Väktarrop i allvarstid - del I

Förord.

Denna samling av "väckelserop" gavs ut för nära
fyrtio år sedan första gången och budskapen fick
jag alltså som mycket ung predikant. Jag kom ju ut
på heltid den 1 mars 1950. - Budskapen är
säkerligen mer aktuella nu på 90-talet än på
50-talet! Se bara på skriftens första bud­skap
och på budskapet längst bak i skriften om
"Den sista väckelsen före domen" och du
möter de domstecken för 40 år sedan,som
nu har,en ytterst allvarlig karaktär,rent profetiskt
sett. På sidorna 17 och 18 har du en kort
kronologisk ordning över vad som skall hända
framöver.

Bro den 27 mars 1993.

Thore Forslund.

Vältalig predikan

Att predika är inte att ligga

på soffan och svamla söta ljud.

Att predika är att gråtande tigga

ett budskap från himmelens Gud.

En präst skall gå till hungerns barn

med livets bröd och livets vatten.

Han skall lösa de fångna ur satans garn

och peka på Jesus i helvetesnatten.

Det predikas vackert och till överflöd

i vårt fromma och kristliga land.

Det ropas för litet i skälvande nöd

till dem, som stå invid avgrundens rand.

Men domen begynner på Herrens hus

och till svars skall prästen stå!

Är Herrens folk uti mörkret ett ljus? –

När vredens åskor mullrande gå –

vem skall bestå, vem skall bestå?

ÄN ÄR DET RUM !

Luk. 14:1-24.

    Det hände vid flera tillfällen, att Jesus blev bjuden
att intaga sin måltid hos en farisé. Fariséen Simon
bjöd Jesus. Den gången förstörde synderskan, som
trängde sig in, hela måltiden för värden. Jesus gav
henne gott vittnesbörd: "Hon har fått mycket för­
låtet och älskar därför mycket." Även en annan
gång, när Jesus blev inbjuden till en farisé, fick
värden festen förstörd, ty Jesus tvådde inte sina hän­
der före måltiden. Jesus höll emellertid straffpre­
dikan både för värden och gästerna, och påpekade
att man gjorde utsidan fin, men inte bekymrade sig
om sitt inre.

I Luk. 14 läsa vi, att Jesus blev inbjuden att intaga en
måltid hos en av de förnämligaste fariséerna. Vid
måltiden vaktade några på Jesus för att se, om Han
till äventyrs skulle göra under och tecken även på sabbaten.
Mycket riktigt. Jesus gjorde en vattusiktig man frisk.
Jesus förekom sina fiender och frågade, om de inte
brukade hjälpa oxen och åsnan, som råkat illa ut,
även om olyckan skedde på sabbaten. Ingen gav svar.
Jesus hade vunnit slaget. Så gingo gästerna till bords
och alla utvalde åt sig den bästa platsen. Då förmanade
Jesus dem och visade på det olämpliga i att utvälja den
bästa platsen åt sig själv. Endast värden har rättighet att
placera. Jesus sade vidare: "Var och en som upphöjer sig,
han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig,
han skall bliva upphöjd." Därmed syftade Han framför allt
på vårt förhållande till Gud och platserna i Guds rike.
När Jesus sedan såg på de förnäma gästerna, saknade
Han de fattiga. De hade behövt ett mål mat. Han
framhöll därför det lämpliga i att bjuda fattiga. De rika
grannarna hade ju vad de behövde förut.

En man vid bordet utropade plötsligt: "Salig är den som
får bliva bordsgäst i Guds rike." Då framställde Jesus
för honom och för de andra bordsgästerna liknelsen
om det stora gästabudet. "En man tillredde ett i stort
gästabud och bjöd många." Mannen sade, att allting
var redo, och den som ville fick komma. "Allt är redo."
Så säger också evangeliet, som Herrens tjänare
komma med. Ja, allt är redo. "Allt fullkomnat", ljuder
det högt från Golgata. Synden är förlåten, ty Jesus
bar våra synder. Straffet är utståndet, ty Han blev
en förbannelse för vår skull. Rättfärdigheten är vunnen,
ty Han fullgjorde budordslagen. Du får ta emot en
dyrbar gåva, en fullkomlig frälsning, fritt och för intet.
Allt det Jesus vann är ditt och hör dig till. Du får komma.
Just nu får du komma!

Guds barn äro rika. De ha det saligt redan på jorden,
men det blir mycket bättre, när det goda vinet skall
tagas fram, och Lammets bröllop skall firas i den
himmelska gästabudssalen. Då skola vi se Jesus som
Han är och bliva Honom lika. Saliga äro i san­ning
alla de, som äro bjudna till Lammets bröllops­måltid.
Bruden gör sig redo, och snart skall tiden vara inne,
då den frälsta skaran skall samlas därhemma och
för alltid vara hos Herren. Där skall ingen natt vara,
inga tårar, ingen död, ingen sorg, ingen klagan, ingen
plåga, ingen synd och ingen djävul, men ett frälsat folk
skall leva med Gud och Lammet i evigheternas evigheter.
Ja, nya himlar och en ny jord förbida vi efter Guds löfte.

    Evangelium kallar till bröllop och gästabud. Men
inför denna inbjudan "begynte de alla strax ursäkta
sig", står det i Skriften. Varför det? Jo, jordagodset
måste beses och oxarna försökas. Någon hade tagit
sig hustru och kunde därför inte komma. Så bugade
man sig och skulle kanske komma en annan gång,
då det passade bättre. Synd att det skulle vara så
opassande, ty för den generöse värden var det lämp­
ligt just nu.                                                                

På Lots tid köpte, sålde, planterade och byggde
människorna. Sådant är inte förbjudet, men att i
girighet hängiva sig endast åt sådant och glömma
sin själ därvid är inte lämpligt, om man vill bli frälst.
På Noas tid togo män sig hustrur och hustrur gåvos
åt män. Det är inte förbjudet att gifta sig, tvärtom
gott och lämpligt. Dock är det inte lämpligt att taga
sig hustru och därvid glömma Gud.

När husbonden hörde alla ursäkterna och förstod,
att man inte ville komma, blev han vred. Det var inte
nådigt att vara en ohörsam jude, när romarnas
härskaror lägrade sig runt Jerusalem, och staden
jämnades med marken. Där lämnades inte sten på sten.
Allt blev nedbrutet, och folket fördes bort i fångenskap
till allahanda hednafolk. - Under två världskrig har
det inte varit så mycket av gästabud i ett avkristnat
Europa. Husbonden har blivit vred.

"Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över
all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor,
som i orättfärdighet undertrycka sanningen."
Vredens hot vilar över våra huvuden för de många
ursäkternas och syndernas skull. Sodomssynder
och annan styggelse båda inte gott för framtiden.

Ännu finns det dock hopp, ty det finns rum i
gästabudssalen. Gud har ännu en nådeskallelse
till oss. Stor nåd har Herren bevisat oss och vårt
land, och det är inte slut på Hans barmhärtighet.
Nu är den välbehagliga tiden, nu är frälsningens dag.

"Än är det rum i fårahuset
Hos dig, du herde, evigt god:
Vart får från öknen, stormen, bruset
Du rädda vill, det ger mig mod!
Ack, syndars vän, jag kommer här
Och räddning utav dig begär!

Som Frälsare du nu oss bjuder,
Som Domare du kallar sist:
Då blir ej rum, hur klagan ljuder,
För den sitt rum förut har mist.
Men salig den, som din då är,
Du Frälsare, du vän så kär!"

VILODAGENS HELGD

Vår samtids signatur är laglöshet. Betecknande
för vår tid är upplösning, hållningslöshet och saknad
av rotfäste. På snart sagt alla områden visar sig
detta.

En beklämmande urartning har skett vad beträffar
vilodagens helgd. I gamla tider höll till och med
de ogudaktiga vilodagen i helgd, låt vara på ett
yttre sätt. Nu har hållningslösheten fått hand om
rodret. Även bekännande kristna ha visat sig äga
oklara begrepp angående sabbaten.

Gud har givit budet om sabbat redan i skapelsen
(1 Mos. 1:31; 2: 2 f.). Till och med i syndfrihetens
tillstånd behövde alltså människan en vilodag, en
sabbat, för ett synnerligt umgänge med Gud. I
Israel var budet om sabbat känt, innan Mose
fick sig lagen given på Sinai. Vi läsa t.ex. i
2 Mos. 16: 23 f., att Mose uppmanar folket
att göra sig redo, för Herrens heliga sabbat. På
Sinai får Mose sedan befallning av Gud om
sabbatsdagens helgd: "Tänk på sabbatsdagen,
så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta
och förrätta alla dina sysslor: men på den sjunde
dagen är Herrens, din Guds, sabbat: då skall
du ingen syssla förrätta, ej heller din son eller
din dotter, ej heller din tjänare eller din tjänarinna
eller din dragare, ej heller främlingen, som är
hos dig inom dina portar" (2 Mos. 20: 8-10).
I Israel var stadgat, att den som ohelgade
sabbaten skulle straffas med döden. Straffhotet
var sannerligen inte tomma ord. En man, som
ertappades med att samla ved på sabbaten,
stenades till döds (4 Mos. 15: 32-36). En
del har menat, att Israels sabbat med dess
hot om straff för överträdelse skulle vara ett
lån från Babylonien. Ett sådant påstående
saknar emellertid all grund och är bara ett
försök att få bort ur Bibeln sådant, som
är stötande för ett av synden förmörkat
förstånd.

Jesus själv höll sabbaten, fast Han bröt med
alla de löjliga stadgar, som blandats in i den
gudomliga planen. De judekristna höllo också
av allt att döma fast vid de gammaltestamentliga
högtiderna. Dock krävdes inte av de hednakristna,
som framgår av Apg. 15: 29 att de skulle hålla
den gammaltestamentliga sabbaten. Som kristna
äro vi fria från det gamla förbundet, fria från
lagen. Sedan tron har kommit stå vi inte
längre under uppfostrare.Paulus framhöll 
också, att det är avfall från Kristus att känna
sig förpliktad att hålla de gammaltestamentliga
högtiderna. Se Kol. 2: 16, 17.

Vår frihet ifrån lagen är emellertid en frihet
under ansvar. Lagen skall fullbordas i oss,
som vandra icke efter köttet utan efter
Anden (Rom. 8:4). Gud har skrivit sin
lag i våra hjärtan, och Hans budord äro
oss kära (1 Joh. 2: 3-5). Kristi kärlek,
som är utgjuten i våra hjärtan genom
Anden, nöjer sig inte med en yttre
rättfärdighet utan ger rättfärdighet
också i tanke be uppsåt. Jesus har
sagt, att om vår rättfärdighet inte
övergår de skriftlärdes och fariséernas,
så skola vi inte komma in i himmelriket.

I Israel firades sjunde dagen eller lördagen
som vilodag. I vår tid firas söndagen eller
första dagen i veckan som vilodag. Säkerligen
är detta i överensstämmelse med Guds plan.
Söndagen hade redan i urkristen tiden
särställning bland veckans dagar. Söndagen
var Herrens dag. Se Upp. 1: 10. Jesus
uppstod på söndagen, Anden utgöts på
första dagen i veckan och församlingen
föddes. De kristna i Korint skulle på
den dagen avlägga sin sparpenning för
de fattiga i Jerusalem. De heliga i Troas
samlades enligt Apg. 20: 6 f. till
brödsbrytelse den dagen.

Sabbatsdagen framställes i Guds ord som
en förebild till den eviga sabbatsron i
himmelen. Endast den som kommit in i
Guds plan och vilja med sitt liv, den i
vilken löftesordet blivit upptaget genom
tron, får komma in i den eviga sabbatsvilan.
"Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds
folk."

I stället för att vara dagarnas pärla har
emellertid vilodagen blivit en syndernas
dag, en dag då man samlar förbannelse
över sitt huvud. Söndagen är nöjesdagen,
idrottsdagen, frosseriets dag och för
många en arbetsdag liksom de andra
dagarna. För mången kan det vara nog
så svårt att få behålla söndagen som
vilodag. Överheten föreskriver annat.
Det är bibliskt att vara överheten under-
dånig. Dock böra vi i denna laglöshetens
tid ta under allvarlig omprövning, i vilken
utsträckning vi kunna böja oss för
överheten. Man måste dock under
allt lyda Gud mer än människor.
Väckelse behövs, en samvetsväckelse,
när det gäller vilodagens helgd.
Vad ha vi gjort med Herrens dag?
Djävulen får inte stjäla den från oss.
Låt oss stå honom emot, fasta i tron.

NÄR GUD TALAR - NÄR GUD TIGER

Mark. 6: 14 - 29.

Konung Herodes var under en viss tid av
sitt liv kraftigt sökt av Gud. Herren talade
tydligt till honom. Den som fick förmedla
Guds budskap till konungen, var Johannes
döparen. Herodes greps både av Johannes
döparens personlighet och av hans
budskap. Johannes var en rättfärdig
och helig man, och detta gjorde intryck
på konungen. De som ha fört en god
vandel bland hedningarna, ha alltid
kunnat uträtta mest för Guds rike.
Johannes var avskild helt för sin Herre.
Gud hade fostrat honom i öknen,
och han hade fått del av Guds helighet.
Detta förnam Herodes, när han mötte
honom, och han fruktade för hans
helgade personlighet. Hur viktigt är
det inte, att Gud får helga oss, så att
de som vi umgås med, förnimma
något av Guds helighet. Mose fruktade
inför Guds uppenbarelse i den brinnande
busken. Själv fick han del av Guds
helighet genom att umgås med Gud.
När han kom ned från Sinai, fruktade
Israels barn att se på Moses ansikte.
Vi läsa också om Herodes, att han
gav Johannes sitt beskydd.
Även detta visar, att han var nära Guds rike.

Den förkunnelse, som Johannes döparen
frambar, tog djupa tag i Herodes' liv. Han
hörde gärna på Johannes predikan. Han lät
inte Ordet gå in genom ena örat och ut
genom det andra. Nej, konungen begynte
göra efter vad han hörde. Det står, att han
i mycket rättade sig efter vad han hörde.
Hur olikt många andra. Hur olikt alla de
oförståndiga, som höra men inte göra.
Alltmer nalkades den stund i landsfurstens
liv, då han stod inför det ödesdigra valet.
Förkunnelsen började ju bli så personligt
närgången. Johannes förehöll Herodes
allt det onda han hade gjort och ställde
också krav på, att han skulle lämna sin
broders hustru. "Det är icke lovligt för
dig att hava din broders hustru", ljöd
det skarpa varningsropet. Det var här
konungen ställdes inför sitt livs stora
antingen  - eller. Skulle han välja Gud
och överge kvinnan, eller skulle han
välja kvinnan, som inte var hans, och
stå Gud emot? Herodes ville inte böja
sig och utlämna synden. Han kastade
Johannes i fängelse och satte honom
i säkert förvar i en klippborg öster
om Döda havet. Då Herodes lät sin
sökningstid gå sig ur händerna och
satte sig upp mot Herrens tjänare
och Hans förkunnelse, började en
tragisk utveckling i hans liv. Det är
farligt att bära hand på Herrens heliga,
det är farligt att stå Guds ord emot.
Det är ödesdigert att förhärda sitt
hjärta på den dag, då man på ett
särskilt sätt förnimmer Guds röst...

Herodes prisgavs alltmer åt djävulen,
som sökte efter ett tillfälle att riktigt
fälla honom. Den lägliga dagen kom
också. Landsfursten gjorde på sin
födelsedag ett stort gästabud för
stormännen, krigsöverstarna och de
förnämsta männen i Galileen. Under
festens lopp dansade Herodias' dotter
inför gästerna, och hon behagade
Herodes själv så mycket, att han gav
henne löftet, att han skulle ge henne
vadhelst hon begärde ända till hälften
av riket. Hon frågade sin moder, vad
hon skulle begära, och den kvinna,
som på ett särskilt sätt var djävulens
redskap i Herodes' liv, föreslog, att hon
skulle begära Johannes döparens huvud.
Hon framförde omedelbart denna
önskan. För edens och för bords-
gästernas skull ansåg Herodes sig
inte ha något val. En drabant sändes
åstad till klippborgen, där Johannes
satt fängslad, och medan födelsedags-
festen fortsatte, halshöggs Jesu förelöpare
i fängelset.Hans huvud bars så fram på
ett fat och räcktes åt Herodias' dotter.

Det var emellertid inte så lätt för den
vankelmodige landsfursten att skaka
av sig inflytandet från Johannes
döparen och hans förkunnelse.
Varken fängslandet av Johannes eller
halshuggningen i fängelset kunde tysta
det onda samvetet. Herodes hade
makt att dräpa Johannes, men han
kunde sedan inte göra mer. Orden
om att han inte fick ha sin broders
hustru förröljde honom. När konung
Herodes fick höra talas om Jesus
och stridiga meningar gjorde sig
gällande om Jesu person, så trodde
Herodes, att det var Johannes döparen,
som uppstått från de döda. Detta
var ju ren vidskepelse. Johannes
döparen var en person, Jesus en
annan. Det fanns emellertid något
som inte var vidskepelse: den dom
som vilade över Herodes' liv. Hans
stora syndaskuld ropade mot
himmelens Gud.

Herodes hade dock en önskan att
få se Jesus. Han fick också så
småningom sin önskan uppfylld.
Strax innan Jesus fördes till Golgata,
stod Han anklagad också inför konung
Herodes. Herodes blev glad över att
få se Jesus. Det var emellertid ingen
frälsningsglädje Herodes upplevde.
Han sökte inte Jesus i frälsningsavsikt.
Han ville se Jesus göra något tecken.
Detta släkte är ett ont och trolöst
släkte, som åstundar tecken. "Intet
annat tecken skall givas det än Jonas
tecken!". Vi läser, att Herodes ställde
många frågor till Jesus, men Jesus
svarade honom icke. Till Petrus hade
Jesus en särskild hälsning efter sin
uppståndelse och till rövaren, som
hängde vid hans ena sida på Golgata,
hade Han ett underbart frälsningsbudskap,
men till Herodes hade Jesus ingenting
att säga. Konungens verkliga inställning
till Jesus visade sig också ganska snart.
Det står att Herodes bemötte Jesus
med förakt och begabbade honom.
Så fördes Jesus tillbaka till Pilatus.
Om någon tid blev Herodes avsatt
från sitt konungsliga ämbete och fick
till och med gå i landsflykt. Gud hade
räknat hans rikes dagar och gjort
en ände på det.

Man kan inte gärna komma i en mer
fruktansvärd ställning än den, när
himmelen tiger - när Jesus inte har
ett enda nådesord att säga. Mose
förkunnade för Israels barn, att om
de inte hörde Herrens röst och gjorde
Hans vilja, så skulle himmelen över
dem bli som koppar och jorden
under dem som järn. Guds ord
vittnar om, att både enskilda
människor och hela folk kunna
komma i en sådan ställning, att
endast dom väntar. Nådens tid
har förgått. Endast en förskräcklig
väntan på dom återstår! Därför ville
vi, som av allt att döma ha att vänta
domstider utan motstycke, ropa till
varandra, medan nåd ännu gives:
"Så säger den Helige Ande: I dag,
om I fån höra Hans röst, mån I icke
förhärda edra hjärtan."

BERED DIG MöTA GUDI

Amos 4: 11-13.

Amos var inte fiskare som Simon Petrus,
han var inte heller professor. Han var
boskapsherde från Tekoa. Han var
alltså fostrad i herdelivet och var en
väderbiten och vaken man, som visste
vad det ville säga att försvara sin hjord
mot rovdjuren. Hans föda var tarvlig och
gav väl knappast någon fetma. Han levde
ju av mullbärsfikon.

Det hände emellertid något med boskaps-
herden: han fick en gudomlig kallelse att gå
åstad och profetera för Israel. Berättelsen
om hans kallelse är inte lång. Amos berättar
bara, att Herren kom och tog honom från
hjorden och sände honom åstad. Det fanns
naturligtvis en kallelsens innersida, ty
Herren gör alls ingenting utan att ha uppen-
barat sitt råd för sina tjänare profeterna
(Amos 3: 7). Alla trodde knappast på hans
kallelse. Hur skulle Gud kunna använda en
boskapsherde i en så luxuös tid?
Översteprästen Amasia hade fått för
sig, att Amos var en "brödpredikant"
som kom till Betel bara för att förtjäna
sitt levebröd. I Amos' inre brann emellertid
en helig eld, som tvingade honom åstad.
I hans hjärta dvaldes inga girighetens biavsikter.

Det budskap Amos fått att bära fram gick
rakt på sak. Det var fråga om att vakna
eller gå under, om himmel eller helvete,
om att taga emot den sista nådeskallelsen
eller få uppleva den rättfärdige Gudens
dom. "Bered dig möta Gud!" ljöd väckelse-
ropet. Omvänd dig nu! Om inte kommer
Herren att göra "så och så" med dig.
Domens verkställighet låg som en hemlighet
förborgad hos den Gud, som skapat allt
och som kan yppa för människan hennes
hemligaste tankar, hos Honom den
Allsmäktige, som alltid går fram över
det allra högsta på jorden.

Hur mottog folket ett sådant budskap?

Inte kunde man tro sådant, då man hade
det så bra. Israel hade ju vunnit seger.
Med lättsinnig säkerhet och övermodig
sorglöshet satte man sig över sådant tal.
Därför kunde resultatet inte bli annat än
dom. Profeten såg den ena synen efter
den andra. Han såg domens Gud nalkas.
Han gick i förbön för folket. Till sist får
han emellertid Herrens ord på att folket
är moget för undergång, Herren vill icke
vidare tillgiva. Så kom domen i form av
en fruktansvärd jordbävning. Några tiotal
år därefter fortsatte domen, och Israel
fördes bort i fångenskap till Babel.
Profeternas budskap hade gått i
bokstavlig uppfyllelse.

Är detta aktuellt just nu?

Förvisso. Den dom, som Amos profeterat
om och som kom i form av en jordbävning
på konung Ussias tid, förebildar enligt
Sak. 14. 4, 5 den dom, som Herren skall
hålla över sina fiender, då Han åter
beträder denna jord och ställer sina
fötter på Oljeberget. Just nu, går detta
väckelserop ut över världen: Bered dig
möta Jesus! Gör dig redo för Hans
tillkommelses dag!

Det underbara är också, att vi kunna
bli beredda att möta Jesus. Han har
sett till oss och berett oss förlossning.
Försoningsverket är fullbordat, och
den som vill får ta emot gåvan,
frälsningen i Kristus Jesus. Gud
skänker oss bröllopskläder, Han
skänker oss sin Andes fullhet. Se
till i dag, att det inte fattas olja i din
lampa och ditt kärl.

Man kan inte möta Jesus hur som helst.
Den egna, fläckiga klädnaden duger inte.
Den som saknar bröllopskläder kommer
att hamna i mörkret därutanför. Där
skall vara gråt och tandagnisslan.

Det faller ett särlaregn över jorden i
denna tid. En sista maning och en sista
kallelse går ut också till vårt folk.
Frågan är, om vi skola bruka det
ögonblick av nåd, som ännu vederfares
oss eller vi skola drabbas av domen.
Detta släkte har förkastat sin Frälsare
och håller på att ytterligare förkasta
Honom. Därför skall Han göra "så"
med detta släkte. Med andra ord,
domen kommer på ett sätt, som vi ha
svårt att räkna ut. Herren tronar
evinnerligen, sin stol har Han berett
till doms (Ps, 9: 8).

Även om vi inte till fullo förstå, hur det
kommer att gå till, när Herren dömer
jordens krets med rättfärdighet, så är
dock saken tydligt framställd i Bibeln.
Det börjar med skilsmässa. Vid Jesu
tillkommelse skall den ene ryckas upp i
skyn Herren till mötes, den andre skall
stanna kvar i vedermödans mörka natt.
Hur skall det bli på jorden då? Där den
döda kroppen är, där skola också
rovfåglarna församla sig, lyder det
hemlighetsfulla svaret. Det skall gå med
detta släkte, som det är beskrivet i
Matt. 12: 43-45. Så skall det gå!
Vi veta, att Antikrist kommer att
uppträda under vedermödans tid.
Han skall dock bli besegrad av Jesus,
när Jesus kommer och sätter sina fötter
på Oljeberget och strider för sitt folk
Israel. Då skall en fruktansvärd dom
drabba de folk, som församlats till
Palestina. Antikrist och den falske
profeten komma att kastas levande
i den sjö, som brinner av eld och svavel.
Sedan följer det tusenåriga fredsriket,
men därmed är inte domen verkställd.
Efter de tusen åren kommer nämligen
Satan, som varit bunden, åter lös.
Många folk förvillas då av honom
och draga ut mot den heliga staden.
En fruktansvärd dom drabbar Satan
och hans efterföljare. Även djävulen
kastas i den brinnande sjön, dit
Antikrist och den falske profeten
hade blivit kastade.

Sedan återstår, om vi förstå Guds ord
rätt, bara själva slutdomen. Den är
beskriven i Upp. 20: 11-15. Vid
denna yttersta dom bli alla de dömda,
som inte ha sina namn skrivna i livets
bok. De bli kastade också de i den
brinnande sjön: detta, den brinnande
sjön, är den andra döden. Fruktansvärda
verklighet att för alltid vara utanför himmel
och salighet, för alltid skild från Gud!

Hur skall du göra inför detta allvarliga?
Skall du bruka den möjlighet du ännu
har att göra dig redo för Jesu tillkommelse?
Det är nödvändigt att göra sig redo, och
det är nödvändigt att göra det nu.

En gång det blir för sent,
fast du det aldrig ment.
Du Jesus möta skall. min vän,
men då som Domaren.

Bered dig möta Gud,
bered dig möta Gud!
Ej vill du evigt förlorad gå,
bered dig möta Gud!

SISTA VÄCKELSEN FÖRE DOMEN

2 Kon. 22; 23:1-28.

Det andliga läget var knappast uppmuntrande i
Juda, när Josia åtta år gammal blev landets konung.
Förfallet var skrämmande stort! Josias fader och
ännu mer hans farfar Manasse hade på ett ödesdigert
sätt fört folket vilse. Det var ingen måtta på alla de
avgudaaltaren, som Manasse lät bygga. Synden var
så mycket större som Herren lovat att vid sitt tempel
i Jerusalem fästa sitt namn till evig tid. Manasse lät
sin son gå genom eld, d.v.s. hans son förbrändes
till avgudens ära. Denna synd var knappast bättre
än den man begår i vårt land i dag, då man mördar
ännu ofödda gosse- och flickebarn, medan man
kallar det med ett finare namn för abort. Vidare
slöt Manasse förbund med den onda andevärlden
genom att skaffa sig andebesvärjare och spåmän.
Därtill utgöt han oskyldigt blod i så stor myckenhet,
att han därmed uppfyllde Jerusalem. Mycket annat
gjorde denne ogudaktige konung i Herrens ögon.
Herren blev förtörnad, domen drog allt närmare.
Detta förkunnade också Herren genom profeterna,
men det var som om folket inte riktigt trodde, att
läget var så allvarligt, som det var. Man var i
nödläge utan att riktigt kunna fatta det.

Det var då, det hände! En sista nådesvind från
Herren besökte folket. Hur kunde det ske? -
Det avgörande momentet var, när översteprästen
Hilkia vid ett ärende i templet till synes helt
oförmodat fann Herrens lagbok. Undra på
att det hade varit förfall, när allt annat bråte
satts i centrum, medan Herrens bok låg
dammig i någon undangömd vrå i templet.
Undra på att folket var som en orienterare
utan kompass. Undra på att man inte visste
någonting eller i varje fall ytterst litet om,
att domen snart skulle drabba land och folk.
Men nu fick man reda på det. Översteprästen
gick och omtalade för konungens sekreterare
vad han funnit, och sekreteraren i sin tur var
inte sen att omtala upptäckten för den fromme
konung Josia. När konungen fick höra
lagbokens ord och fick klart för sig, att
Guds budskap i det förefintliga läget var
ett genomträngande domsbudskap, så rev
han sönder sina kläder och böjde sig i
ödmjukhet för Guds ord. Det var konung
Josias handlingssätt i tro och lydnad för
Skriften, som öppnade väg för den underbara
besökelse folket fick, innan det definitivt
mörknade för Juda liksom det tidigare gjort
för Israel. Konungen, som alltifrån tidiga
barnaår gjort vad rätt var i Herrens ögon
och som yngling begynt att med allvar söka
Herrens vilja och väg sänder därför några av
sina tjänare att fråga Herren för honom och
folket. Tjänarna gå till profetissan Hulda,
klädkammarvaktaren Sallums hustru, och
hon bekräftar lagbokens ord om olyckan,
som skall komma över Jerusalem. Konung
Josia får dock av henne ett hugnesamt budskap.
Han skall i sin tid slippa se olyckan komma,
därför att han böjde sig för Ordet, blev bevekt,
ödmjukade sig och grät inför Herren.

När konungen får veta detta, sätter han i gång
med att rena templet. Det blir allmän samling i
helgedomen. Guds ord föreläses. Avgudaaltarena
förstöras i grund, avgudaprästerna avsättas,
andebesvärjarna och spåmännen skaffas undan.
När lagens hammare riktigt fått krossa folket,
får man uppleva en förunderlig förlossning.
Det blir påsk och en underbar påsk! Herren
besöker sitt folk och blodet får bevisa sin
kraft i Guds ansiktes ljus. Det står, att en
sådan påsk hade inte hållits sedan den tid,
då domarna dömde Israel, icke under Israels
konungars och Juda konungars hela tid.
Men i Josias adertonde regeringsår bröt
vårfloden fram. - Det är tydligt, att Gud för
sin långmodighets skull velat fortsätta att
bevisa folket nåd. Ännu i den ogudaktige
Jojakims, Josias sons, tid ville Herren förlåta
folket deras missgärningar enligt Jeremia 36: 1-3.
Men då Jojakirn lät bränna upp Guds ord
genom Jeremia i stället för att som sin fader
taga vara på det, så kunde Gud inte handla
på annat sätt än förkasta också Juda.

Väckelsen på Josias tid blev alltså den sista
väckelsen före domen. Några tiotal år efter
Josias död var fångenskapen i Babel en
ofrånkomlig verklighet. Herren kunde inte
vända sig från sin stora vredes glöd, då nu
Hans vrede hade blivit upptänd mot Juda
för allt det, varmed Manasse hade förtörnat
Honom. Den dom, som Herren hade beslutat,
var orygglig och den kom, när Guds tid var
inne, och inget anstånd mer kunde beviljas.
Domen drabbade Jerusalem på ett förödande
sätt. Herrens hus brändes upp. Dyrbarheterna
i templet fördes till Babel. Murarna runt
omkring staden brötos ned. Konung Sidkia
fördes belagd med kopparfjättrar till Babel.
Man stack ut ögonen på honom, men
dessförinnan hade man slaktat hans barn
inför hans ögon. Både konung och folk
fördes på ett förnedrande sätt bort till
fångenskapens land och Gud hade
därmed visat, att de ord Han talat
genom profeterna voro sanna och
levande ord.

                       *

Vi ha inte mycket att berömma oss av. Läget är
nämligen inte mycket bättre nu än det var, då
Josia blev konung i Juda. Man mördar, man
begår äktenskapsbrott. Vilodagen helgas av
ett fåtal. Lagar stiftas, som försvara synden.
Man vill inte ha gudomliga lagar utan s.k. humana.
Guds ord har kastats i skräpvrån och mångenstädes
ersatts med fromt prat, fabler eller psykologiska
och filosofiska föredrag. Underhållning och
mänsklig lärdom räknas ju förmer! Historien
upprepas. Jojakim kastar än i dag bokrullen i
kolpannan. Amos avvisas än i dag av Amasja
med beskedet, att han inte är välkommen i den
konungsliga helgedomen. Vi ha upplevt konunga-
tidens förfall på nytt. Vart äro vi på väg? - De
flesta ha ingen aning om det. Man anar, att tiden
är allvarlig, men fattar ingenting av allvarets
innebörd.

Likväl finns det hopp. Någonting har hänt också nu!
Det finns nämligen en och annan, som har funnit
Boken. Det betyder, att ljuset har kommit på ljusstaken.
Det har alltid gått till så, när Gud sänt besökelse från
himmelen. Guds ord och Ande har fått första platsen.
När mörkret var stort och fariséerna och sadducéerna
ersatt ordet från Gud med sina läror, när profetrösterna
varit tysta i flera hundra år, så hände det: Guds
befallning kom till Johannes, Sakarias son, i öknen. -
När det katolska avguderiet var som störst och
Bibeln som mest sällsynt, så hittade en förtvivlad
tysk munk vid namn Martin Luther en gammal
latinsk bibel i klostrets bibliotek. Det blev
reformation. Guds ord fick visa sin kraft.

Vid början av seklet började ett underbart regn
falla från himmelen. Det var pingst på nytt! Hur
underbart är inte det verk Gud har utfört sedan
dess. Vi ha fått se Gud verka. Mönsterbilden
har trätt fram. Vårt hopp i dag är, att en hel
del ha bränt "skräpet" och låter Ordet och
Anden verka fritt. Vad säger då det profetiska
ordet till oss i dag? Det säger, att redan är yxan
satt till roten på träden och vart träd, som inte
bär god frukt, bliver avhugget och kastat i elden.
De budskap, som profeterna frambära genom
Andens ingivelse, bekräfta Ordets sanning om
den dom, som förestår.

Men vi kunna - Gud vare lov - få uppleva Guds
nåd genom att ödmjuka oss och låta Herren
krossa våra hjärtan, genom att i lydnad böja
oss för Ordet och Anden. Atskilliga ha följt
Josias exempel och därför låter Herren ännu
sin nådesvind blåsa. Den nådesvind, som i dag
blåser över världen, torde dock bli den sista före
domen. Vad som skett och sker i Palestina är
tecken nog. Hedningarnas tider äro snart nog
fullbordade. Bruden skall hämtas och veder-
mödan komma över jorden och dess
innebyggare.

Gud besöker oss ännu en gång. Får Herren
rena templet, så skola vi nu som på Josias tid
få uppleva en påsk och en förlossning, som vi
få gå långt tillbaka i tiden för att finna en
motsvarighet till. Sedan kommer domen,
men ännu är tid ... Vem vill gripa tag om
räddningslinan i denna tidsålders elfte timme?

"Sänd, o Herre, Dina skurar över världen ut,
innan frälsningsdagen nått sitt slut,
att mång' tusen bärgas in från världens mörka ängd,
strömme alltfort Ditt särlaregn."