kårchef kapten Nils Abraharnsson.

 

Det var kanske inte så många som lade märke till det, men faktum är och det var uppenbart för en hel del i Smyrna­församlingen, att Alex inte verkade så särskilt glad åt pastor David Modigs ankomst. Dennes ankomst betydde att han missade chansen att bli församlingens pastor. Därför lät det egentligen inte riktigt äkta när Alex Svensson denna dag med sitt dragspel anförde sångarskaran i "Jubla nu mitt sälla hjärta..." -Nej, hjärta och mun stämde inte riktigt ihop, men vem hade en sådan andebedömning att han märkte det?

 

Efter ytterligare någon sång av sängarna, så lämnades ordet fritt för grannförsamlingarnas representanter samt för rep­resentanterna för de olika samfunden, som arbetade i Dale­skoga med omnejd. Kyrkoherde Axel Winlund var den förste representanten frän ortens olika samfund. Han var en man i femtiofemårsåldern, som cirka tjugo års tid verkat i bygden. Han var knappast en Andens man, hellre då en I 'köttets man" ... Han drack uppenbarligen alltför mycket av alkoholhaltiga drycker, han hade utan tvekan gjort sina snedsprång vad gäller kvinnor. Allt detta var allmänt om­talat i Daleskoga med omnejd. Daleskoga var ju inte större plats än att "alla kände alla". Axel Winlunds styrka låg på det organisatoriska planet. Han kunde hålla den stora kyrkliga organisationen i sina vana händer. Från yttersidan sett var Axel Winlund eller Acke som han ofta kallades inte någon dålig predikant. Han hade mycket lätt för att tala och kunde ofta finna lämpliga ord, men - som sagt - någon Andens man var han inte. Med andra ord: det var inte mycket av "ande och liC i hans förkunnelse. Hans för-

 

7


kunnelse var som bibeln uttrycker det I 'själisk' l. - Alltnog: nu gick Acke Winlund upp i predikstolen. Stor var han om än ej "stor inför Gud"...Alkoholdryckerna gav honom ofta en väldig matlust och han kunde häva i sig mängder av kakor och annat kaffebröd t.ex. på syföreningsmötena, där han med sitt spirituella sätt var mycket omtyckt. -

 

Välkommen till det sköna Daleskoga, började Acke Win­lund. Jag har varit här i snart tjugo är, fortsatte han, och mycken förståelse har jag fått röna från församlingsborna i mitt arbete. Jag hoppas du skall finna David Modig, att Daleskoga är en god plats för en Herrens vingårdsman. Vi har här dessutom ett mycket gott samarbete de kristna sam­funden emellan. Samtidigt som jag hälsar frän kyrkoför­samlingens sida i Daleskoga, så hälsar jag dig pastor Modig välkommen till samarbetskommittén här i Daleskoga, vars ordförande jag är. (Det var nämligen så i Daleskoga med omnejd, att kyrkoherden var självskriven ordförande, missionspastorn var som ledare för ortens största frikyrko­församling, lät vara att det inte fanns något speciellt beslut på det, lika självskriven som sekreterare.) Efter ytterligare några väl valda ord, så gick kyrkoherden och satte sig igen på den första bänkraden strax intill pastor Modig med familj, efter att högtidligt ha tryckt händerna på samtliga medlemmar inom familjen Modig.

 

De övriga församlingarnas representanter samt Frälsnings­arméns kårchef hälsade därefter pastor Modig med familj välkommen och önskade Guds välsignelse över hela familjen ... Så blev det kyrkoadjunkt Daniel Israelssons tur att välkomna. Daniel Israelsson var en man i fyrtioårs­åldern, som blivit gripen av den nu frambrytande "karismatiska väckelsen". Det var kort sagt fråga om en ny pingstväckelse, som bröt fram inom alla kyrkor och sam­fund. Han var t.o.m. Wingotalare liksom pingstpastorn

 

8

 


David Modig och han hade utan tvekan profetisk kraft över sin gärning i Kristi kyrka. Han hade, då han var i bön inför det nu pågående välkomstmötet i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga, fått som ett ord till pastor David Modig frän Uppenbarelsebokens andra kapitel brevet till den kristna församlingen fordom i staden Smyrna i Mindre Asien. Han talade därför allvarligt i sitt välkomsttal till pastorsfamiljen Modig om det lidande och den kamp mot djävul, synd och fariseism som det kunde komma att innebära för en försam­lingspastor under verksamhetstiden på en speciell ort i vår svåra och profetiskt sett allvarliga tid... Det skulle faktiskt komma att visa sig att kyrkoadjunkt Israelssons välkomsttal till familjen Modig innehöll något av en profetia vad gällde David Modigs kommande arbete i Daleskoga. Kanske också en profetia om hans eget arbete inom Daleskoga kyrkoför­samling ...

I välkomstmötets slutskede talade så pastor Modigs kolleger från de olika pingstförsamlingarna i grannskapet. Alla gladde sig över att få en ny kollega och medarbetare i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga. Samtidigt gav de sitt er­kännande åt pastor Johan Teodorssons tioåriga gärning i Daleskoga pingstförsamling.

Så trädde "hemmasonen" pastor Lars Andersson fram. Han var resepredikant inom Pingströrelsen, fostrad och så att säga hemtam inom Smyrnaförsamlingen i Daleskoga. Han var en mycket lagisk och strikt pingstvän, som för övrigt alls ej såg med blida ögon på att Smyrnaförsarnlingen alltmer började samarbeta med Svenska Kyrkan och med de andra frikyrkoförsamlingarna på orten. Han höll hårt på de yttre tingen i församlingstukten. Lät t.ex. en syster i för­samlingen klippa sitt hår, så yrkade han omedelbart på ute­slutning ur församlingen. - Nu stod han där i talarstolen, rak i ryggen som vanligt, mycket dominant i sitt uppträ­dande och mycket bestämd i den skarpa blicken.

 

9


Välkomna i Jesu namn, började han. "Herren skall bevara din ingång från nu till evig tid", citerade han från den 121:a psalmen i Psaltaren. Men kom ihåg, sa' han vidare, att väl­signelsen alltid är förbunden med det villkoret att vi i allt, även i de små detaljerna, följer mönsterbilden i Guds ord. - Samtidigt som han talade om mönsterbilden, som finns i bibeln, så höjde han sin bibel i en mycket yvig gest utöver publiken i kyrkan.

 

Allra sist, före avslutningssången, tackade pastor Modig å sina egna och sin familjs vägnar för de många goda orden de nu fått med sig på vägen och han sade sig bara ha en enda önskan för sin kommande gärning i Daleskoga med omnejd, om Gud vill och jag får leva, och det är: Väckelse och andeutgjutelse. Andeutgjutelse enligt Apostlagärning­arnas andra kapitel eller med andra ord ett "särlaregn" från himmelen är vad jag väntar på, sade pastor David Modig avslutningsvis.

 

Så var välkomstmötet i Smyrnakapellet i Daleskoga till ända och var och en for hem till sig, för att begrunda vad de varit med om denna minnesvärda kväll.

10


Den kyrkliga fronten i Daleskoga pastorat

 

Den kyrkliga fronten i Daleskoga är värd sitt eget kapitel, ty den är verkligen mångfacetterad. - Detta går igen också om vi ser på de tre prästerna i pastoratet.

 

Vi har redan dragit några penseldrag för att beskriva för­mannen i Daleskoga församling, nämligen Axel Winlund. Om honom kan vi för övrigt kort berätta följande: Hans teologiska linje är synnerligen oklar... Han är med andra ord ute på allmänningen teologiskt sett. Därom vittnar också hans teologiska bibliotek, vilket är mycket magert med tanke på att han ändå är förman i en medelstor för­samling inom Svenska Kyrkan. Någon bekännelsetrogen präst är knappast Acke Winlund. Hans predikan är också allmän. Han predikar inte omvändelsens nödvändighet. Det är inte fråga om varken den första bättringen eller om en daglig omvändelse som ju Martin Luthers lilla katekes med åtföljande förklaringar klart förkunnar. Människan är enligt Acke Winlund Guds barn i och genom barndopet och är hon sedan någorlunda hygglig och om hon besöker kyrkan någon gång ibland så är allt i sin ordning och hon är förvisso försäkrad salighet både här och sedan vad gäller evigheten. Angående den högaktuella frågan om kvinnans rätt till prästämbetet så kunde Acke Winlund säga än si än så beroende på vem han talade med om saken. Kyrkoherde Winlund var egentligen en maktgalen präst, som ofta nog ej kunde samarbeta med prästerna inom pastoratet. Speciellt svårt fick ofta adjunkterna det. Dessa hade ju sin tjänst­göringsort i Daleskoga och kom därför ganska nära inpå Acke Winlund. Komministern bodde i Svanetorp, lands­bygdsdelen av kommunen, och han fick därigenom en viss distans till sin kyrkoherde.

 

Kyrkoadjunkt var sedan cirka en månad tillbaka Daniel Israelsson, som vi nyss mötte vid välkomstmötet för pas-

 


torsfarniljen David Modig i Smyrnaförsamlingen i Dale­skoga. Han var helt nyprästvigd, vigd i Kristineborgs dom­kyrka tillsammans med studiekamraten Birger Sandlund av stiftets biskop Carl-Johan Strömlind. Carl-Johan Strömlind assisterades närmast vid prästvigningen av domprosten Hilding Rundmark. Båda dessa ledare i Kristineborgs stift var i stort sett lika de flesta andra biskopar och domprostar i dagens läge i Svenska Kyrkan d.v.s. de var "dvärgandar", som kommit fram till "platserna i solen" på kompromis­sens farliga "dödsväg" i denna för Svenska Kyrkan så skickelsedigra tid... Den tredje av de ledande prästerna vid teologie kandidaterna Birger Sandlunds och Daniel Israels­sons prästvigning var kontraktsprosten i Bergaryds kon­trakt, det kontrakt där Daniel Israelsson nu fick sin första prästerliga tjänstgöring. Kontraktsprosten ifråga hette Carl-Olov Carlenius och han var en man som var hårt anfrätt av lärdomshögfärd. Han höll hårt på sitt anseende och på hans visitkort skulle alltid stå både kontraktsprost och teologie licentiat. Det var nämligen så att han skrivit en licentiatavhandling om "Ämbetssynen hos Martin Luther och de andra reformatorerna". - Daniel Israelsson var -som tidigare omnämnts - en man närmare fyrtio år gam­mal. Han hade under rätt många år varit journalist på en av Dalarnas största tidningar. Han var för övrigt själv dalmas. Det var en ungdomsdröm som nu gick i fullbordan, då han blivit präst och fått sitt första förordnande som kyrko­adjunkt i Daleskoga församling. Hans rätta titel var egent­ligen pastoratsadjunkt som alla de nyutkomna prästerna kallades vid allra första början av sin tjänstgöringstid. Men man sa' som regel redan kyrkoadjunkt Israelsson då han vikarierade på den lediga kyrkoadjunktstjänsten i Dale­skoga.

Vad gäller den teologiska sidan så var Daniel Israelsson en verkligt bibeltroende präst, som - vilket även redan om-

 


nämnts - gripits av den s.k. karismatiska väckelsen eller den nya "pingstvind" som nu blåste genom Kyrkan... En verklig omvändelsekris hade Daniel genomgått i tjugoårs­åldern. Han predikade därför också ofta om nödvändig­heten av omvändelse och pånyttfödelse, för att människan så må kunna komma in i Guds nådarike på jorden och sedan i paradiset och i himmelen. - Vid det nyss timade välkomnandet i Daleskoga med inträdespredikan i Dale­skoga kyrka med åtföljande samkväm i Daleskoga försam­lingshem hade Daniel Israelsson och hans familj för första gången fått känna på Acke Winlunds maktbegär och isande kyla. Själv var Daniel Israelsson helt viss på sin kallelse till präst och han upplevde vid välkomstsamlingen Uppen­barelsebokens tredje kapitel och då speciellt verserna sju och åtta, där det talas om en öppen dörr till helig tjänst. Men Acke Winlund hade med ganska tydliga ord visat, att han nog skulle se till att det blev han som höll händerna på dörrhandtaget, så att han efter behag kunde öppna och stänga...

 

Den tredje prästen i pastoratet och i församlingen var kom­minister Thorsten Sjölund, som cirka fem års tid verkat i församlingen med placering i landsbygdsdelen av Dale­skoga, närmare bestämt i Svanetorp. Komminister Sjölund var en högkyrklig och en s.k. bekännelsetrogen präst. Han hade under sina fem år i församlingen infört tidegärden på det sättet att man i Svanetorps kyrka varje kväll läste completorium, en kvällsbön som hölls klockan 21.00. Han gjorde flitigt korstecken i gudstjänsten, han bar alltid rund­krage och han hade infört fler och fler nattvardsgudstjäns­ter i Svanetorps kyrka. De söndagar var numera lätt räknade i Svanetorps kyrka då inte fullständig mässa med nattvardsgång firades. Han bar alltid den vita alban och stolan eller bandet som påminde om prästämbetet och Kristi ok i predikstolen och skrudarna hängde numera inte och

 

13

 


blev malätna i Svanetorps skrudkammare. -

 

Ett stort personligt problem hade emellertid uppstått för komministern i församlingen. Han hade "råkat ut" för en skilsmässa. Hans hustru Anna-Lena hade helt nyligen efter nära tjugo års äktenskap tagit ut skilsmässa. Skilsmässan hade redan väckt genljud i stiftet, i kontraktet och den var faktiskt ett allmänt samtalsämne för närvarande i Dale­skoga. Vad som gjorde denna skilsmässa så komplicerad var dessutom detta, att det i familjen fanns inte mindre än sju barn i åldern aderton till tre år.

 

Kyrksamheten i Daleskoga och Svanetorps kyrkor var väl ej så stor, betydligt större då i landsbygdsdelen kring Svane­torp än i tätorten Daleskoga. Denna värmländska del av Kristineborgs stift var en typisk frikyrklig bygd, där Svenska Missionsförbundet dominerade bilden rätt kraftigt och där Pingströrelsen under en följd av år haft en ganska god framgång - åtminstone numerärt sett...

 

14


Väckelse i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga. -Marias omvändelse

 

Med stor kraft från Gud började pastor David Modig sitt arbete inom Smyrnaförsamlingen i Daleskoga. Mycket folk samlades till gudstjänsterna. Jesu Kristi Blod, utgjutet för våra synders förlåtelse, samt Jesu Kristi uppståndelseseger stod i centrum i pastor Modigs förkunnelse. Sedan länge var en möteskampanj planerad under hösten i oktober månad och som talare hade kallats en av de mera kända väckelse­evangelisterna inom Pingströrelsen, nämligen Allan Olofs­son. Han var en man i sina bästa år. Han såg bra ut, han spelade dragspel och sjöng solo utomordenligt vackert. Dessutom var han en erkänt god väckelsepredikant. -Många människor i Daleskoga med omnejd kom "på fötter" under den drygt tre veckor långa kampanjen.

 

Under denna höst kom ett dussintal människor till tro på Herren Jesus Kristus. Det var både unga och äldre, både män och kvinnor. Pastor David Modig hade en utom­ordentlig gåva att leda de s. k. eftermötena. Han kom på ett naturligt sätt i kontakt med sökarna och fick därigenom till­sammans med Allan Olofsson föra den ene efter den andre över på Herrens sida. Bland dem som blev frälsta denna höst var två av de mest kända alkoholisterna i Daleskoga.

 

God hjälp i kampanjen hade David Modig och Allan Olofs­son av församlingens goda strängmusik. Många av sångarna var med kväll efter kväll och understödde med sin sång och sin musik samt med sina förböner de två predikan­terna som i speciell mening stod i ansvarsställning. Till och med de gamla i församlingen, som eljest brukade klaga över att de hade svårt att orka vara med på kvällsmötena, var med kväll efter kväll. Guds Ande var påtagligt utgjuten över församlingsarbetet i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga

 

15

 


denna sällsamma höst och kyrkan var praktiskt taget fullsatt kväll efter kväll.

 

En som dock inte var med var Alex Svensson. Han drog sig efter välkomstmötet för pastorsfamiljen Modig mer och mer undan sina uppgifter i församlingen. Det blev därför mer och mer klart för dem inom församlingen som hade "ögon att se meV att Alex Svensson helt enkelt var avund­sjuk på David Modig för de framgångar han fick i försam­lingsarbetet. Han hade varit inställd på att det var han som skulle blivit den nye pastorn i Smyrnaförsamlingen i Dale­skoga. När det nu inte blev så drog han sig mer och mer undan uppgifterna i församlingen. Han levde för sig själv och för sin familj. Stor trädgård hade han att arbeta uti och de som gick förbi hans villa och hans trädgård på kvällarna såg honom gå och jobba i jorden mitt under det att försam­lingen var samlad till gudstjänst.

 

Av dem som blev frälsta inom Stnyrnaförsamlingen denna höst var också en av "problembarnen" på orten, nämligen Maria Johansson. Hon var en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon hade tre utomäktenskapliga barn, två flickor och en pojke. Flickorna var aderton och femton år gamla. Pojken var tolv är gammal. Alla barnen hade olika fäder. Alla i Daleskoga visste att Maria var något "lätt på foten"... Hon tog diverse städjobb och levde för övrigt för sina barn. Det var känt av en hel del att hon allra sista tiden också börjat dricka alldeles för mycket sprit. - Maria hade själv en syn­nerligen tråkig bakgrund. Hennes far ville ej veta av henne och hennes mor hade haft det besvärligt. Hon hade levt ett liv som var ganska likt det liv som Maria levde... Maria var egentligen redan döpt inom Smyrna i Daleskoga. Hon hade nämligen under en kort tid i sin tidiga ungdom tillhört för­samlingen. Hon gick på mötena någon gång ibland, speciellt då det var så att säga något extra på gäng.

 

16

 


Vid mötesserien den här hösten satt Maria där kväll efter kväll och hon greps påtagligt av Guds ords predikan och av Guds Ande, som var utgjuten. Vid kampanjens näst sista möte kom Maria jämte några andra fram för att lämna sig åt Gud och få förbön. Hon erfor sina synders förlåtelse i Jesu namn och i kraft av Jesu på korset utgjutna Blod och hon fick på nytt liv genom den helige Ande. Pastor David Modig var den som förde Maria fram till det avgörande mötet med den uppståndne och levande Frälsaren. - När Maria gick hem den här oförglömliga höstkvällen så upp­levde hon en frid i sitt hjärta som hon aldrig tidigare varit med om, inte ens då hon uäder sin ungdoms dagar tillhörde församlingen under en kort period. - Pastor Allan Olofsson predikade den här kvällen från Johannesevan­geliets fjärde kapitel och när han nämnde om den samari­tiska kvinnan som haft sex män och levt ett föga exempla­riskt liv, men som hos Jesus Kristus fick förlåtelse för allt i ett enda ögonblick och som dessutom fick dricka sig otörs­tig av den helige Andes "levande vatten", då kunde Maria inte stå emot längre ... Det här var en predikan precis som om den var predikad bara till mig, tyckte hon, och så gick hon fram till Jesus, syndares Vän och hon fick - som sagt - förlåtelse för allt och blev frälst...

 

17


Styrelsemöte i Smyrnaförsamlingen i Daleskoga

 

Strax efter den nyss omnämnda väckelsekampanjen var tiden inne för styrelsemöte inom Smyrnaförsamlingen inför det stundande församlingsmötet i november månad denna höst. Det var med stor glädje pastor David Modig såg fram emot det stundande församlingsmötet, då en hel del nya medlemmar skulle välkomnas. En del hade nyligen blivit döpta, andra var redan döpta med hade av olika orsaker kommit på sidan om Guds väg. Nu hade de under mötes­kampanjen dock kommit tillbaka till Herren.

 

Klockan närmade sig 19.00 lördagen den 15 november detta nådens år. Fru Hanna Modig hade bakat färska bullar och en god sockerkaka och hon hade gjort i ordning för att kunna b uda kaffe med dopp under en paus vid kvällens förhandlingar.

 

Pastor Modig gick av och an och kastade emellanåt en blick ut genom fönstret, för att se om äldstebröderna, som ut­gjorde församlingens styrelse, möjligen var på väg till pastorsbostaden. - Mycket riktigt, nu började de komma. Alex Svensson var den förste som kom. Han hade kortaste vägen till Smyrnakapellet och dess pastorsbostad och han kom gående och anlände i god tid före klockan 19.00. - Så hördes strax därefter motorljud. Det var Lars Andersson som med sin Saab svängde in på Smyrnaförsamlingens gårdsplan. Båda de nämnda bröderna hälsades välkommen av David Modig och fru Hanna Modig.

 

Efter att ha hälsat varandra ömsesidigt med frid som sed­vanligt är i Pingströrelsen så satte de två äldstebröderna sig till rätta i pastorsfamiljen Modigs "salong" och i deras bekväma sittsoffa.

 

Det dröjde cirka tio minuter och så kom de två återstående äldstebröderna, nämligen Folke Konradsson och Kristian

 

19

 


Forsberg. De kom åkande i Kristian Forsbergs förnämliga Mercedes. Kristian Forsberg var utan tvekan den rikaste mannen i hela församlingen. Han hade övertagit en snickeri­fabrik i möbelbranschen efter sin far och sin farfar, som började rörelsen med två tomma händer så att säga. Det sades allmänt i Daleskoga att Kristian Forsberg måste vara miljonär. Detta betydde emellertid inte att broder Kristian var den generösaste i församlingen. Nej, han gav faktiskt ofta "de lägsta buden", då man i församlingen skulle besluta om ekonomiska transaktioner. Kristian Forsberg var dock fri från direktörsfasoner. Han tog aktivt del i arbetet med de nya möblerna och han sågs inte så sällan på arbetarnas plats och nivå i fabriken. Gällde det däremot viktiga beslut i församlingen eller i fabriken så ville dock Kristian Forsberg och hans far Bernhard Forsberg ha ett avgörande ord i vad som beslutades.

 

Folke Konradsson, som satt i framsätet hos Kristian Fors­berg, var en "snäll själ". Han följde sin förman Kristian Forsberg (han jobbade sedan många år tillbaka vid möbel­fabriken) i både "vått och torrt". Ofta lade han i dagen exakt samma mening som Kristian Forsberg om saker och ting både vid fabriken och i församlingen. På sätt och vis betydde väl detta att han helt enkelt inte hade någon mening. Han följde alltså med i de uppfattningar som chefen hade. Det var ju ett ganska bekvämt sätt att "åka snålskjuts". Hans hustru Anita var egentligen ganska världs­lig för att vara pingstvän. Hon följde gärna sista modet vad gällde kläder. Anita var svag för "prylar" och ville ha så många som möjligt i hemmet. Anita såg ofta hellre en spännande långfilm på TV än hon följde med på bönemöte eller på sångövning. Anita och Folke hade fem barn tillsam­mans. Ingen visste väl om det mer än den pastor hon biktat sig för, men Anita hade faktiskt haft ett sjätte barn på väg, men hade låtit göra abort. Hon hade nämligen haft besvär-

 

20

 


ligt sista åren med gallan och hon tyckte det var skäl nog för abort.

 

Vad gällde familjeliv så hade ej heller Kristian Forsberg så liten familj. Han hade fyra barn, två pojkar och två flickor i åldern 15-3 år.

 

Så hade då samtliga församlingens äldstebröder anlänt och de hade tagit plats i familjen Modigs %along". Alex och Lars satt - som sagt - redan i finsoffan. Kristian Forsberg slog sig ned i en skön fåtölj. David Modig själv och Folke Konradsson hade tagit plats på ett par vanliga stolar.

 

Välkomna, sa' pastor Modig, som nu ledde sitt tredje styrel­semöte sedan han blivit välkomnad till Smyrna i Daleskoga. - Vi har några olika ärenden att behandla i dag, fortsatte han, men låt oss först läsa Guds ord och bedja. Så läste David Modig från Apg. 15 kapitel om huru man i den första kristna församlingen kunde säga, att den helige Ande och vi hava nu beslutat. Det är väsentligt, sa' pastor Modig, då han läst färdigt sammanhanget i bibeln, att vi lyssnar på vad den helige Ande vill säga oss. Eljest kan det lätt bli så att det blir våra tycken och vår vilja som blir dominerande och sådant är alltid olyckligt för Guds verk. - Så bad David Modig en kort bön om Andens ledning i allt som skulle beslutas. Han uppmanade också Kristian Forsberg att leda i bön och sin vana trogen så ropade broder Kristian så högi att det faktiskt verkade som om möbler och allt darrade i familjen Modigs finrum.

 

Några smärre ärenden behandlades först. Man hade begärt anslag för en hel del behjärtansvärda ändamål inom Pingst­rörelsen och utanför de egna leden. Man avslog dock det mesta vad gällde omnämnda anslag. Kristian Forsberg ansåg t.ex. att församlingen haft och hade så stora åtagan­den att det ej var gångbart med att ge för närvarande några

 

21

 


anslag. Lewi Pethrus' stiftelse för filantropisk verksamhet fick dock ett anslag på 300 kr.

 

En bibelstudievecka skulle hållas sista veckan i november med pastor Henning Eriksson från Kristineborg som talare. Man drog upp planerna för nämnda bibelvecka. - Man kan väl säga att Henning Eriksson var den ledande pingst­pastorn i denna del av Värmland, för att inte säga hart när i hela landskapet. Han var väl egentligen inte någon större andlig ledare, men han hade kommit fram till en "plats i solen" genom att på ett smidigt sätt utnyttja de kontakter han haft och hade. Atskilliga tyckte nog att han var en riktig "myglare". Han hade varit s.k. andrepastor i en av landets största församlingar i sin tidiga ungdom och han hade utan tvekan fått en "skjuts framåt" av den kände och aktade föreståndaren han då samarbetade med. Nu satt han i alla fall som pastor i den största församlingen i hela Värmland, vilken hade nära 800 medlemmar. - Broder Henning Eriksson skulle alltså nu leda höstens sedvanliga bibelstu­dievecka i Smyrna Daleskoga.

 

Så kom då styrelsernötets ordförande pastor Modig fram till den mest glädjande punkten på programmet: Välkomnan­det av nya medlemmar. - Med glädje i blick och stämma lät David Modig meddela, att inte mindre än 7 nydöpta skulle välkomnas vid morgondagens församlingsmöte. Så har vi även att hälsa välkommen tre avfällingar, som blivit upprättade. Bland dessa tre avfällingar fanns även Maria Johansson.

 

Det blev plötsligt alldeles tyst vid bordet och allas blickar kom att vända sig mot Alex Svensson, som uppenbarligen hade något att föra fram. - Vi här i Daleskoga känner väl Maria Johansson, sa' Alex, och vi vet om vilket liv hon levat, sa han vidare. Jag anser nog att det är alldeles för tidigt att hälsa Maria välkommen vid församlingsmötet i

 

22

 


morgon. Mitt förslag är att vi bordlägger denna sak några månader. Skulle det sedan mot förmodan visa sig att verket med Maria blir beståndande, så kan vi ju välkomna Maria om några månader t.ex. vid årsmötet under trettondags­helgen.

 

Ingen av de övriga äldstebröderna yttrade sig så mycket i frågan, men man såg på deras ansiktsuttryck att de inte ville vända sig emot det som Alex Svensson framfört. De visste ju också att vad Alex sa' var sant. Marias liv och leverne i Daleskoga hade varit föga exemplariskt. David Modig kunde dock för sitt samvetes skull ej tiga. Han kunde med andra ord inte tiga ihjäl sanningen...

 

Jag kan inte finna någonstädes i hela Nya Testamentet, sa' David Modig frimodigt och allvarligt, att en människa, som öppnade sig för Jesus och tog emot syndernas förlåtelse, fick stå några månader på prov innan han eller hon upptogs i den kristna gemenskapen. Syndernas förlåtelse gav ome­delbart upprättelse i och genom Jesus Kristus och därmed gavs också upprättelse helt och fullt vad gäller församlings­gemenskapen, fortsatte David Modig.

 

Samtalet som följde, speciellt då mellan David Modig och Alex Svensson, visade att deras ståndpunkter var omöjliga att förena.

 

Vi får akta oss så vi inte blir fariséer i vår inställning till människor, sa' David Modig till sist.

 

Så blev det då färdigt för ett preliminärt beslut i frågan. Det visade sig nu att pastor Modig faktiskt fick stå ensam. De övriga äldstebröderna ställde sig samtliga på Alex Svenssons sida. De menade sig ju väl känna till vilket föga exempla­riskt liv Maria Johansson fört i Daleskoga. Dock hänsköts saken angående Marias.eventuella upptagande i försam­lingen till vidare beslut i morgondagens församlingsmöte.

 

23

 


Det var ju endast församlingen som hade beslutanderätt slutgiltigt i en fråga av den här karaktären.

 

Det var inte att ta fel på att David Modig var besviken efter styrelsernötets slut, då han sade adjö eller rättare sagt frid till äldstebröderna och var och en av dem for hem'till sitt.

 

24

 


Församfingsmöte i Smyrna, Daleskoga. Maria -trots allt - upptagen i församlingen

 

När äldstebröderna lämnade styrelsemötet hos pastor Modig, så blev det samtal på hemvägen, dels mellan Lars Andersson och Alex Svensson, dels mellan Kristian Fors­berg och Folke Konradsson. Lars Andersson och Alex Svensson höll ofta ihop och skulle ju dessutom åt samma håll. Kristian Forsberg och Folke Konradsson följdes åt i Kristian Forsbergs Mercedes. På bägge hållen var man en aning tveksam. Man kunde nämligen inte förneka sanning­en i David Modigs inlägg vid styrelsernötet och man upplevde dessutom att en profffisk kraft frän Gud vilade över den nya Smyrna-pastorn. Dock hade Smyrnaförsam­lingen i Daleskoga länge gått så att säga på en gärningarnas frälsningsväg och det var faktiskt ytterst svårt att nu helt plötsligt lämna fariséernas väg. Därför blev resultatet av de fyra äldstebrödernas samtal på lördagskvällen, att de inför söndagens församlingsmöte bestämde sig för att Maria Johansson till varje pris tills vidare skulle hållas utanför församlingen.

 

Pastor David Modig kämpade i sina böner på lördagskväl­len för Maria Johansson. Hans samvete bjöd honom att ej ge vika! När David Modig mycket sent på lördagskvällen skulle gå till vila fick han fortfarande ingen nattero. Följden blev att pastor David Modig faktiskt omsider leddes av Guds Ande till att över natten vaka i bön inför Guds ansikte.

 

Så var då söndagen inne och många kom till församlings­mötet, som började klockan elva. David Modig leddes av Guds Ande att predika över Joh. 8: 1 -11, där det talas om kvinnan som på bar gärning blivit beträdd med äktenskaps­brott. Fariséerna dömde kvinnan, men Jesus frikände och frälste henne d.v.s. Jesus gav henne syndernas förlåtelse och

 

25

 


evigt liv. Jesus gav fariséerna i sammanhanget det budskapet, att den som var utan synd skulle börja stenkast­ningen~. Inga stenar blev kastade, ty alla hade dock syndat och var i avsaknad av Guds härlighet, framhöll pastor Modig. Pastor Modig kom till sist in på den praktiska till­lämpningen. Han sade, att var och en borde pröva sig inför denna fråga: Är jag hård och dömande emot den människa, som Jesus dock lidit döden för? -

 

Efter det att man firat nattvarden eller brödsbrytelsen, som pingstvännerna brukade säga, och efter det att man gjort offerinsamlingen för november månad, så övergick man till församlingsmötets förhandlingar. - Det viktigaste ärendet för dagen var upptagandet av nya medlemmar. Allt gick gnisselfritt till dess frågan om Maria Johanssons eventuella upptagande i församlingen kom upp vid mötet. För att skona Maria föreslog någon att hon skulle få gå ut i lilla salen, medan frågan om hennes församlingsgemenskap behandlades. Inläggen blev ganska många. Först och sist försökte då äldstebröderna att få församlingen att inse att församlingarnas heder och ära krävde att Maria genom ett förbättrat liv skulle göra sig värdig att få vara medlem i den bibliska Smyrnaförsamlingen i Daleskoga. Enligt försam­lingens äldstebröder så var Smyrnaförsamlingen i Dale­skoga, den enda församlingen i bygden som var byggd enligt mönsterbilden i Guds ord.

 

Då de flesta yttrat sig begärde vaktmästaren i Smyrna­kapellet, Sture Persson, ordet. - Om församlingen går på den linjen att ej bevilja Maria Johansson församlings­gemenskap, så begär jag omedelbart mitt utträde ur för­samlingen, sade Sture Persson. I så fall anser jag nämligen, fortsatte Sture Persson, att vi ej längre har någon verklig uppgift som en Guds församling. - Inlägget var väsentligt därför att det satte så att säga saken på sin spets och även

 

26

 


därför att Sture Persson var en helgjuten kristen, som hade hela församlingens förtroende.

 

När pastor Modig så ställde församlingen inför ett avgö­rande, så fattade församlingen - trots allt - och mycket tack vare pastor Modigs och Sture Perssons frimodiga ståndpunktstaganden det beslutet att hälsa Maria Johans­son välkommen till församlingsgemenskapen. - Maria kallades in och fick del av församlingsbeslutet. Hon så ut att vara något pressad av väntetiden i lilla salen, men såg likväl glad och lättad ut, när beslutet om full församlingsgemen­skap för henne inom Smyrnaförsamlingen i Dalskoga med­delades.

 

Efter bön och lovprisning samt unison sång avslutades så Smyrnaförsamlingens församlingsmöte för november må­nad.

 

k

 

27

 


Väckelsen kommer också till Svenska Kyrkan i

Daleskoga

 

I det kyrkliga livet inom Daleskoga församling började det hända märkliga saker, då Daniel Israelsson anlände. Kyrk­samheten ökade, men det var inte detta som var det mest anmärkningsvärda, utan detta att Guds Ande började röra vid människor. Människor kom till tro som NT säger d.v.s. de tog i sina hjärtan emot syndernas förlåtelse och evigt liv i och genom Jesus Kristus. - Varje vecka samlade Daniel Israelsson en skara i sin prästgård till bibelstudium och bön. För närvarande studerade man Apostlagärningarna. Man studerade därvid huru den första kristna församlingen hade det. De levde ju ett rikt andligt liv och de verkade med stor kraft och predikade Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

 

Kyrkoherde Acke Winlund, som länge verkat i Daleskoga, blev verkligen storligen avundsjuk på Daniel Israelsson, då han såg huru mycket folk som gick och hörde på Daniel Israelssons predikningar. Men ännu så länge hade han ju icke fått någon möjlighet att anfalla pastor Israelsson, men ett verkligt tillfälle för den som ville anfalla skulle snart komma... Det var nämligen så med Daniel Israelsson att han ibland även i offentliga sammanhang i lydnad för Guds Ande fick tungotal med åtföljande uttydning. Nu hade det nyss skett i en högmässa i Daleskoga kyrka och nu fick Acke Winlund möjlighet till att angripa pastor Israelsson. Dessutom var det så med Daniel Israelsson att han ibland då Guds Andes kraft kom över honom "under kraften" kunde ropa till rätt så högljutt. Acke Winlund menade att dessa rop kom från en överspänd individ och han hade nu -tyckte han - dubbla anledningar till angrepp.

 

När nu väckelsen kommit till Daleskoga kyrka så hade detta också det goda med sig, att det blev en gemensam kristen front i bygden. Gemensamma s.k. alliansmöten hade man

 

29

 


haft i många år, men nu växte en ny och djupare gemenskap fram de kristna emellan.

 

Vid onsdagskvällarnas bibelstudier, som pastor Israelsson tagit initiativet till och själv ledde, samlades många männi­skor från de olika samfunden i bygden. Här förekom rikligt med lovprisning till Herrens ära, flera talade i tungor och uttydde och man sjöng till nya melodier psalmerna i Psalta­ren så som det på många håll skedde just nu vid bönegrupp­samlingar utöver landet, ja, över hela Norden.

 

Men Acke Winlund var högeligen upprörd. Han fick i anfallet på Daniel Isralesson med sig några av de konserva­tiva kyrkomedlemmarna i Daleskoga. De flesta av de omnämnda kom från den "kyrkliga societeten". I denna grupp märktes bl.a. tandläkare Per Höglund med fru samt rektor Jonas Ingesson med fru. Dessa förenade sig helt med Acke Winlund i anfallet på Daniel Israelsson. Nämnda fyra personer plus en del ytterligare vad gäller den trängre kretsen kring Acke Winlund ansåg att Daniel Israelssons tungotal samt hans intensiva väckelsepredikningar var nya och främmande element i det kyrkliga livet i Daleskoga. Den här omnämnda gruppen som Acke Winlund sedan gammalt ansåg som själva kärnan i det kyrkliga livet i Daleskoga var helt tillfreds med Acke Winlunds förkun­nelse om att de genom barndopet utan vidare var kristna och de var helt nöjda med Acke Winlunds vackert formu­lerade predikningar, fastän ingen Guds Ande verkade i och genom Winlunds predikningar.

 

Nu gick de nämnda fyra personerna samt Acke Winlund själv in med en skrivelse till biskop Carl-Johan Strömlind, vilken skrivelse fordrade att stiftets biskop måtte stävja vad som höll på att ske i Daleskoga och att han mätte förbjuda Daniel Israelsson att vidare tala i tungor i Daleskoga kyrka.

 

30

 


Thorsten Sjölunds problem och glädjeämnen!

 

Medan Daniel Israelsson hade sina nyss omnämnda pro­blem, som till och med kom att föranleda en anmälan till biskop Strömlind, så genomkämpade komminister Sjölund i Svanetorp problem av helt annat slag.

 

Thorsten Sjölund tog skilsmässan från Anna-Lena och barnen mycket hårt. Förhållandet till Anna-Lena hade väl aldrig varit riktigt bra, då Anna-Lenas motiv från början faktiskt varit föga genomtänkta. Hon hade helt enkelt för­hastat sig och då Thorsten i en besvärlig situation träffade Anna-Lena och friade till henne, så blev det sedan som det blev d.v.s. äktenskapet blev på något sätt redan från början misslyckat och dödfött. Anna-Lena hade just gjort slut med den man hon i fem år varit förlovad med, då hon träffade Thorsten. Tomrummet hon då upplevde gjorde sitt till att hon hastigt sade ja, då Thorsten friade. Med den man hon varit förlovad med hade hon egentligen levt alldeles som i ett äktenskap. Det var bara själva den yttre stadfästelsen genom en vigsel som fattades.

 

Anna-Lena hade väl sanningen att säga aldrig varit speciellt snäll och god mot Thorsten, utan tvärtom varit ganska hård och negativ. Thorsten å sin sida hade så att säga "kort stubin" och han kunde bli synnerligen hetlevrad. Alltnog: Thorsten saknade inte Anna-Lena. Hon hade ju i flera års tid dragit sig undan det äktenskapliga samlivet och äkten­skapet hade under flera års tid varit ett äktenskap bara i yttre formell mening. Däremot saknade Thorsten mycket sina barn. Inte minst saknade han då oerhört lillpojken Josef, som nyss fyllt tre år och som å sin sida varit mycket fäst vid sin pappa.

 

Thorsten Sjölund hade väl kunnat klara sina problem, om det ej varit så att hans högkyrkliga bröder kommit med så

 

31

 


hårda domar. Komminister Sjölund blev helt enkelt ute­sluten från den högkyrkliga stiftelse, som han tillhörde, då man hade den uppfattningen att en skilsmässa var någon­ting omöjligt. Flytta isär kunde man göra, men ej skilja sig ifrån varandra. Att skilja sig ifrån varandra var praktiskt taget detsamma som att definitivt bli en avbruten gren från vinträdet, där Jesus själv var stammen.

 

Speciellt råkade Thorsten Sjölund ut för domarna från en av de ledande männen inom nyss nämnda högkyrkliga stiftelse. Denne högkyrklige broder och kollega, som för övrigt varit mycket tillsammans med Thorsten Sjölund och ofta besökt honom, kunde nu ej längre träffa honom på grund av det som hänt i och med skilsmässan.

 

Thorsten Sjölund var ordförande i en arbetsgemenskap som arbetade för väckelse och ett fördjupat liturgiskt medvetan­de. Huru förskräckt blev han inte då nämnda arbetsgemen­skap skulle anordna kyrkodagar, att från en högkyrklig tid­skrift få annonsmanus i retur, detta fastän det faktiskt fanns inom de aktuella högkyrkliga leden sådana som visst ej "sopat rent framför egen dörr". Flera levde nämligen -vilket var en "offentlig hemlighet" - tillsammans med älskarinnor och flera andra av de högkyrkliga bröderna låg under för alkohollasten. Likväl kunde man skrymtaktigt nog hårt döma Thorsten Sjölund, som dock var oskyldig part i sin skilsmässa från Anna-Lena.

 

Thorsten Sjölund visste om en brevbärare i Smyrna i Daleskoga, som nyligen råkat ut för detsamma som han. Han hade blivit övergiven av sin hustru och var dessutom nu helt dömd i de lagiska kretsarna bland pingstvännerna. Ingen ville knappast "ta honom i hand längre". Han var stämplad som oren! Någon riktig tröst för Thorsten Sjölund var det ju dock inte, att brevbäraren och pingstbrodern Olle Ohlsson råkat ut för detsamma som han. Tvärtom under-

 

32

 


strök ju detta huru fariseiska domarna kunde vara både bland pingstvännerna och bland de högkyrkliga.

 

När nu Guds Ande vilade över Oet kyrkliga arbetet i Dale­skoga med omnejd så fann Thorsten Sjölund sin glädje och vila i detta verk. Han hämtade styrka hos Herren sin Gud! Starka kärleksband knöts i tron på Herren Jesus Kristus mellan Thorsten Sjölund och Daniel Israelsson och fastän de var på något olika linje så att säga rent kyrkligt sett, så greps både komministern och kyrkoadjunkten i Dale­skoga pastorat av Guds Ande och Guds eld eller som man brukade säga av "väckelsens eld", som brann nu i både Daleskoga och Svanetorps kyrkor.

 

33


Det första anfallet på Daniel Israelsson

 

Nu hade alltså Acke Winlund fått skäl att anfalla Daniel Israelsson. Det måtte väl vara skäl nog, när pastor Israels­son både talat i tungor i en stilfull svensk högmässoguds­tjänst samt dessutom hållit sina hårda och fanatiska väckelsepredikningar, som rörde om ordentligt bland de gamla gedigna kyrkokristna medlemmarna i Daleskoga. Ackes första utspel var att kalla Daniel Israelsson hem till sin prästgård, för att så kunna resonera igenom problemen. Daniel skulle så att säga få en chans att förklara sig innan saken gick vidare till biskopen.

 

Eljest brukade faktiskt inte Acke gå just den här vägen. Han var egentligen mycket osäker på sig själv och brukade därför som regel tillämpa "lappsysternet". "Lappsyste­met" gick så till att då Acke Winlund hade någonting att anmärka på vad gällde Daniel Israelssons tjänstgöring i för­samlingen så skrev han en lapp och lade den helt diskret i Israelssons box på pastorsexpeditionen. Daniel hade redan på den korta tid han varit i församlingen fått många dylika lappar i sin box. På lapparna stod det Lex. så här: Dämpa dina heta känslouttryck i predikningarna. Många har tagit anstöt av din predikan i söndags. - Eller kunde det låta så här: Jag har fått rapport om att du åter igen talat i tungor vid söndagens högmässa. Dessutom var din predikan alldeles för lång. Du predikade i trettiofem minuter - det är åtminstone en kvart för mycket. Vilka menade du för­resten, när du talade om - enligt rapport - att både präster och kyrkfolk ibland kan höra till de opånyttfödda. Om du ej slutar med dina underligheter, så blir det snart nog fråga om en biskopsanmälan.

 

Men nu hade Acke Winlund en torsdag kl. 13.00 kallat Daniel Israelsson till sig för att tala igenom de högaktuella

 

35

 


problemen. När Daniel anlände och ringde på vid den för­nämliga kyrkoherdebostaden så var både Acke och hans Ingeborg snart nog vid ingången och hälsade honom väl­kommen. Båda försökte visa sig från sin allra vänligaste sida. Acke kände sig dock åtskilligt osäker - trots sitt för­menade övertag i saken. Dessutom var han åtskilligt röd­mosig i ansiktet, ty han hade för att "styrka sig" inför dagens sammanträde med Daniel Israelsson tagit sig en ordentlig dos konjak.

 

Slå dig nu ner här i soffan, sa' fru Ingeborg Winlund till pastor Israelsson och pekade hän mot den förnämliga soffan i prästgårdens salong. Kaffet fanns redan på plats på bordet och bullar och kakor var framdukade. När man druckit kaffe och ätit av kaffebrödet, så gick Acke Winlund och Daniel Israelsson in på kyrkoherdens ämbetsrum, för att tala igenom de uppkomna problemen.

 

Du måste förstå, sa' Acke inledningsvis, att det helt enkelt inte går länge till, om du fortsätter med ditt tungomåls­talande i denna kyrkligt sett medvetna församling. Jag har fått många klagomål på dig den sista tiden. Det är inte i en pingstförsamling du tjänstgör här, sa' Acke ironiskt, det hoppas jag att du förstår... Nu är frågan den om du vill låta tungomålstalandet ske vid mera interna tillfällen och om du är villig att överhuvudtaget lugna ner dig och ej låta dina predikningar hädanefter bli så känsloladdade som de varit den sista tiden, sa' Acke Winlund vidare.

 

För den som något kunde bedöma vad som rörde sig inom en människa, så var det uppenbart att Acke Winlunds anfall på Daniel Israelsson i mångt och mycket var dikterat av ren avundsjuka. Han hade arbetat i Daleskoga i många år och hade endast den vanliga gruppen, i huvudsak då några från samhällets toppskikt, som regel med vid högmässan. Så kommer Daniel Israelsson och får med ens mycket folk vid

 

36

 


gudstjänsterna och dessutom får han ett helt annat och betydligt djupare samarbete med frikyrkorna i bygden.

 

Nu vände sig Acke med spänning till Daniel Israelsson, för att få hans reaktion på sitt utspel. Daniel dröjde något med svaret, därefter sa' han lugnt: Som du kanske förstår så har väckelsen kommit till Daleskoga, Guds Ande verkar och vi måste låta väckelsen forma sig som den vill... Väckelsen är som en vårflod, den går ej att hejda, försöker man hindra den, så går den sina egna vägar... - Kom för övrigt Acke ihåg Jesu ord om Andens verk: "Vinden blåser vart den vill, du hör dess sus, men du vet ej varifrån den kommer eller vart den far..." - Så Acke är det med Andens verk, sa' Daniel till sist.

 

Acke tyckte nu att han fått så att säga "svart på vitt" vad gällde Daniel Israelssons verksamhet i församlingen som i sin tur orsakat så mycket strid i Daleskoga sista tiden.

 

Du får själv ta konsekvenserna av ditt handlingssätt och din hårdnackenhet, sa' Acke till sist. Jag går nu tillsammans med några av våra gamla kända kyrkokristna in till biskopen med en skrivelse, så får biskopen själv ta hand om den här saken.

 

37