Prästerna som trodde för mkt på Gud / Kap 8 - Kap

 

 

Kapitel 8.

 

Ruth och Karl Johan återvände alltså strax efter midsommarhelgen till Ystad. När Ruths semester var slut, så var hon åter i tjänst på lasarettet. Karl Johan tog efter bortovaron på nytt kontakt med Rebecka och Alfred Melander. De hade då ett ingående samtal om huru den andliga verksamheten skulle fortsätta. - De träffades sedan en gång i veckan, men de alternerade mellan Melanders, komministergården eller en annan familj inom böne­gruppen. Genom den här strategin blev de kyrkliga och världsliga myndigheterna "lurade". De tappade ytterligare greppet över de dömda personerna Karl Johan Lund samt Rebecka och Alfred Melander. Genom att Ruth och Karl Johan varit borta under en tid och på besök i Karl Johans hembygd och föräldrarhem, så samverkade detta även till att det var ganska lugnt med tanke på domkapitlets beslut om det utmätta straffet fram till och med den 14 augusti.

 

För Karl Johan och Ruth var det ju för övrigt bråda dagar. De höll steg för steg på att planera för sitt gemensamma hem i komministergården i Ystad. Dock: det som låg närmast framför var vigseln vilken - som sagt -skulle hållas den 20 juli i slottskapellet i Rebbelhus och Ruths morföräldrar greveparet Margareta och Svante af Klintenstam skulle bli värdfolk. De-hade också lovat att Öppna slottet vid Rebbelhus för brällopsmiddagen efter själva vigseln. Karl Johans fader hade redan tagit kontakt med kyrkoherden i Hammenhög och alla papper gjordes nu i ordning, så att allt det formella skulle fungera. Dag för dag, vecka för vecka gick. - För varje dag, vecka för vecka blev det mer spännande för Ruth och Karl Johan med tanke på den förestående vigseln. Inbjudan skulle i god tid gå ut till ett stort antal personer både inom Ruths och Karl Johans släkt. En hel del andra personer skulle också inbjudas. När Ruth och Karl Johan räknade igenom huru många som de ansett att de skulle bjuda in så stannade siffran först på 197 personer.

 

I god tid inför vigseln som var bestämd till klockan 15.00 som tidigare nämnts den 20 juli *ar 1700 så började gästerna anlända till Rebbelhus' slott. Det fanns gott om utrymme i det stora slottet. En del gäster hade också placerats och låg över hos Ruths föräldrar Debora och Samuel Gabrielsson i Simrishamn. Bönegruppen i Simrishamn och bönegruppen i Ystad samt även nära vänner till Karl Johan i bönegruppen i Lund hade inbjudits och de allra flesta hade svarat ja på inbjudan att vara med på Ruths och Karl Johans bröllop. Från Lund kom Inez och Karl- Gustaf­Lindberg, bönegruppsledaren med hustru. Självklart kom Rebecka och Alfred Melander från Ystad. - Karl Johans mycket goda vän från studietiden i Lund Daniel Andreasson med trolovad flicka vid sin sida kom. Daniel Andreasson var kyrkoadjunkt i Landskrona och

 


hade. liksom Karl Johan,haft svårigheter i sin tjänstgöring med tanke på den väckelselinje som han liksom Karl Johan företrädde. Dagen med stort "D" var alltså inne. - Det var en förunderlig högtidsstämning, när Ruth och Karl 3ohan trädde fram till altaret i Rebbelhus' slottskapell. Kapellet var helt fullsatt. Extrastolar hade satts fram så att ingen skulle behöva stå under vigselförrättningen. Före själva vigselakten sjöngs kyrkoherde Petrus Johannis Rudbeckius' mäktiga vigselpsalm, vilken psalm han skrev 1697. Den hade redan fastän bara tre år gammal fått en väldig spridning över landet och sjöngs för närvarande överallt utöver landet. Så här sjöng man alltså i Rebbelhus' slottskapell: "Vi önska nu vår brudgum och brud: Gud Fader värdes dem benåda. Allt gott du dem give, Herre vår Gud, och vände ifrån dem all våda. Din trogna hand dem i liv och död All hjälp och välsignelse give, och vid deras tröskel i lust och nöd Din ängel väktare blive och tvedräktsanden fördrive.

 

På all deras väg, i all deras tid bliv när dem i nåd, Herre Kriste, Evad dem än sker, din kärlek och frid de aldrig i världen dock miste. Och blir det bekymmer i deras bo, Du må dem om bönen påminna, Att ständigt de sätta till dig sin tro och undret i Kana besinna, Då hjälp de visst skola finna.

 

Guds Helige Ande, giv att ditt ljus dem följer och hugnar allt mera. Kom till dem med tröst! Och allt deras hus Så ock deras hjärta regera, Att de med ära, med tukt och tro må leva på jorden tillsamman och sedan hos Gud uti himmelen bo i evig glädje och gamman. Det önska vi. Amen, Amen." -

 

Karl Johans fader kyrkoherde Karl-Erik Lund höll ett personligt färgat vigseltal i vilket han talade om förlåtelsen och troheten som två speciella "nycklar", som skulle kunna öppna dörren till verklig äktenskaplig lycka. - Ta Gud med er nu och allt framgent, sa' Karl-Erik Lund till sist. Det var ett strålande brudpar, som den stora menigheten fick se, när Karl Johan och Ruth efter att ha givit sina löften till varandra också "växlade ringar". Ruth bar en fantastiskt vacker brudkrona, som hade funnits flera hundra år inom släkten af Klintenstam vid Rebbelhus. Efter vigseln samlades den stora skaran gäster i slottets festsal till middag. Det serverades oxstek och skånsk färskpotatis. En jättestor jordgubbstårta sattes på det bord där brudparet placerats och efter hand kom den ena tårtan efter den andra in. Ett utsökt skånskt kaffe serverades för de många "kaffeälskarna". Många varmhjärtade tal hölls. Afred Melander talade. Karl-Gustaf Lindberg från Lund talade. Fäderna till brudparet taladeé Karl~Erik Lund respektive Samuel Gabrielsson, berättade minnen från Karl Johans respektive Ruths uppväxttid. Eftersom mycken musikalitet fanns i både släkten Lund och Gabrielsson så bjöds på en myckenhet av sång och musik till brudparets ära. En av de sista talarna och gratulanterna var Karl Johans farfar prosten Johan Lund från Malmö. Han utgick i sitt anslående tal från psalm 121 i Psaltaren.


Han sa' i sitt tal, att Ruth och Karl Johan alltid skulle hämta sin hjälp från Herren, som gjort himmel och jord. Herren skall bevara er utgång och er ingång från nu och till evig tid, fastlog prosten Johan Lund till sist.

 

Karl Johan och Ruth var oerhört tacksamma till Gud och föräldrar, till mor- och farföräldrar och till den långa raden av gäster, som gjort deras vigseldag till något så fint och välsignat. Redan söndagen den 21 juli efter att ha deltagit i högmässan i Hammenhögs kyrka,så anträdde de nyvigda resan hem till det nyinredda hemmet i komministergården i Ystad. Vid högmässan i Hammenhögs kyrka fick Karl Johans fader till­fälle att predika och eftersom en stor skara av gästerna från bröllopet var med så blev det "julottefullt" i kyrkan. Den 21 juli år 1700 var Kristi förklarings dag. Karl-Erik Lund predikade över Matteusevangeliets sjuttonde kapitel och hans ämne var "Jesus allena". Karl-Erik Lund framförde en kristocentrisk och central sanning från olika synvinklar vad gäller människans frälsningsgrund. Kyrkoherde sedan tiotalet år tillbaka i Hammenhög var Olof Hasselblad med fru Berit. Kyrkoherdeparet var ett vänligt, positivt och kärleksfullt prästpar. Både makarna Hasselblad och deras tre barn, två pojkar och en flicka, var med om bröllopshögtiden i Rebbelhus på lördagen och de deltog av hela sitt hjärta i bröllopsglädjen. Kyrkoherde Hasselblad var en god "tillfällighetstalare" och hans tal till brudparet vid bröllopshögtiden i Rebbelhus' slott var anslående och dessutom humoristiskt. Kyrkoherde Hasselblad var nämligen en öppen och humoristisk person. Att Hasselblads-familjen så definitivt deltog i Ruths och Karl Johans bröllopshögtid hade också med detta att göra att Ruths morfar greve af Klintenstam var kyrkorådets ordförande

Svante och Margareta, Ruths morföräldrar, var mycket trogna gudstjänstbesökare i Hammenhögs kyrka och en gång i månaden så höll kyrkoherde Hasselblad gudstjänst i Rebbelhus' Slottskapell. - Även på det personliga planet så umgicks kyrkoherdeparet Hasselblad och greveparet Margareta och Svante af Klintenstam med varandra.

 


Kapitel 9.

 

Efter vigseln och efter det att Ruth och Karl Johan kommit till ro i komministergården, så gick livet vidare dag för dag och vecka för vecka. Ekonomiskt sett så blev det lite bättre för Karl Johan, när Ruth kunde säga upp sin bostad och de kunde så att säga slå sina påsar ihop. Karl Johan hade fått sin lön mycket reducerad under den tid då suspensionen varade. Han fick bara ut 50% av lönen. Gud välsignade från början Ruth och Karl Johans hem, och vännerna i bönegruppen kom ofta Över med naturagåvor till dem då de ju visste hur Karl Johan blivit trakasserad av de kyrkliga myndigheterna. Melanders hade ju goda möjligheter att bistå Ruth och Karl Johan, då det i deras affär fanns allt vad ett hushåll behövde. När Ruth och Karl Johan handlade blev det ju också ofta fråga om verkliga "vänpriser". När det gäller bönegruppens verksamhet, så fungerade det bra på det sättet att man samlades - som tidigare nämnts - inte bara hos Melanders, utan också i komministergården och faktiskt också hos flera andra fam*tjer i bönegruppen. Efter vad som hände i Simrishamn under pingsthelgen så var man -åtminstone tills vidare - tvungen att ha en viss kontroll på dem som kom och deltog. Det var nu bara några dagar kvar på Karl Johans suspension och man ville ej ta några onödiga risker. Under vecka 33 och på torsdagen i nämnda vecka så inföll den 15 augusti. Karl Johan brukade ha expeditionstjänst tisdagar och torsdagar och han skulle alltså inställa sig på expeditionen för allmänheten. När Karl Johan i god tid vid niotiden anlände till expeditionen, så var prosten Agrenius redan på plats och likaså var kontoristen fru Britt Hallström på plats. Det var ju alltid en del speciella ärenden som behövde avhandlas innan allmänheten släpptes in. Det var onekligen ganska många tankar och känslor som for genom Karl Johan inför nystarten, men på det hela taget tyckte Karl Johan att det var skönt att komma i arbete igen. Karl Johan tyckte också att det var bra att han fick börja sin tjänstgöring nu med en del praktiska göromål i församlingstjänsten. - Expeditionen var öppen till kl 14.00 för allmänheten. Prosten Per Agrenius hade bett Karl Johan att stanna kvar för att efter klockan 14.00 kunna planera tillsammans med Per Agrenius om tjänstgöringen den närmaste tiden framöver. Prosten Agrenius meddelade därvid Karl Johan att han satt ut en begravning för honom lördagen den 17 augusti. Senare på kvällen var också en vigsel utsatt för Karl Johan. När det gällde sön­dagarnas predikoturer så hade prosten Agrenius satt ut tjänst­göringar den 25 augusti samt den 8 och 22 september. Den här planeringen var densamma som man haft redan före Karl Johans suspension. Prosten och Karl Johan brukade med andra ord ansvara för varannan söndag i Mariakyrkan. Den sista suspensionen som ju var på tre månader var På något sett påfrestande för Karl Johan. Därför så såg Karl Johan med glädje framåt att åter vara i tjänst!

 


När man skrev i årskalendern söndagen den 25 augusti och man skrev i kyrkokalendern 12:e söndagen efter Trefaldighet, så stod alltså Karl Johan åter där i predikstolen i Mariakyrkan i Ystad. Mycket folk hade samlats. Ystad var ju inte någon större stad. Det var ju nästan så att alla kände alla! De allra flesta visste i alla fall att Karl Johan för en tid varit suspenderad. Sympatierna var så gott som helt på Karl Johans sida, även om en hel del inte riktigt kunde följa Karl Johan i hans förehavanden. Det var ju den här tiden så nytt (även om det förekommit gång på gång under historiens gång) det här med tungotal och uttydning. Inte heller förekom det under den här tiden så mycket att prästerna smorde sjuka med olja och bad trons bön till helande, något som Nya Testamentet eljest så klart omvittnade. Ryktet hade ju också spritt sig att Karl Johan Lund drev ut onda andar precis som det skedde på Jesu tid. Bönegruppsfolket i Ystad med Rebecka och Alfred Melander var givetvis på plats i kyrkan denna även för dem anmärkningsvärda söndag. Likaså kom en del av bönegruppen i Simrishamn med Ruths föräldrar Debora och Samuel Gabrielsson i spetsen. Även Ruths morföräldrar Margareta och Svante af Klintenstam från Rebbelhus anlände. Till och med från Lund kom en stor del av bönegruppen med Inez och Karl-Gustaf Lindberg i spetsen. Med tanke på att en så stor skara människor också var med från Ystad med omnejd, så fylldes den stora Mariakyrkan helt och hållet. Guds Ande vilade påtagligt över Karl Johan, då han trädde upp i predikstolen efter tre månaders suspension. En av texterna som var angivna innevarande år och innevarande söndag år 1700 var hämtad från Jeremiabokens första kapitel och verserna 4-10. Med utgångspunkt från denna text så talade Karl Johan över ämnet: "Tala vad Herren bjuder dig att säga". Predikan kom ju på ett rätt märkligt sätt att indirekt handla om Karl Johans situation i Ystad. Karl Johan framhöll nämligen huru man alltid måste säga vad Herren lägger på hjärtat, alldeles frånsett vad följderna sedan blir .... Det blev en inträngande predikan, som visade på nödvändigheten att ta emot Guds ord till frälsning, för tillväxt och förnyelse, för att bli rustad även för helig tjänst. Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe och öppet hus i komministergården hos Ruth och Karl Johan. Många av Ruth och Karl Johans vänner kom med. En del av dem hade ju ej sett vilket trivsamt hem Ruth och Karl Johan hade fått i den gamla fina komministergården. Ute i naturen var det en strålande vacker sensommardag­Det blev mycket sång ur "Pilgrimssånger", den gemensamma sångbok som användes i de bönegrupper som intimt samarbetade med varandra. Kyrkkaffet smakade utsökt bra och mycket gott bröd hade bakats till samlingen hemma hos Ruth och Karl Johan denna minnesvärda dag. I den väldiga samlingen som fyllde Mariakyrkan var det vid denna tid en enorm hunger efter Guds ord. Karl Johan var ju aldrig inställd på att pressa fram något i den andliga världen och gudstjänsten förflöt tämligen lugnt och egentligen förekom ingenting. som skulle kunna föranleda en anmälan till de kyrkliga myndigheterna.


Karl Johan och Ruth gladde sig för övrigt givetvis mycket över att få umgås med varandra och så bygga upp sitt eget hem inifrån. Ruth arbetade vidare som sjuksköterska och när hon kom hem från sina arbetspass, så njöt hon obeskrivligt av att få komma hem till sin älskade Karl Johan. Karl Johan var naturligtvis lika glad från sin sida sett att ha en älskad hustru i den stora men mycket trivsamma komministergården. Emellan de ordinarie gudstjänsterna, som var planerade i Mariakyrkan, så träffades bönegruppens vänner ofta för bön och samtal och för att studera den heliga Skrift. Karl Johan hade ett stort arbete på gång vad gäller själavård och många var de människor som uppsökte Karl Johan för personliga själavårdande samtal. Karl Johan hade för dessa uppgifter en speciell jourtid i Mariakyrkan. På grund av det enorma genombrott som Karl Johan genom sin förkunnelse fått i Ystad med omnejd, så var det många som tog tillfället att få del av Karl Johans djupgående och själavårdande gärning. Förut så hade distansen mellan prästerna och det vanliga folket varit så stort att många ej vågat öppna sina hjärtan för prästerna. Det var den negativa trenden vad gäller dessa förhållanden, som Karl Johan nu höll på att bryta. Den 8 september så stod Karl Johan åter där i Mariakyrkans predikstol. Antalet tillresande var ej lika många som när Karl Johan nystartade i sin tjänst den 25 augusti. Dock fylldes Maria­kyrkan också denna gång så gott som helt och hållet. Karl Johans predikningar hade fått en så stor genomslagskraft både i Ystad och runtom på landsbygden. Karl Johan gladde sig över att på nytt få stå i Mariakyrkans predikstol, då han ju otvivelaktigt nådde ut med sin förkunnelse via denna predikstol. Söndagen den 8 september var den 14:e söndagen efter Trefaldighet och Karl Johan predikade med utgångspunkt från den angivna texten, som var hämtad från Matteusevangeliets elfte kapitel och verserna 25-30. Texten citerades ju ofta men var långt ifrån utpredikad. Förresten vem kan nå botten på Guds Ord? - Karl Johan framhöll huru vi får komma till Jesus precis sådana som vi är och sedan stanna hos honom. Karl Johan underströk också huru underbar Jesus är att få tjäna. Enligt texten framhöll Karl Johan avslutningsvis huru "Herrens ok är milt och huru hans börda är lätt". Även denna söndag gick allt lugnt till. Den som var känslig för den helige Andes verk kunde dock starkt förnimma att någonting mäktigt var på färde i andevärlden.

 

Så gick livet vidare i Ystad normalt ytterligare några veckor fram till söndagen den 22 september eller den 16:e efter Trefaldighet. Det skulle visa sig att söndagen den 22 september år 1700 blev på något sätt en ödesavgörande dag för Karl Johan vad gäller tjänsten i Guds Rike. Man kan gott säga att denna söndag blev "början till slutet" med tanke på Karl Johans tjänst­göring i Svenska kyrkan. Låt oss här kort och rakt på sak beskriva vad som hände.

 


Karl Johan stod alltså på nytt i Mariakyrkans predikstol. -Texten för hans predikan var hämtad från Johannesevangeliets elfte kapitel verserna 1-7 samt 17-271. Karl Johans ämne för predikan var: "Jesus är Uppståndelsen och Livet". Karl Johan talade om hur den som är ren i Jesu Blod och som fått liv, uppståndelseliv genom den Helige Andes kraft, kommer att gå segrande genom allt. Inte ens den lekamliga döden kan hindra en sådan människa att gå segrande igenom. Den som har andligt och Evigt Liv i Jesus Kristus fortfar att leva på andra sidan gravens bommar. Anden hos en sådan människa går nämligen hem till de eviga boningar Herren berett för de sina. Mycket folk samlades också denna trefaldighetssöndag. - En förtätad andlig atmosfär var rådande. Den Helige Ande vilade över folket som lyssnade och Karl Johan predikade Guds Ord med stor kraft och frimodighet. Plötsligt när Karl Johan hunnit ungefär till mitten av sin predikan, så faller Guds Ande med en oerhörd kraft, man kan nästan säga med en våldsam kraft. Hela Mariakyrkan blir en "pingstkyrka" och församlingen en "pingstförsamling", ty det som händer påminner starkt om det som skedde den första pingstdagen i Jerusalem. Karl Johan blir tvungen att göra en paus i sin predikan, ty överallt i den stora samlingen upplever människor så att säga sin "pingst". Man hör många tala i tungor och storligen prisa Gud precis som det som hände till exempel när Petrus enligt Apostlagärningarnas tionde kapitel talar i kapten Kornelii hus i Cesarea. Karl Johan hade ju undervisat en hel del om "helbrägdagörelse genom tron" på Jesus och efter denna gudstjänst den 22 september kom många rapporter om huru människor medan de satt och lyssnade i sina kyrkbänkar blev helade från olika sjukdomar. Det som annars var mest anmärkningsvärt från vissa yttre synpunkter var, att en ung man från en by utanför sta'n började ropa högt i kyrkan. Karl Johan hade lagt märke till den unge mannen under predikans gång, då ju Karl Johan helt klart hade andebedömningens gåva. Karl Johan förstod nu definitivt att den unge mannen, som hette Sven, var besatt. - Karl Johan går lugnt ner från predikstolen och går bort till den bänk Sven satt och så driver Karl Johan ut flera onda andar som stilla och utan motstånd lämnar Svens kropp. Alla som har ögon att se med kunde lägga märke till hur hela den unge mannens ansikte förvandlas som . ett enda nu och Sven blev faktiskt både frälst och upplevde i samma ögonblick sin pingst. Karl Johan kunde sedan lugnt gå upp igen på predikstolen och avsluta sin predikan. Karl Johan Lund förstod nu och alla hans vänner förstod också, att högmässan i Mariakyrkan i Ystad den 22 september år 1700 skulle betyda nya anmälningar mot Karl Johan inför i första hand kontraktprosten Per Agrenius och sedan också ganska klart inför Lunds domkapitel.

 


Kapitel 10

 

Efterdyningarna till den märkliga gudstjänsten den 22 september 1700 blev många. - Vad som skedde blev allmänt samtalsämne i hela sta'n med omnejd. Tidningarna skrev om mötet och gav sin rätt vinklade blld av vad som hänt. Lokaltidningen i Ystad skrev om den märkliga högmässan där man liksom På pingstdagen talade "i tungor" och där prästen Karl Johan Lund drev ut onda andar precis som på Jesu tid. Man ställde från vissa synvinklar frågan om den kontroversielle ystadsprästen, som tidigare "varit i blåsväder", har möjlighet att vara kvar i kyrklig tjänst länge till ... Ystadstidningens artikel var ändå rätt så måttfull, men den ledande Malmö-tidningen var desto mera vass i tonen. Man talade och skrev om "buller och bång" i Mariakyrkan i Ystad. Tidningen skrev om att den förut hårt kritiserade prästen Karl Johan Lund har fortsatt med sina märkliga seanser. Hela kyrkan var i söndags vid högmässan som ett böljade hav av "rop och skrik". Förmodligen blir det "dyra efterräkningar" för den ovanlige prästen, skrev en av Malmöpostens redaktörer till sist. Kontraktsprosten Agrenius var på besök i en grannförsamling denna märkliga söndag, men fick edan På söndagskvällen en initierad rapport av rektor Bengt Gunneberg samt av den förut omnämnde kyrkvaktmästarn och kyrkvärden Peter Andersson. Det märkliga var emellertid, att prosten Agrenius och hans trogna rapportörer Bengt Gunneberg och Peter Andersson var På något sätt förvirrade. De visste inte riktigt hur de skulle "tackla" den nu uppkomna situationen. Det som hände i kyrkan var ju så övernaturligt att de - som sagt - ej visste i varje fall inte i "första ronden" vad de skulle ta sig till. Prosten Per Agrenius tog dock så gott som omedelbart kontakt med lundabiskopen och sin ansvarige förman Anders Nyrén. Biskop Nyrån rådde Per Agrenius att ta kontakt med den jurist som man i samband med juridiska frågor brukar ta kontakt med, nämligen Ernst Stjärnström.Advokat Stjärnström hade en speciell fullmakt av Länsstyrelsen i Malmöhus län att ta hand om juridiska ting,även sådana problem och sakfrågor som rörde det kyrkliga området. Advokat Stjärnströms "revir" sträckte sig över ett rätt stort område i sydskåne och omfattade t ex också Österlen. Ernst Stjärnström var känd för att hålla hårt och lagiskt på sitt fögderi och var en av konungens tjänstemän vid denna tid. Som tidigare antytts så var i och med 1686 års kyrkolag kyrkostyrelsen mycket nära förbunden med statsstyrelsen. Andligt och världsligt regemente var ej längre åtskilt så som Luther ju menade att det skulle vara. Det var utan tvekan vid denna tid i svensk historia en mycket beklaglig sammanblandning mellan borgerlig rättsskipning och rent religiös kyrkotukt. Advokat Ernst Stjärnström fick ta del av kontraktprosten Agrenius fylliga framställning om vad som hänt i anknytning till Karl Johan Lunds prästtjänst i Ystad under lite drygt nio månaders tjänstgöring. Advokat Stjärnström kallade till sig prosten Agrenius och de möttes vid Ernst Stjärnströms förnämliga advokatlokaler i centrala Ystad. Advokat Stjärnström var chef för sju andra advokater och hela denna advokatkår hade faktiskt ständigt fullt upp med arbete.

 


Ernst Stjärnström hade alltså gått igenom grundligt prosten Agrenius cirka 150 sidor långa framställning och steg för steg så konfronterade advokat Stjärnström prostens framställning med svenskt rättsväsende och svensk lagstiftning. Den lista med svåra anklagelser på punkt efter punkt som advokat Stjärnström kom fram till var nu färdig att behandla. Prosten Agrenius och advokat StjärnstrÖm satt på var sin sida av advokat Stjärnströms stora arbetsbord och de kom enhälligt fram till följande anklagelsepunkter. - När man såg de här två ämbetsmännen i arbete vid advokat Stjärnströms arbetsrum, så fick man utan tvekan en bra illustration till huru den världsliga och den kyrkliga myndigheten gick "hand i hand" vid denna tid. Här kommer en sammanfattning av anklagelselistan: l/Prästen Karl Johan Lund hade vid flera tillfällen uttalat sig mycket negativt om konungens envälde. 2/Karl Johan Lund anklagades för grov villfarelse i "läran". Tvärtemot vad som lärdes i Svenska Kyrkan, nämligen att "tungomålstalandet" och dylika yttringar endast hörde till den första kristna tiden, så förkunnade Karl Johan Lund mycket definitivt att kristna hade behov av "tungotalet" som nådegåva i offentliga sammanhang, men för övrigt behövde man **tungotalet" som ett 91 bönespråk" eller som någon slags "het linje" till Gud Själv ... Under den senaste tiden hade det med tydliga bevis kommit fram att Karl Johan hade 11 omdöpt 11 flera personer som ville bli döpta med nedsänkning som form och dessutom ville bli döpta enbart i Jesu namn. - Anklagelsen var ej grundlös, ty Karl Johan Lund hade vid ett djupare studium av Bibeln kommit fram till att alla dop i hela Nya Testamenet skedde enbart i Jesu Namn. Karl Johan hade nämligen lagt märke till att dopbefallningen i Matteusevangeliets tjugoåttonde kapitel i grundtexten står i "ental" vad gäller uttrycket namn och att sålunda den Gud som uppenbarat sig som Fadern, Sonen och den helige Ande har fått sig givet frälsarnamnet Jesus. Därför, menade Karl Johan Lund, så döpte Petrus på pingstdagen vid pass tre tusen personer i Jesu namn. De här omnämnda dopen hade skett i havet ute vid Skånes sydkust och de hade alltså skett genom nedsänkning, vilket enligt Karl Johan Lund var det rätta dopsättet. Karl Johan Lund menade att Svenska kyrkan snarligen borde övergå till detta dopsätt. I anknytning till detta med dopet i Jesu namn, så hade Karl Johan Lund sagt, att kyrkan i långa tider "hamnat i ett dike", då den genom sin teologi faktiskt fått tre gudar i stället för en. Visserligen hade Karl Johan förkunnat att Gud uppenbarat sig som Fadern, Sonen och den helige Ande, men han hade samtidigt sagt, att den "tregudarslära" som lärdes inom Svenska kyrkan av idag var helt obiblisk. - Vid någon anmärkningsvärd predikan hade Karl Johan närmat sig judisk ortodox lära och han hade haft som ämne: "Herren, vår Gud, Herren är en". Karl Johan Lunds utgångspunkt hade varit Femte Moseboks sjätte kapitel och vers fyra: "Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en". I denna rätt nyligen hållna predikan hade Karl Johan framhållit enligt Nya Testamentet huru Jesus säger till sina lärjungar, att "den som har sett Mig han har sett Fadern". Citatet var hämtat från Johannesevangeliets fjortonde kapitel och dess nionde vers. Som

 


ytterligare bevis för sin tro och lära hade Karl Johan mycket bestämt framhållit huru Jesus enligt messiasprofetian i Jesajabokens nionde kapitel och sjätte vers kallas för "Evig Fader". Han hade också bestämt förkunnat att den helige Ande enligt till exempel Romarbrevets åttonde kapitel och nionde vers är lika med Kristi Ande .... Under sin korta tid som präst hade Karl Johan Lund också förklarat och sagt, att "statskyrkan" är en obiblisk företeelse, som mer eller mindre förvandlats till ett "religiöst skökosystem". Den sanna kyrkan, förkunnade Karl Johan Lund, bestod av bekännande kristna människor, som var eniga i "tro och lära". I detta sammanhang hade Karl Johan Lund definitivt gått emot präster och kyrkliga befattningshavare som ej var omvända eller födda på nytt. När Karl Johan Lund kom in på detta hade han gång på gång enligt säkra källor jämfört oomvända och opånyttfädda präster med den judiska "rabbinen" och läraren Nikodemus som enligt Jesu egna ord ej fattade ens grunderna i Jesu Kristi lära ... 3/Karl Johan Lund hade tvärtemot vad som var lagligt gång efter annan varit med om att ordna olagliga sammankomster eller s k konventiklar helt vid sidan om kyrkans ordinarie gudstjänster. etta hade bland annat skett i samarbete med köpmannen Alfred Melander. Från säkra källor hade rapport också inkommit om att Karl Johan varit med om att anordna dylika sammankomster i Simrishamn, där Karl Johan Lund ju inte hade någon som helst legitim uppgift att anordna dylika sammankomster. I Simrishamn sköttes det kyrkliga arbetet under överinseende av kyrkoherde Lennart Frizell. 4/Advokat Stjärnström, understödd av prosten Agrenius, gick sedan vidare och framförde en gemensam anklagelse mot Karl Johan Lund för "kvacksalveri", det vill säga de menade att Karl Johan Lund genom sina omtalade helandeseanser helt omotiverat gått över gränsen och in på läkarnas område. Endast den som har legitimation som läkare har rättighet att på ett personligt sätt behandla sjuka. Karl Johan Lunds märkliga handpåläggningar samt 11 löpande­bandsbehandlingar" med oljesmörjning fördömes! Att Nya Testamentet talar om smörjelse med olja i Jakobs brev samt i något av evangelierna förbigick man här med tystnad. Katolska kyrkans lära om "den sista smörjelsen" saknade i detta sammanhang också all aktualitet. 5/Kritiken av Karl Johan Lunds profetiska utrustning och övernaturliga gåvor hde redan tidigare betecknats som någon form av "trolldom". Advokat Stjärnström, även på denna punkt understödd av prosten Agrenius, fastslog att Karl Johan Lunds ..spådomar, signerier och övriga vidskepliga utövningar utvisade att Karl Johan Lund var en trollkarl och ej någon renlärig eller oförvitlig prästman". 6/Det som emellertid kom att peka mot en dom, som innebar ett kvalificerat dödsstraff, var detta, att advokat Stjärnström och kontraktsprosten Per Agrenius ansåg att Karl Johan Lund i sin prästgärning grovt "hädat". Inte minst vid den sista högmässo­gudstjänsten, som till exempel "Malmöposten" från sin sida sett beskrev som "buller och bång i kyrkan", fanns uppenbara bevis på "hädelse".

 


i anklagelseskriften skrev advokat Stjärnström, att prästen Karl Johan Lund i sin prästerliga gärning "gång på gång djupt kränkt den tillbörliga vördnaden för Gudomen och gjort sig skyldig till grov 'hädelse'! För 'grov hädelse' var enligt svensk lag dödsstraffet ofrånkomligt!%

 

Till Ystads domsaga såväl som till Lunds domkapitel, så gick advokat Ernst Stjärnström och prosten Per Agrenius nu in med en skrivelse, som utförligt tog upp ovannämnda i korthet citerade anklagelsepunkter. Man såg ingen möjlighet för Karl Johan Lund att undkomma ett dödsstraff. - Förslaget enligt gällande rätts­praxis måste enligt advokaten Stjärnström bli, att Karl Johan Lund mister höger hand, därefter halshugges och steglas*. Man föreslog dessutom vederbörande straffande myndighet, att i samband med avrättningen borde medlemmarna i bönegrupperna i Ystad och i Simrishamn vara närvarande, för att till varning vara åskådare till vad dylika brott, som Karl Johan Lund gjort sig skyldig till, ådragit brottslingen. När advokat Ernst Stjärnström och prosten Per Agrenius efter det långa sammanträdet skildes åt, så upplevde de var för sig och tillsammans, att de kommit fram till ett rätt utdömt straff för Karl Johan Lund med tanke på de grova brott, som Karl Johan Lund gjort sig skyldig till.

 

------------

 

*Stegling, straff, som bestod däri att den för ett grövre brott dödsdömdes kropp efter halshuggning och ytterligare styckning uppspikades På en stake, stegel eller ett å denna horisontalt fäst hjul. Stegling användes i Sverige ännu i början av 1800­talet. Ordet stegling kommer från det fornsvenska ordet staeghl. Förklaring från svensk uppslagsbok av 1937.

 


K~i el 11

 

Efter det för Karl Johan Lund mycket negativa samanträdet, där advokat Ernst Stjärnström och prosten Per Agrenius skrev ner anklagelsepunkterna mot Karl Johan, så skickades anklagelseskriften in till Lunds domkapitel, för att där behandlas innan domstol skulle ta över och slutbehandla ärendet. Nästa domkapitelsammanträde i Lund var utsatt till lördagen den 19 oktober och till detta sammanträde fick även Karl Johan Lund kallelse, för att få en möjlighet att försvara och förklara sig. Redan före denna tidpunkt fick dock Karl Johan del av ett beslut undertecknat av biskopen och kontraktsprosten Per Agrenius, att han tills vidare var avstängd från all offentlig verksamhet. Dock skulle Karl Johan ha möjlighet att under kontraktsprostens ledning utföra sådana arbeten som ej direkt hade offentlig karaktär. På ett mycket märkligt och gudomligt sätt, så fortsatte dock bönegruppen sin verksamhet. Motståndet gjorde inte medlemmarna nedslagna, utan de gick frimodigt fram i Jesu namn. Man samlades i komministergården, som låg inbäddad i en stor parkliknande trädgård och där hade man ju -- trots allt -- en ganska ostörd samlingspunkt. Även hos Rebecka och Alfred Melander samlades man alltfort och böneropen steg mot Guds nådatron. Inte minst bad man självfallet för Karl Johans nya och mycket svåra situation. Karl Johan fick sig tillsänt anklagelseskriften från advokat Stjärnström och prosten Agrenius och han fick naturligtvis en chock. Vid en samling i kom-ministergården fick bönegruppens medlemmar ta del av skrivelsen i sin helhet. Bröderna och systrarna i bönegernenskapen och i gemenskapen kring Guds Ord kunde inte fatuta att det hela var något verkligt, även om de visste att den svenska lagstiftningen var mycket hård i hithörande ling. Alla var alltså medvetna om "monopolskyrkans" nära förbindelse med konungamakten och statsmakten. Ett förslag om en dödsdom, mot Karl Johan hade man dock svårt att tänka sig. Under de närmaste veckorna fram till domkapitelsammanträdet den 19 oktober, så hölls många bönesamlingar hos Melanders, i komministergården och i andra hem i Ystad och i byarna runt omkring staden. Även i Simrishamn bad man mycket och man samlades också där ofta till bön, speciellt då hos Ruths föräldrar Debora och Samuel Gabrielsson. Både Ruths och Karl Johans släkt underrättades alltså och många böner till Herren uppsändes i Kågetorp hos Karl Johans föräldrar, i Malmö hos Karl Johanffarföräldrar, i Rebbelhus hos Ruths morföräldrar, i Duvberga norr om Kristianstad hos Karl Johans morföräldrar osv. Bönegruppen i Lund fick veto» vad som var På gång och många böner uppsändes också där. Ledarna i bönegruppen i Lund Karl-Gustaf och Inez Lindberg samlade en böneskara nästan dagligen.

 


IL

web-O

             Så gick tiden fram till vecka 42 och till lördagen den 19 oktober

    i denna vecka, då anklagelseskriften mot Karl Johan Lund skulle

    behandlas i Lunds domkapitel.

    Samtliga ordinarie domkapitelledamöter var närvarande,

    nämligen biskop Andreas Nyrén, domprost Jonas Nilander,

RED-O kyrkoherden i S:t Johannes i Malmö Martin Lidsten, godsägaren

W-                greve Johannes af Klevbäck, Höör,samt rektor Josua Bergenstam,

ene~ Lund.

    Till sammanträdet anlände givetvis också Karl Johans förman

    kontraktsprosten Per Agrenius i sällskap med advokaten Ernst

    Stjärnström. Juridiskt ansvarig var advokat Stjärnström, som också skullP­

    lägga fram enligt svensk lag förslaget om ett rättmätigt straff.

    Karl Johan låg natten mellan den 18 och 19 oktober hos sin

    farbror Henrik Lund och hans hustru Ulrika. De hade, liksom Karl

    5           Johans och Ruths släkt för övrigtfen djup nöd i sina hjärtan för

    Karl Johan.

    Eftersomkarl Johan fanns på plats i Lund, så var han i god tid

    på plats strax före klockan 16.00 i domkapitlets samlingssal.

IL Man gick i domkapitlet igenom en hel del ärenden under biskopens

    sedvanliga ordförandeskap och beslut fattades i olika frågor.

    Ganska exakt klockan 16.00 var man färdig att ta sig an det stora

    ärendet angående Karl Johans prästgärning och de grova brott han

    anses ha begått.

    Advokaten Ernst Stjärnström fick ordet först och gick punkt för

I  punkt igenom den digra anklagelseskriften, som han skrivit med

Dem~                bistånd av prosten Per Agrenius i Ystad.

        Anklagelsepunkterna var om vi gör en sammanfattning:

        1/Harl Johan Lund hade offentligt starkt kritiserat konungens

        envälde och maktfullkomlighet.

        2/Karl Johan Lund hade ådagalagt grov villfarelse i Läran.

pub~                              3/Karl Johan Lund hade varit med om att anordna ett stort antal

        olagliga sammankomster eller konventiklar.

        4/ Kanl Johan Lund hade gått över gränsen på läkarvetenskapens

        område och utövat kvacksalveri.

        5/Det var bevisat att Karl Johan Lund utövade trolldom.

        6/Harl Johan Lund hade begått grovt hädelsebrott. Enligt advokat

        Stjärnström så var Karl Johan Lunds brott enligt svensk lag så

pub-~-                           grova, att det måste bli fråga om ett kvalificerat dödsstraff.

W -   7/Höger hand skulle avhuggas, därefter skulle halshuggning och

        stegling ske - i straffet skulle ocksä~ ingå menade advokat

        Stjärnström, att Karl Johan Lund omedelbart skulle avsättas från

Fob~                 sitt prästämbete.

Li     Karl Johan Lund fick efter advokat Ernst Stjärnströms långa föredragning ordet och han sade bland annat följande till sitt

era-     försvar:

l/Jag har inte på något sett drivit någon kampanj mot konungens envälde, även om jag har den uppfattningen att det finns bättre sätt på vilket ett land skulle kunna styras.

 

L-n-

 


2/Vad gäller Läran, sa' Karl Johan Lund, så har jag alltid vinnlagt mig om att i allt följa vad Bibeln lär både i Gamla och Nya Testamentet. När det gäller den känsliga frågan om t ex dopet, så sa' Karl Johan Lund, att han ej begått något tjänstefel. Det s k omdop jag i några fall utfört har skett på enträgen begäran av kristna människor som velat komplettera sina barndop med nedsänkningsdop i Jesu namn, eftersom alla dop enligt alla skriftställen i Nya Testamentet skedde i Jesu namn. Jag menar, sa' Karl Johan Lund, att Svenska Kyrkan i alla avseenden bör söka sig närmare urkristen tro och urkristen praxis. 3/Vad gäller de olagliga sammankomsterna så framhöll Karl Johan Lund, att här måste absolut en breddning ske. Det är ej rimligt att här strikt följa "lagboken". Karl Johan Lund menade också att de människor, som samlades till de olika bönesamlingarna i hemmen, ej på något sett verkat i opposition mot Svenska Kyrkans verksamhet. Tvärtom har de människor som samlats på detta sätt hört till de mest trogna gudstjänstbesökarna och de har hört till de mest tacksamma gästerna vid nattvardsbordet. 4/Något kvacksalveri menade sig Karl Johan Lund alls ej ha bedrivit. Han hade bara enligt Markusevangeliets sjätte kapitel och 13:e vers smort en hel del sjuka med olja. 5/Att Karl Johan "kränkt genom hädelse den tillbörliga vördnaden för Gudomen" menade han var helt fel. Jag har haft ända sedan jag var en liten pojke den djupaste respekt för Gud, sa' Karl Johan. Det andliga genombrott, som skett i anknytning till min verksamhet, har ej skett genom min kraft eller förmåga, utan det har skett genom den helige Andes kraft. Den mycket omdiskuterade högmässan den 22/9 t ex med dess starka andliga genombrott och starka andliga yttringar var inte heller ett verk av mig utan av den helige Ande. Att kalla sådant för hädelse är helt fel, sa' Karl Johan Lund. - Den unge mannen jag hjälpte och befriade från flera onda andar blev ju i sanning befriad och är ju idag en lycklig och fri människa. Att tala om trolldom och hädelse i dylika sammanhang är en stor missuppfattning, fastslog Karl Johan Lund. Innan Karl Johan definitivt avslutade sitt försvarstal och sin redogörelse och satte sig ner, så sa'han, att han var högeligen förskräckt över att man föreslagit och yrkat På dÖdstraff för honom. Ni verkar ha samma mordiska sinne som de fanatiska äldste och skriftlärde i Israel som stenade den första martyren i den kristna kyrkan till döds enligt Apostlagärningarnas vittnesbörd.

 

Domkapitlets ledamöter begärde sedan ordet den ena efter den andre. ~ Biskopen Nyrån och domprosten Nilander samt rektor Josua Bergenstam var helt eniga med advokat Stjärnström och prosten Agrenius, då de menade att kyrkoadjunkts Lunds brott var enligt svensk lag så grova att det föreslagna straffet var helt juridiskt riktigt. Däremot var kyrkoherde Martin Lidsten, som var prästerskapets representant i domkapitlet, liksom vad gäller tidigare domslut mot kyrkoadjunkt Lund av en helt annan mening.

 


..an yrkade på frikännande av Karl Johan Lund och att han omedelbart skulle få återgå i full tjänstgöring. Det måste finnas en annan väg att gå, sa' kyrkoherde Lidsten. Efter att ha hört Karl Johan Lunds försvar punkt efter punkt i anklagelseskriften, så yrkar jag alltså definitivt på frikännande, sa' Martin Lidsten. - Greve Johannes af Elevbäck instämde helt och hållet i kyrkoherde Lidstens synpunkter och yrkade på frikännande och vid ett eventuellt beslut enligt advokat Stjärnströms med fleras yrkanden, så måste jag på det bestämdaste reservera mig, sa' greve Johannes af Klevbäck. - Greve Johannes af Klevbäck var en sann kristen och en ödmjuk och from människa. Han förstod nu klart, att det agerande som var på gång mot kyrkoadjunkt Karl Johan Lund var något helt felaktigt, även om man lyckats hitta lagrum i den svenska lagstiftningen, som syntes tala emot Karl Johan Lund. Eftersom biskopen och domprosten "uppbackade" av rektor Bergenstam samt av advokat Stjärnström och prosten Agrenius ej ansåg sig kunna ta tillbaka någonting av vad som sagts eller skrivits, så beslöt Lunds domkapitel med tre röster mot två att överlämna ärendet till Ystads domsaga, för att domen skulle konfirmeras och verkställas i enlighet med det yrkandet som framställts av advokaten Stjärnström och prosten Per Agrenius. Advokat Stjärnström fick domkapitlets fullmakt att överlämna ärendet till Ystads domsaga för att behandlas där vid ett

ammanträde som skulle hållas lördagen den 16 november klockan 16.00 år 1700. - Domen skulle då definitivt stadfästas. Karl Johan Lund fick kallelse också till detta sammanträde i Ystads domsaga och hade även vid detta sammanträde full rätt att försvara sin sak.


Kapitel 12

 

Veckorna efter domkapitlets sammanträde och behandling av Karl Johans prästtjänst blev självklart mycket spännande. Det var nu så mycket som stod på spel! Ingen hade väl heller tänkt sig att det skulle gå så långt att de världsliga och kyrkliga myndig­heterna gemensamt skulle komma med ett yrkande om dödsstraff för Karl Johans förmenta lagbrott. Man fortsatte att träffas i bönegruppen, egentligen mera intensivt än någonsin förr. Karl Johan och Ruth fick röna mycket kärlek och omtanke av bröderna och systrarna i bönegruppen. Ändå kunde väl någon knappast sätta sig in i hur Karl Johan och Ruth innerst inne kände det. Kampen för de unga makarna blev väl inte mindre intensiv och krisen inte lättare med tanke på att Ruth hade ett begynnande havandeskap på gång. Vid bönesamlingarna var Guds Ande mäktigt utgjuten. Det var ju ej heller på det sättet, att det som skedde på gudstjänsten den 22 september var något tillfälligt och alldeles extra, nej, som svar på mångas böner så vilade Guds Ande över sydöstra delen av Skåne. Det hade ju i Guds Andes "historia" varit så alltid att när Gud verkade mäktigt så var motståndet som störst. Och så var det en sedan länge beprövad sanning, att "martyrernas blod varit kyrkans bästa utsäde". Det var bara ändå så att ingen av de bröder och systrar som stödde Karl Johan i hans gärning kunde fatta att Karl Johan hade ett hot nu vilande över sitt huvud om dödsstraff.

 

Så stod det då i almanackan lördagen den 16 november och klockan 16.00 skulle prästen Karl Johan Lund inställa sig och hans ärende som överlämnats från Lunds domkapitel skulle behandlas. I Malmö fanns en advokat som var nära vän till Inez ock Karl­Gustaf Lindberg i bönegruppen i Lund. Karl Johan hade också vid flera tillfällen träffat denne advokat med kristen bekännelse. Han hette Jan Håkansson. Han ställde praktiskt taget helt kostnadsfritt upp vid Karl Johans sida. Ve hade träffats flera gånger och noggrant gått igenom anklagelsepunkterna mot Karl Johan. - Deras försvar följde ganska exakt de tankegångar och synpunkter som Karl Johan själv fört fram i Lunds domkapitel. Det var nu bara så att både den kyrkliga myndigheten och därefter den värdsliga myndigheten följde den linje som redan dragits upp i Lunds domkapitel. Biskopen, domprosten, rektor Josua Bergenstam samt den hårdföre advokaten Ernst Stjärnström och prosten Per Agrenius hade inte för avsikt att vika en enda millimeter. Med tanke på detta så hade domstolen i Ystad ej mycket att välja på. I den här situationen tycktes den inte ha mycket annat att göra än att stadfästa och verkställa vad Lunds domkapitel beslutat. Det blev en väldig sammandrabbning i andevärlden vid sammanträdet i Ystads domsaga. Uppgift stod hela tiden mot uppgift. Tolkningarna var hela tiden motstridiga. Advokaten Stjärnström som förde talan mot Karl Johan Lund kunde "järnhårt" åberopa sig på beslutet i Lunds domkapitel. Han drev hårt de enligt Svensk Lag formella synpunkterna mot Karl Johan Lund.

 


Det hjälpte alltså inte att advokat Jan Håkansson försvarade Karl Johans sak mästerligt och på varje punkt! När domstolen var färdig att fatta beslut så stod det helt klart, att Karl Johan Lund dömdes till döden och om ej ett överklagande skulle ske så skulle straffet verkställas tisdagen den 10 december år 1700. Dödsstraffet innebar, att Karl Johan Lund skulle mista först sin högra hand, därefter halshuggas och steglas. Domen från Lunds domkapitel stadfästes och bekräftades ock på det sättet, att bönegruppens olika medlemmar i Ystad och Simrishamn skulle få en order att inställa sig och övervara dödsdomens verkställighet. Man hade redan noga tagit reda på enligt församlingsböckerna vilka som hörde till de här aktuella bönegrupperna. Emellertid hade Karl Johan Lund tillfälle att överklaga domen, vilket han i samarbete med advokat Jan Håkansson omedelbart beslöt att göra. Ett överklagande skulle därvid ske i Svea hovrätt.

 


Kapitel 13

 

Efter domen om kvalificerat dödsstraff i Ystads domsaga, så blev det en febril verksamhet inför detta att överklaga domen i Svea hovrätt. Den mycket skicklige advokaten Jan Håkansson gick i spetsen för överklagandet. I hela sydöstra Skåne utlöstes dödsdomen mot Karl Johan Lund en mycket intensiv verksamhet. Köpmannen Alfred Melander lade ut protestlistor i sin affär. Ruths fader Samuel Gabrielsson, som hade en stor och omfattande fiskaffär i Simrishamn, gick i spetsen för protester i Simrishamn med omnejd. På mycket kort tid skrev 700 personer på listan i Ystadsområdet och 300 personer i Simrishamnsområdet. En grupp på tjugotalet personer utvaldes för att följa med advokat Jan Håkansson till Svea hovrätt i Stockholm. De omnämnda personerna skulle vittna både om Karl Johan Lunds person och om hans prästgärning. Advokaten Ernst Stjärnström och kontraktsprosten Per Agrenius försökte få dessa vittnen ställda på sidan, då vittnena ifråga borde anses som odugliga, eftersom de grovt brutit mot Svenska Kyrkans Lära. Hovrätten lät dock de tjugo vittnena framföra sina synpunkter både vad gällde Karl Johans person och vad gällde hans gärning i Svenska Kyrkan. Eftersom anklagelseskriften mot Karl Johan Lund var så definitiv och beslut fattats först i Lunds domkapitel och sedan i domsagan i Ystad, så hade Svea hovrätt ingen möjlighet att bevisa Karl Johan "nåd" eller bevisa honom någon som helst lindring av straffet. Advokaten Jan Håkansson förde mycket skickligt Karl Johans Lunds talan också i hovrätten, men utan positivt resultat. Istället för att domen skulle gå i verkställighet den 10 december år 1700, så blev nu efter överklagandet domens verkställighet bestämd till fredagen den 10 januari år 1701.

 


Kapitel 14

 

Julen år 1700 och nyårshelgen 1700-1701 blev egentligen obeskrivlig för Ruth och Karl Johan samt för släkten både på Ruths och Karl Johans sida. Lika obeskrivlig blev denna tid för bönegrupperna i Ystad, i Simrishamn och i Lund samt för Karl Johans och Ruths övriga vänner. Man hade liksom fortfarande svårt att tro på att det hela var något verkligt angående Karl Johans dödsdom, men allt eftersom dagarna gick, så var man tvungen att inställa sig på det oundvikliga, att en kvalificerad dödsdom väntade Karl Johan efter ungefär ett års prästtjänst - ett tjänsteår som varit segerrikt med ande och liv, men också med den ena vågen efter den andra av förföljelse och hat både från den världsliga och den kyrkliga myndigheten. Man fortsatte att träffas under helgdagarna och de sk mellan­da arna. Ofta träffades man hemma hos Karl Johan och Ruth i komministergården, vilken de fortfarande fick bebo. Vad Karl Jo an kände innerst inne visste väl egentligen bara han själv och den Herre han så troget tjänat och ville tjäna ända in till slutet. Som aposteln Paulus sa vid något tillfälle, så ville han väl fullborda sitt lopp ... Karl Johan predikade på Juldagen om Jesu första kommande och givetvis var det aktuellt för Karl Johan att tala om att när Jesus kom till denna världen så var Han inte speciellt välkommen. Den enda plats som kunde'beredas Josef och Maria, när han skulle födas till denna världen, var ett stall och en krubba. Konungarnas Konung och Herrarnas Herre föddes alltså i ett stall och i en krubba, fastslog Karl Johan.

 

        Inte mindre gripande blev samlingen Annandag Jul, alltså på

        "martyrenas dag". Skruden brukar då vara röd i kyrkans

        gudstjänster som en påminnelse om martyrskaran.

pm~     En mycket stor skara av släkt och vänner hade då samlats i den

B -     rymliga prästgårdens stora salong och i de angränsande rummen.

pm~     Även Karl Johans föräldrar korn från Kågetorp. Karl Johans fader

OL      Karl-Erik hade lyckats få hjälp med högmässan Annandag Jul av en

        präst i ett grannpastorat. Ruths föräldrar som bodde rätt nära

L       Ruth och Karl Johan firade julen mera hos Ruth och Karl Johan än

pm~ i sitt eget hem i Simrishamn. De hade svårt att slita sig loss

L - från sin dotter och sin måg.

p~ Hela tiden satte ganska självklart dödsdomen över Karl Johan sin

        prägel på samvaron. - Frånsett Ruth och Karl Johans föräldrar. så

        kom även övrig släkt och övriga närstående på besök till

        komministergården i Ystad. Det låg ett sådant genomgripande

offi~ farväl i luften. men samtidigt så fanns samtidigt hela tiden

        tillförsikten till Gud och upplevelsen av himmelens närhet med i

        bilden. Trettondag Jul kulminerade på något sett jul- och

        nyårsfirandet hos Ruth och Karl Johan. Dels hade Karl Johan ej

1:70 många dagar kvar att leva och dels så var Karl Johans predikan

        över ämnet "Betlehems stjärna" så genomgripande och

km~ andelnspirerad.

L-n

 


Karl Johan kunde ju belysa från texten från Matteusevangeliets 2:dra kapitel och verserna 1-12 om huru Herodes var fylld av hat till Jesus vid hans inträde i denna världen och han hade gärna velat, om han kunde, mörda Jesus.

 

Efter Trettondagen år 1701 så hade Karl Johan endast tre dagar

kvar att leva av sitt korta och dramatiska liv.

Han hämtades tidigt på moijonen till häktet i Ystad, för att man

skulle vara säker att ha     r1 Johan under kontroll.

Förberedelserna pågick nu för fullt inför själva av­

rättningen. Till skarprättare hade utsätts Nikolaus Landberg från

Malmö. Han skulle få bistånd vid det avancerade dödsstraffets

verkställighet av en tjänsteman från Ystad, som hette Ola

Persson. Avrättningen skulle ske på en sedvanlig plats i ett

skogsparti mellan Sjöbo och Tomelilla, några mil norrut från

Ystad räknat.

Femtiotre personer från bönegrupperna i Ystad och Simrishamn hade

fått order att inställa sig vid själva avrättningen. Därigenom

skulle väckas avsky för brott och man skulle få en livlig åtanke

på det fasansfulla straffet. - En vaktstyrka tillkallades som

skulle göra vakttjänst och bilda s k "spetsgård". Att bilda

11 spetsgård" innebar att vaktmanskapet inneslöt platsen inom

vilken avrättningen skulle ske. Vaktmanskapet ifråga skulle hålla

disciplin och ordning, då ju en så stor skara som femtiotre

personer hade fått order att inställa sig.

Domkapitlet hade givit i uppgift till kyrkoherden och teolo--ie

doktorn Claes Kronberg från Sövde pastorat att bereda kollegan

Karl Johan Lund inför döden och avrättningen. Karl Johan Lund

avböjde dock detta erbjudande. Ilan hade ju dessutom vid

Trettondagens samling 1 komministergården ordnat en fristående

nattvardsgång. Vid flera tillfällen hade dylika nattvardsgångar

för övrigt ordnats den sista tiden både i bönegruppen i Ystad och

i bönegruppen i Simrishamn. Detta hade de kyrkliga myndigheterna

ej fått vetskap om. Om de vetat om detta hade ytterligare en

allvarlig anklagelsepunkt skrivits ner på Karl Johans

anklagelselista.

 

Klockan 14.00 fredagen den 10 januari år 1701 verkställdes så den ohyggliga avrättningen av den fromme, andefyllde kyrkoadjunkten Karl Johan Lund - höger hand höggs av, därefter skedde halshuggningen. Efter halshuggningen vid den s k steglingen så styckades Karl Johans kropp och uppspikades på en stake. Man saknar ord att ytterligare beskriva huru Karl Johan Lund fick lida martyrdöden nämnda dag helt enkelt därför att han trodde för mycket på sin Gud, någonting som den straffixerade officiella kyrkan ej kunde acceptera.

 


Tilläggas bör att Karl Johans älskade maka Ruth före avrättningen flydde upp till den stuga norr om Kristianstad invid sjön Immeln, som Karl Johan och Ruth fick i samband med förlovningen midsommarhelgen år 1700 av Karl Johans morföräldrar Lovisa och Peter von Cronstierna. Här kunde Ruth finna en avskild plats för lång tid framåt. Häruppe i norra Skåne i Karl Johans och Ruths stuga föddes även Ruths och Karl Johans son Karl Johannes den 30 april år 1701. Karl Johannes fick aldrig se sin pappa Karl Johan här på denna jorden, men hoppet om ett återseende i det himmelska bar både Ruth och övrig släkt och de många vännerna. Huru det gick under de följande åren för medlemmarna i bönegrupperna i Ystad, Simrishamn och Lund faller utom ramen för denna skrift, men jag kan försäkra läsaren om att det blev många böter, många fängelsedomar, inspärrningar på dårhus samt i flera fall blev det fråga om landsförvisningar under flera år. "Skökokyrkans" väsen har i alla tider visat sig vara mordiskt!

 


Efterskrift,Del.l.

 

Vid läsningen om Karl Johans liv och fruktansvärda slut i det att

han genom en kvalificerad dödsdom lämnade denna värld, så kanske

en och annan undrar om det finns underlag i verkligheten att

skriva en dylik skrift.

Självklart är denna skrift ej historisk i den meningen att den

beskriver personer som existerat i sinnevärlden och haft de namn

jag givit dem eller levt just i de områden i landet jag

beskrivit. Självklart har jag ej givit heller en historisk

beskrivning av just Lunds domkapitel. Att jag som modell valt

just Skåne och därmed Lunds domkapitel beror på att jag

växt upp i Skåne och bäst känner den yttre ramen och platserna i

Skåne än jag känner andra områden i landet.

Den som emellertid är lite kyrkohistoriskt bevandrad vet dock att

senaste hälften av 1600-talet och första hälften av 1700-talet

präglades av stor grymhet och en vilsenhet i teologin, som gjorde

att man hemfäll till att utmäta        de mest fasansfulla och

obarmhärtiga straff. Jag ger i denna Efterskrift en hel del

exempel på detta!

 

En av de mest anmärkningsvärda exemplen på vad som kunde hända en enskild präst är utan tvekan prosten i Mora Jacob Boethius (1647­1718). Han dömdes till döden den 20 juli 1698. Domen i Svea hovrätt sade, att han skulle förlora "liv, ära och gods". Strax därefter eller den tredje augusti 1698 blev Jacob Boethius avsatt från sitt prästämbete. Hans straff ändrades dock rätt snart till livstids fängelse. Jacob Boethius frigavs från fängelset 1710 och fick leva de sista åtta åren av sitt liv som en fri man. Om man studerar Jacob Boethius' liv, tro och lära, så kommer man till det resultatet, att hans "fel" var att lian var djärv nog att kritisera konungens envälde samt kyrkans och statens inkorporering med varandra enligt 1686 års kyrkolag. Genom denna kyrkolag sa var staten och kyrkan ett egendomligt "tvillingpar". Den andra påstådda "galenskapen" var att Jacob Boethius var kritisk mot att kyrkan i så hög grad bara hade en utvärtes fromhet medan Boethius hävdade radikalt och konsekvent att här behövdes en personligt upplevd tro med "Guds Andes försäkran i hjärtat", Som torde vara bekant för läsaren så hyllade författaren Harry Blomberg Jacob Boethius med romanen "Mäster Jacob". Att Karl Johan Lund ej fick någon benådning i motsats till Jacob Boethius har bland annat med detta att göra att hans speciella övernaturliga utrustning hade sådana yttringar att man räknade detta som trolldom och hädelse. Karl Johan Lunds inställning till exempelvis dopet var också rätt "mjuk" i riktning mot en baptistisk dopsyn och detta räknades under denna tid som något synnerligen provocerande. Karl Johan betonade också "tungotalet" som något väsentligt för den kristna människans böneliv. Även detta var något ovanligt och stötande under denna tid.


En annan präst som liksom Jacob Boethius dömdes till döden var i Finland födde Lars Ulstadius. Han angrep starkt de oomvända prästerna och efterlyste en personlig trosupplevelse och han angrep också kyrkosamfundets förmyndarskap. 1682 avsade Ulstadius sig sitt prästämbete. Han fängslades 1688. Så som avfälling och "den evangeliska lärans försmädare" dömdes han 1692 till döden. Domen ändrades dock till livstids straffarbete att avtjänas i Stockholm. Han sattes i det beryktade fängelset Smedjegården i Stockholm. Drottning Ulrika Eleonora benådade Ulstadius 1719, men han vägrade ta emot någon benådning. Ulstadius säges ha varit "helgonlik" och de av Guds Ande uppväckta säges ha sökt sig till honom och känt andlig släktskap med honom, men Svenska Klyrkan behövde honom ej.

 

Ett annat effektivt sätt att oskadliggöra "väckelsepräster" vid denna tid, utöver detta med fängelsedomar, var att helt enkelt förklara dem för sinnessjuka. - Så gjorde man till exempel med Daniel Anander. Han blev obekväm genom sin radikala kristna tro och sin kyrkokritik i det att han bland annat kritiserade den förut omnämnda 1686 års kyrkolag. Man kan säga att han efterlyste en evangelisk predikan som tog sikte på att människans hjärta måste omvändas. Han menade, att yttre fåfäng gudstjänst är till intet gagn! Anander avsattes från sitt prästämbete, förklarades för sinnessjuk och avled på Danvikens hospital 1697.

 

På 1780-talet får vi ett exempel på huru de världsliga och kyrkliga myndigheterna "hand i hand" förpassar människor från sydöstra Småland som galna till Danvikens dårhus i Stockholm. Det är åtta personer som spärras in med "väckelseledaren" Åke Svensson i spetsen. Sådant kunde alltså ske under den s k gustavianska tiden, då man påstod att det andliga klimatet blivit något friare. Tre av männen i gruppen, därav Åke Svensson själv, avled de två första åren i dårhuset. Åke Svensson blev bara 35 år gammal! När man studerar dessa s k åkianer och deras verksamhet, så kommer man helt objektivt till den slutsatsen, att det inte var kretsen kring Åke Svensson som var galen utan de världsliga och kyrkliga myndigheterna i Svea rike. Vad var det för "fel" som Åke Svenson och församlingen kring honom gjorde enligt de världsliga och framför allt de kyrkliga myndigheterna. Jo, de var gripna av den andliga Eld som tänts i smålandsbygderna av "väckelseprästerna" Murbeck och Elfing. De ville ha ett sprudt~ande-andligt liv bland annat med nattvardsgång varje söndag. När de ej fick något gensvar, så började de med egna nattvardsgångar under Åke Svenssons ledning och därmed var brottet tillräckligt med dårhus som följd.

 

l

 


Det är anmärkningsvärt att åkianerna fått ett kapitel i Vilhelm Mobergs "Utvandrarna", även om Moberg "lånat" berättelsen om denna väckelserörelse från 1780-talet och Placerat berättelsen vid den tid då utvandringen ifråga skedde.

 

En präst som vid denna tid fick smaka på myndigheternas och Lunds domkapitels "piska" var Carl von Bergen (1702-1760). Omdömena om hans prästtjänst är egentligen mycket positiva. Kyrkohistorikern Carl Henning skriver: "Han fällde tårar antingen då han föreställde åhörarna deras elände eller förmanade till bättring; var allvarsam då han bestraffade synden; bevekande då han talade om förlossningen i Kristus; tydlig i förkunnelsen av lagen för att inte ge någon falsk tröst; andäktig så att han också skapade andakt hos andra". - Hans predikan förvandlade enligt vittnesbörd både individer och bygder! Vad var hans brott? - Jo, han kritiserade " ogudaktiga präster" och han hade vissa "enskilda sammankomster" vid sidan om det ordinarie kyrkoprogrammet. Hans lära var kanske på vissa punkter lite strängare än genomsnittsprästens. Han fick vara med om utdragna procedurer både i lägre och högre instanser. Protokollshandlingarna mot honom säges omfatta c:a 4000 sidor! Kära läsare, jag vill ej På något sätt påstå att Lunds domkapitel fattat en sådan dom som jag lagt fram i denna skrift vad gäller Karl Johan Lund. Jag'har inga sådana bevis, när jag alltså använt Lunds domkapitel i denna skrift som mall! Däremot så är det fruktansvärt sjukt när man ser på detta domkapitels agerande mot Carl von Bergen. Carl von Bergen suspenderades och avsattes från prästämbetet för långa tider. Helt rentvådd blev han först 1760 i hovrätt, men då var han färdig med sin prästtjänst här på jorden. Han dog nämligen 1760 femtioåtta år gammal.

 

Jag har redan antytt, att det som gjorde domen över Karl Johan Lund så definitiv var «3-t+-, han i och med sin övernaturliga utrustning kom att bli beskylld för både trolldom och hädelse. Stora grupper av människor har under 1600-talet och långt fram på 1700-talet dömts till döden och avrättats i de s k "häxprocesserna". Även vid verkställandet av dessa domar gick de världsliga och kyrkliga myndigheterna "hand i hand". Dessa s k "häxprocesser" torde vara det grymmaste beviset på huru vilsen den Svenska kyrkan var under denna tid och huru hemfallen den var för ett abnormt strafftänkande! I dessa processer dömdes värnlösa kvinnor till döden genonm halshuggning och genom att brännas på bål. Fram till 1680 drabbades c:a 300 kvinnor av domar i s k "häxprocesser". Så sent som 1760 genomfördes den sista "häxprocessen i Sverige. Vad var det här fråga om? - Det var egentligen inte alls fråga om

 


det som idag är aktuellt vad gäller satanisttillbedjare. Som regel efter vad man kan förstå var det här fråga om förvirrade kvinnor, som mycket godtyckligt anklagades för "häxeri". I en del fall hade minderåriga barn avlagt vittnesmål och deras vittnesmål godtogs och troddes, något i svensk rättskipning oerhört. Mest känd torde massavrättningen i Mora vara söndagen den 13 augusti 1669. Det som är mest anmärkningsvärt när det gäller den här hysterin är ju att det var åtskilliga äldre kvinnor i 70-års­åldern som avrättades. Efter denna massavrättning så dömdes 148 barn att piskas, då man befarade att de blivit besmittade av "häxeriet". Orsakerna till det här omnämnda vederstyggliga dödsdomarna var ej trolldom, utan orsaken var okunskap, svåra mentala och sociala problem! Tjugotre år efter den ohyggliga massavrättningen i Mora, så dömdes Mora-prosten Jacob Boethius som redan nämnts i det föregående till döden, även om denna dödsdom ej var rubricerad som en trolldomsförsyndelse.

 

Jag slutar den här Efterskriften med några rader om den kände "herrnhutiske väckelseprästen" Anders Carl Rutström (1721-1772). Rutström blev suspenderad, avsatt från sitt prästämbete, landsförvist för sin mycket radikala förkunnelse om Jesu Blods betydelse för hela mänskligheten. Efter fem år i Hamburg 1765­1770 fick han komma 'hem till Sverige. Adeln och bönderna ville då ge honom ett bra pastorat, men prästerna och borgarna röstade emot förslaget. Tiden gick till 1772. Myndigheterna var då rädda, att Rutströms popularitet skulle bli ett hinder för konungens enväldesplaner. Han kastades i fängelse och dog i fängelset den 27 oktober 1772 endast femtio år gammal. På Anders Carl Rutströms dödsdag den 27 oktober 1994 skrev jag en hyllningsdikt som bifogas på -- närmast följande sidor! Dikten skrevs faktiskt i Spanien under en missionsresa där!


BL

BL

 

BL              På Anders Carl Rutströms dödsdag!

 

(27 okt. 1994; han dog 27/10 1772.)

 

Du föddes längst uppe i norr 1721 och i hemmet var det ej alltid så lätt, ty fattigdomen knackade på dörren ibland och det gällde då att "ro båten i land" ...

 

Den pojken som föddes i Rutviks by skulle få se många vreda vågor gny och mycken förföljelse skulle han få lida och i kropp och själ skulle såren svida ...

 

                                  Men en dag fick den unge mannen se

                                  hur Jesu sår och Jesu blod

om~                           rening, styrka och kraft kunde bete

                                  och han fick mod att börja vandra på den väg som

                                                                                                                              är god

                                  Gåvor att predika Anders Carl hade

                                  och sitt liv i Herrens händer han lade.

                                  Vigd till präst han blev 1745

                                  och                                      till helig tjänst vigdes nu varje lem

                                  Hans                           intensiva predikan om Blodet och såren

                                  och om hur Jesus gav sitt liv för fåren

                                  föll inte i god jordmån bland de förnäma

                                                                                                               teologers skara

                                  och dessa "ortodoxa" teologer blev för Rutström

                                                                                                                        en "mara".

                                  Till sist tar man ämbetet från den nitiske prästen,

we~                           som predikade så ofta om den "himmelska festen"

                                  och han drives i landsflykt till och med

                                  i denna värld så hård och så vred

                                  I fem år måste han utomlands vara

                                  fjärran                                  från sin familj och sin barnaskara,

                                  men                            1770 kom ett beslut om att Anders fick

                                  återvända till sitt hemland igen

                                  och han kunde förenas med alla dem som var hans vän.

                                  Men 1772 efter några år av lugn före stormen,

                                  så vässer sina tänder den "gamle ormen"

                                  och i fängelse blir Rutström kastad ner,

                                  ty man var rädd för mannen som intensivt predikar och ber.

 


Den 27 oktober i fängelset lian utandas sitt sista andetag, men i paradis och himmel slår varje hjärta varma slag, ty nu var ännu en kämpe hemma hos Gud, som varit lydig sin Herre och Gud.

 

Men Rutströms sånger gläder mig varje dag och ger åt mitt hjärta varma pulseslag, ty genom Blodet och såren han predikade om kan jag varje dag höra Herrens kallande "Kom" ...