Prästerna som trodde för mkt på Gud /Del 1 Kap 4 - Kap 7.

 

Kapitel 4.

 

Karl Johan Lund och Alfred Melander fick strax efter det nyss nämnda ingripandet vid bönesamlingen första söndagen efter påsk i Alfred Melanders hus en kallelse att måndagen den 29 april år 1700 inställa sig vid Ystads domsaga kl 14.00 på eftermiddagen. Måndagen den 29 april så var Karl Johan Lund och Alfred Melander på plats i domsagans samlingslokaler i Ystad. Deras ärende lästes upp punktligt kl 14.00. De hade således anordnat enskild sammankomst utan sanktion från den ordinarie lagliga kyrkliga myndigheten. Givetvis kunde varken Alfred Melander eller Karl Johan Lund säga något rent formellt mot anklagelsepunkten. - De påstod dock bestämt, att deras motiv ej på något sätt varit att splittra kyrkan, tvärtom att på djupet betona verklig andlig enhet. Domen föll och domslutet var enhälligt men eftersom den värdsliga myndigheten var så inkorporerad med den kyrkliga myndigheten alltsedan 1686 års kyrkolag, så delegerades till Lunds domkapitel att ta upp frågan om brottet och även utmäta en lämplig straff­sats.

 

Vid Lunds domkapitel skulle nästa sammanträde hållas den 10 Mai 1700. Karl Johan hade då hunnit vara i tjänst i tio dagar och hade efter en månads uppehåll predikat vid högmässan i Mariakyrkan den 5 maj eller den Fjärde söndagen efter påsk. Texten var Joh. 17:9-17. Ämnet för predikan var "Enheten i Kristi

ropp". Karl Johan underströk speciellt Jesu bön till den himmelske Fadern att Guds barn må vara ett såsom Fadern och Han är ett. Karl Johan visade klart på huru kristen gemenskap inte bygger på organisatorisk enhet utan först och sist är en andlig gemenskap med Kristus Jesus. Eftersom Karl Johan - trots allt som hänt - fått ett "andhål" och ett ställe där han kunde utöva personlig själavård, nämligen hos Rebecka och Alfred Melander, så hade Karl Johan ej direkt ledning genom Anden att just vid denna högmässa inbjuda till någon förbönsstund. Nu var det alltså tid för ett nytt domkapitelsammanträde. Samtliga ordinarie ledamöter deltog. -Biskopen hade först ordet och han meddelade domkapitlet om sammankomsterna hos Alfred Melander, som han kallade för en otäck splittringsverksamhet. Kyrkoadjunkt Lund hade deltagit vid sammankomster där nu under gångna april månad, när Karl Johan Lund var avstängd från den offentliga predikoverksamheten i Mariakyrkan. Biskopen menade att ett så4nt handlande var en ren provokation mot församlingen och församlingsledningen i Ystad och det var ett sätt att gå på sidan om domkapitlets beslut om en månads "avstängning". Till detta har nu kommit, sa' biskop Nyrén, att Karl Johan Lund och Alfred Melander av en enig domstol i Ystads domsaga blivit dömda och domstolen hade delegerat till domkapitlet i Lund att utmäta en lämplig straffsats. Biskopen lämnade så ordet fritt. Domprosten Jonas Nilander begärde ordet. Han anslöt sig helt till de nyss av biskopen framförda synpunkterna.


Även nu kom emellertid kyrkoherden i S:t Johannes Martin Lidsten med en helt annorlunda synpunkt. Han ansåg att man borde se till motiven os en ung nyutkommen präst och han yrkade på ett fri­kännande och att Karl Johan Lund omedelbart skulle få återgå i full tjänstgöring. - Då emellertid de två återstående domkapitel­ledamöterna godsägaren Johannes af Klevbäck och Josua Bergenstam, rektor från Lund, anslöt sig till biskopens och domprostens mening i saken och då domsagan i Ystad redan beslutat om en fällande dom, så ansåg de att det nu bara var fråga om vilket straff som skulle utmätas. Biskopen och domprosten hade på förhand diskuterat igenom angående ett lämpligt straff för både kyrkoadjunkt Lund och köpmannen Alfred Melander och hans hustru Rebecka. Förslaget var, att Karl Johan Lund skulle temporärt suspenderas under en tid av tre månader, från och med den 15 maj till och med den 14 augusti år 1700. Rebecka och Alfred Melander skulle under lika lång tid, det vill säga under tre månader, vara avstängda från kyrkans nattvardsbord. Vid den här tiden, år 1700, fanns inga frikyrkliga nattvardsgångar och vid samlingarna hos Melanders så var det ju aldrig fråga om att fira nattvard utanför kyrkans ordinarie gudstjänster. I beslutet ingick självklart att några enskilda sammankomster ej skulle hållas längre hos Melander. Med fyra röster mot en beslöts enligt det här relaterade. Kyrkoherde Martin Lidsten, Malmö, reserverade sig mot beslutet. Givetvis skulle även ett skriftligt meddelande avgå från Lunds domkapitel till de berörda parterna. Prosten Agrenius och kyrkorådets ordförande i Ystad rektor Bengt Gunneberg skulle under den tid som var utmätt se till att domkapitlets beslut åtlyddes.

 

Före den 15 maj kallade så kontraktsprosten Agrenius till sig i prostgården Karl Johan Lund samt Rebecka och Alfred Melander. Närvarande var också rektor Bengt Gunneberg från kyrkorådet i Ystad, där han en ganska lång följd av år suttit som ordförande. De berörda hade redan med "ilpost" fått skriftligt besked om beslutet i Lunds domkapitel. Prosten Agrenius var oerhört auktoritär och bestämd både i blick och hållning när han delgav muntligen Karl Johan Lund och makarna Melander om vad domkapitletsé4514t innebar. Varken Karl Johan eller makarna Melander förnam så att säga någon ledning i att gå in i någon diskussion varken med prosten Per Agrenius eller rektor Bengt Gunneberg. Hela sammanträdet var faktiskt över på en timma och det blev ej ens fråga om något kaffedrickande. Eljest hade prostparet Agrenius ord om sig att vara gästvänligt, när någon av någon anledning kom på besök. Karl Johan följde med Rebecka och Alfred Melander hem efter sammanträdet och fru Rebecka lagade till en god måltid. Det blev stekt spätta och färskpotatis samt mycket grönsaker som serverades. Fru Melander var egentligen en riktig "matmamma" och då Karl Johan fortfarande var ogift, så bjöds han rätt ofta på mat i det gästvänliga melanderska hemmet. Karl Johan bodde för övrigt mycket fint i den gamla komministergården på åtta rum och


kök och från gårdens fönster hade man en god utsikt över havet. Alfred gick in i affären för att se till att allt var i sin ordning innan han kom tillbaka och åt tillsammans med sin fru och Karl Johan. Medan man åt den goda fiskmiddagen tillsammans, så samtalade Karl Johan och makarna Melander om de pågående bönegruppsamlingarna. Dessa samlingar hade pågått i hemlighet under ett par års tid, men nu genom kyrkoadjunkt Karl Johan Lunds temporära avstägning så hade de blivit "farliga". Man var helt överens om att man som Apostlagärningarna säger skulle "lyda Gud mer än människor". - Man diskuterade också det otäcka i att de kyrkliga myndigheterna hade gått hand i hand med de världsliga myndigheterna, för att bestämma straffsats i det de anklagades för. Man såg en parallell i vad som står i Apg.4:27-30. I det sammanhanget i Apostlagärningarna står det nämligen, att mot Guds utvalda tjänare Jesus, som ju också var Guds Son, församlades Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och dessutom Israels folkstammar. Karl Johan och makarna Melander var också klara över utan någon som helst självmedömkan att det var för Jesu namns skull de fick lida det som här var aktuellt och -som sagt - både den kyrkliga och den värdsliga myndigheten gick på det allra gruvligaste emot dem med "vässade tänder". Innan Alfred Melander gick tillbaka till affären för att slutföra en del arbeten och innan Karl Johan gick hem till den komministergård han redan nu som kyrkoadjunkt fick disponera, så beslöt man att samlingar, skulle hållas innevarande vecka, som var vecka 20, år 1700, både onsdag kväll den 15 maj kl.18.00 och torsdagen den 16 maj kl.15.00. Torsdagen var s k röd dag eller Kristi Himmelsfärdsdag. Man kom överens om att hjälpas åt med annonseringen som fungerade så att säga efter manochman- metoden. Det var här fråga om en grupp som starkt sammansvetsats och man brukade snabbt meddela varandra om dag och tid för samlingarna. Praktiskt taget ingen i bönegruppen på mellan 25-30 personer, som regelbundet brukade vara med, hade låtit sig skrämmas av vad som hände vid bönesamlingen den 14 april, då kungens befattningshavare eller de män som uppehöll lag och ordning i staden plötsligt bankade på Melanders ytterdörr och så gott som bröt sig in just då bönestunden höll på att avslutas. Det förtroende som man i bönegruppen haft för kyrkans ledning försvann ganska definitivt, när man upptäckte att den kyrkliga myndighetan var med genom två representanter, nämligen genom kyrkorådets ordförande rektor Gunneberg och genom kyrkvärden Peter Andersson, som även var med i Mariakyrkans kyrkoråd.

 

Onsdagen den 15 maj, alltså samma dag som straffdomen skulle börja gälla för både Karl Johan Lund och makarna Melander, så samlades i god tid före kl.18.00 praktiskt taget mangrant böne­gruppen. När man satte sig till bords i Melanders rymliga och trivsamma salong så dukades det för trettiofem personer. Med tanke på vad som inträffat av motstånd och rent av förföljelse så måste man säga att stämningenvar hög och glädjen stor.

 


Det fanns hos dem som brukade samlas i denna bönegrupp en glädje som faktiskt var densamma som hos de första apostlarna och de första kristna. Det står ju om Jesu första apostlar enligt Apg.4:41: "De gingo ut från rådsförsamlingen glada Över att de hade aktats värdiga att lida smälek för Jesu namns skull". En undran fanns givetvis hos de församlade om den världsliga och kyrkliga myndigheten skulle slå till igen och kanske i så fall också prosten Agrenius skulle uppenbara sig. Efter det att man avnjutit det goda nybryggda skånekaffet och det goda bröd, som Rebecka Melander hade bakat till samlingen, så stämde någon upp en sång ur den gemensamma sångboken. Sången var väl funnen, ty den handlade om huru vårt lidande här för Jesus skall förvandlas till extra välsignelser redan här på jorden och sedan får vi uppleva en outsäglig härlighet i det himmelska. Omedelbart efter den mäktiga sången, som inte hade mindre än arton verser, så lämnade Alfred Melander, som brukade leda bönesamlingarna, över ordet till Karl Johan Lund. Karl Johan hade under de sista dagarna kämpat igenom sin "Jabbokskamp"/ se I Mos.32:22/ med Gud. Gång på gång så ringde liksom Pauli ord i hans öron: "Ve mig om jag ej förkunnade evangelium..." Karl Johan tog sin utgångspunkt för predikan i Apg:s första kapitel och han talade om den endräktiga bönen i "övre salen" i Jerusalem, som förberedde lärjungarna för pingstens dag. Vi är samlade här till endräktig bön i Jesu namn och även vi får erfara pingstens fullhet och välsignelse som svar på endräktig bön, sa' Karl Johan Lund. Det var som om Andens eld föll samfällt över bönegruppens medlemmar. Någon til I och med såg, liksom på pingstdagen, eldsflammor över de församlade. Karl Johan talade länge, det var som om det bara strömmade av "Levande vatten" och Karl Johans ansikte var som förklarat och förvandlat. Någon i bönegruppen såg även en Herrens ängel stå vid Karl Johans sida när han predikade. Som vanligt så sjöng man igen efter predikan, utan att det på något sätt var en ritual man vecka från vecka följde. Man var ju en bönegrupp inte bara till namnet utan till gagnet så att säga.Därför brukade man vid slutet av sina samlingar gå ner på sina knän och var för sig och tillsammans på detta sätt utgjuta sina hjärtan för Gud. Något speciellt hade hänt med Karl Johan vid denna samling utöver de välsignelser som flödade genom Anden och Ordet genom honom ut till de församlade. ~ Karl Johan hade redan tidigare vid någon samling lagt märke till en ljushårig för att inte säga t. guldhårig" och blåögd flicka i hans egen ålder vars blickar mött hans egna blickar på ett sådant där speciellt sätt. - Han fick nu under några minuter vid slutet av samlingen helt klart för sig:Här är den kvinna Gud måste utsett för mig! Karl Johan delgav mellan fyra ögon sina känslor för flickan ifråga för Alfred Melander. Melander hade ju blivit något av "en andlig fader" för Karl Johan. Karl Johan behövde ju i högsta grad någon, som han kunde anförtro sina innersta tankar och känslor för. - Alfred Melander talade om för Karl Johan att flickan som Karl Johan fått så starka känslor för hette Ruth Gabrielsson och hon kom från Simrishamn. Hennes fader hette Samuel Gabrielsson och hennes mamma hette Debora. Hennes föräldrar var för övrigt värdfolk i


den bönegrupp som fanns i Simrishamn med omnejd som var ungefär lika stor som bönegruppen i Ystad. Ruth var tjugofem år gammal och tjänstgjorde som sjuksköterska vid Ystads lasarett. Ruths pappa var fiskare och familjen var synnerligen välbärgad i denna österlensstad där fiskerinäringen v verkligt lönande. - Ruths mamma Debora var från den adliga familjen af Klintenstam och hon hade växt upp vid slottet Rebbelhus som låg i närheten av Hammenhög. Platsen låg några mil väster om Simrishamn. Godsägaren och greven Svante af Klintenstam hade vid Rebbelhus både lantbruk och stora fruktodlingar. Österlen var ju sedan gammalt känt för sina stora fruktodlingar.

 

När nu Karl Johan var på väg att fria till Ruth Gabrielsson, så var det ju lite märkligt kanske att han skulle få en fru med "blått" blod eller med andra ord en kvinna som var adlig. Karl Johan hade ju själv ganska mycket "blått" blod. Var det så att adel drogs till adel. Kanske - kanske inte! Karl Johan upplevde dock vid det nyss avslutade bönemötet hos Melanders att det var något både från den andliga sidan samt från den själsliga och fysiska sidan, som gjorde att han fick helt klart för sig: Här är den flicka som Gud utsett för mig! För Karl Johan var det dock först och sist fråga om Guds plan och Guds ledning.

 


Kapitel 5

 

Vid den nyss nämnda bönesamlingen den 15 maj, så förflöt allt

lugnt. - Det var som om de kyrkliga myndigheterna eller de

världsliga myndigheterna inte riktigt fattat hur definitiva både

Karl Johan och Alfred Melander var i sin övertygelse om rätt och

orätt i deras kallelse och verksamhet för Herren.

Även under samlingen Kristi Himmelsfärdsdagens eftermiddag, så

skulle nämligen det visa sig att de i lugn och ro kunde samlas på

eftermiddagen kl 15.00 som avtalat var. Kontraktsprosten Per

grenius var mycket upptagen i den egna församlingen och han

skulle under kvällens lopp besöka dessutom församlingen i

Löderup och hålla ett föredrag över ämnet: Hur kan vi bäst

befordra enheten och gemenskapen inom vårt kontrakt? - Präster och

kyrkorådsledamöter från kontraktet var speciellt inbjudna. Bengt

Gunneberg och Peter Andersson var med som trogna »vapendragare"

från Ystadsförsamlingen.

De av konungen tillsatta ämbetsmännen som skulle vaka över lag

och ordning i Ystad, det vill säga dåtidens poliser, hade

egentligen inte så stort intresse av samlingen hos familjen

Melander. Djupast sett var det ju fråga om kyrkliga

befattningshavare som ville visa sin makt och upprätthålla

kyrkans monopol i alla avseenden.

Vid femtontiden torsdagen den 16 maj eller Kristi Himmels­

färdsdagen, så samlades åter igen bönegruppen hos familjen

Melander. Man hade överenskommit att komma i smärre grupper, för

att ej väcka så stor uppmärksamhet. Denna åtgärd var välbetänkt,

eftersom Alfred och Rebecka Melander hade sin affär vid Stor­

torget alldeles mitt i sta'n. Den här gången samlades fyrtio

personer. Utöver de vanliga medlemmarna, så hade några medlemmar

från ' Jiniri-ghcLrn-n- - -- - - kommit tillstädes. Bland dessa var Ruth

Gabrielssons föräldrar Debora och Samuel Gabrielsson. Man började

med en otvungen och gemenskapsfrämjande samling kring kaffebordet.

Man sjöng denna gång om dagens ämne, nämligen om Kristi Himmelsfärd

och om att han skulle komma tillbaka på samma sätt som han for en

gång. Det blev nu bara så att Karl Johan vid kaffebordet kom att

sitta bredvid Ruths pappa Samuel Gabrielsson. - Karl Johan hade ju

ännu ej friat till Ruth Gabrielsson, men tänkte inbjuda Ruth så

snart som möjligt till den stora komministergården tillsammans med

Rebecka och Alfred Melander. Karl Johan skulle inbjuda även

Melanders för att undvika onödig anstöt, som skulle kunna uppstå

om han bjöd Ruth mera på tu man hand så att säga.

Efter några sånger fick Karl Johan ordet och han talade över

dagens text och han hade som ämne: Som Jesus for skall han snart

komma tillbaka! Med utgångspunkt från Apg:s första kapitel om

himmelsfärden, så påvisade Karl Johan huru Jesus skall återvända,

för att hämta sin "Brudeskara" hem till him.14i1.- En överängels

röst och en Guds basun skall ljuda, citerade Karl Johan Lund från

första Tessalonikerbrevets fjärde kapitel. Vi måste vara redo

varje dag och varje stund för himmelsfärd, sa' Karl Johan till

sist. Vi kan endast bli redo genom att ständigt på nytt renas i

Jesu blod och att ständigt på nytt bli förnyade i och genom den

helige Ande, fastslog Karl Johan till slut.

Så blev det bön och ganska många begärde förbön för att få

 


uppleva sin pingst, för att bli botade från olika sjukdomar samt för att bli förnyade i sitt andliga liv. Karl Johan, Alfred Illelander och den förut omnämnde Niels Andersen gick runt tillsammans med Ruth Gabrielssons pappa Samuel och bad för dem som hade olika behov. Lika lugnt som man hade samlats så kunde man sedan vid adertontiden avsluta mötet och var och en av mötesdeltagarna gick hem.

 

Karl Johan gjorde som han hade tänkt ... Han inbjöd en lärdagkväll Rebecka och Alfred Melander tillsammans med Ruth Gabrielsson. Karl Johan var ej opraktisk i köket. Karl Johan hade lagat till en smaklig kvällssupé! Han var kännare vad gällde olika tesorter och han gjorde ordning en rejäl tekanna. Han hade dessutom bakat en god sockerkaka. - Vid nittontiden, som överenskommät var, kom de tre gästerna. Melanders var ju numera mycket bekanta med Karl Johan och stämningen blev från första stund avspänd. Ruth smälte ju också så att säga i Anden in med de övriga och även hon slappnade rätt snart av, även om hon intuitivt hade på känn vad Karl Johan hade i sikte. Melanders hade ju tidigare besökt Karl Johan och hade sett via Karl Johans fönster huru fantastisk utsikten var utöver havet vid Skånes sydkust. - För Ruth ~-ar den rymliga komminister gården något helt nytt! I och för sig var Ruth N-an \-id stora hus. Hon hade ofta besökt sina morföräldrar vid slottet i Rebbelhus invid Hammenhög. Ruths föräldrarhem i Simrishamn var också en rymlig gård med utsikt över havet. Likväl fascinerades Ruth av läget och utsikten från den gamla komministergården i Ystad där många präster genom åren haft sin bostad. En gammal uppväxt trädgård hörde också till komministergården. Melanders, Karl Johan och Ruth hade just så trevligt och välsignat som kristna människor kan ha när de träffas. Efter ett par timmars samvaro så kände Rebecka och Alfred Melander att de skulle lämna Karl Johan och Ruth ensamma. Melanders visste ju så väl vad som var på gång. Sagt och gjort! - Melanders tackade för sig och gick hem. - Karl Johan var både lågmäld, men ändå mycket rak, när han öppenhjärtigt talade om huru han kände det i sitt förhållande till Ruth. Fastän det hela hade gått rätt så fort - till synes - så var Ruth praktiskt taget lika viss i sitt sinne som Karl Johan angående detta att Gud på ett märkligt sätt fört dem samman. Innan Ruth och Karl Johan skildes åt denna lördagskväll kan man utan vidare påstå att de fått - som man brukar säga - ett stadigvarande förhållande. Innan de skildes åt kom de överens om att de så snart som möjligt skulle få tillfälle att besöka varandras föräldrar och föräldrarhem. När Ruth gick hem till sin bostad den här kvällen, så var hon så obegripligt glad. Hon såg så tydligt Guds nåd i vad som hade hänt just den här kvällen.

 


Även Karl Johan gick till nattens vila i den stora komminister­gården med en stor och oförklarig glädje. - Han böjde sina knän vid sin säng och tackade Gud i Jesu namn, för att han sänt Ruth i hans väg och för att kvällen i alla avseenden avlöpt på ett så lyckligt sätt. Karl Johan var ju egentligen suspenderad ända fram till den 15 aug innehavande år. Han ville rätt snart, då han nu ej hade någon formell tjänst, försöka förverkliga den överenskommelsen som han och Ruth gjort, nämligen att besöka varandras föräldrahem. Karl Johckn hade knappt hunnit tänka tanken ut förrän han fick ett meddelande från bönegruppen i Simrishamn via Samuel Gabrielsson, att han var välkommen att gästa deras hem samt medverka i samlingar under pingsthelgen 25-27 maj. Bönegruppen skulle då samlas pingstaftons kväll samt både pingstdagen och annandagpingst på eftermiddagen. Tanken på ett predikobesök hade funnits hos Debora och Samuel Gabrielsson redan när de hörde Karl

o an predika hos Melanders. Nu blev tanken på ett predikobesök och en kallelse till Karl Johan Lund ännu mer angelägeo sedan Ruths fader och moder fått veta om det förhållande som redan - låt vara i ett begynnelsestadium - uppstått mellan dottern Ruth och Karl Johan Lund. Det var med stor spänning som samtliga inblandade såg fram emot pingsthelgen år 1700. Självklart såg Ruth och Karl Johan fram emot pingsthelgen med den glädje som två människor som älskar varandra känner, då de snart skall träffas. Ruths föräldrar kände sig helt ett med Ruth vad gäller hennes val av man. De visste att Karl Johan var förföljd och trakasserad i sin tjänst, men de respekterade hans klara ståndpunktstagande för sanningen. De såg, att Karl Johan var en man som stod för sin Gud och för Guds ord. Bönegruppen i Simrishamn var ju också på samma "troslinje" som bönegruppen i Ystad. Rebecka och Alfred Melander ville gärna gästa bönegruppen i Simrishamn. De kände väl till de flesta av medlemmarna i den bönegrupp som samlades hos Gabrielssons. Utöver Melanders så ville ytterligare fyra av medlemmarna i bönegruppen i Ystad följa med till pingstsamlingarna i Simrishamn. Alltså var det 7 personer som tidigt På pingstafton startade sin resa mot Simrishamn och i riktning mot Gabrielssons rymliga och vackra skånegård. Ruth hade tagit ut en extra ledighet i pingstveckan och hade redan anlänt till sitt föräldrarhem, när de övriga ystadsborna kom.

 


Kapitel 6

 

I strålande majsol anlände pingstaftons eftermiddag Karl Johan Lund, Rebecka och Alfred Melander samt ytterligare fyra personer ur bönegruppen i Ystad till Gabrielssons i Simrishamn. Erik och Maria Andersson samt Bernt och Eva Strömberg skulle bo hos en annan av medlemmarna i bönegruppen i Simrishamn, nämligen hos Gert och Ingrid Gullberg, som bodde nästan granne med Gabrielssons. Gert hade en guldsmedsaffär i sta'ns centrum. Makarna Melander och Karl Johan skulle bo hos Debora och Samuel Gabrielsson, alltså hos Ruths föräldrar. Första mötessamlingen hölls pingstaftons kväll. Det var utan tvekan stor feststämning hemma hos Gabrielssons. Det skulle också visa sig att denna pingsthelg skulle innebära något av ett genombrott för den väckelserörelse, som bröt fram i de sydskånska städerna Ystad och Simrishamn. Man hade också kontakt med den bönegrupp i Lund, som samlades på Södergatan hos Inez och Karl­Gusta;f' Lindberg. I en bönesamling hos Lindbergs hade ju Karl Johan Lund upplevt under studietiden i Lund sin pingst. Det skulle ju dock visa sig att då Anden mer och mer bröt igenom, så växte också motgtåndet mot denna fria rörelse, som ej syntes få plats inom "monopol-kyrkan". Kyrkoherde i Ystad var Lennert Frizell och han var kan man säga en typisk "ämbetspräst", formell i sitt möte med människor på pastorsexpeditionen och lika formell på predikstolen. Någon den helige Andes "vind" kunde man knappast märka hos denne präst i femtioårsåldern. Kyrksamheten hade i Simrishamn varit god och var så alltfort. Fastän bönegruppen i Simrishamn hade samlats praktiskt taget varje vecka under ett års tid, så hade det hela gått ganska smärtfritt till. Praktiskt taget alla i bönegruppen var ju också sammantaget en god kärntrupp i kyrkans gudstjänster.

 

Samlingen pingstaftons kväll inleddes med att Samuel Gabrielsson hälsade gästerna välkomna. Han vände sig först till gästerna från Ystad och sedan till den egna bönegruppens medlemmar. Bönegruppen i Simrishamn hade också medlemmar i en cirkel runt staden och även dessa gäster hälsades välkommen. Samuel Gabrielsson vände sig också särkilt till Karl Johan Lund som hade lovat att predika i samlingarna. Ryktet hade spritt sig om Lunds domkapitels behandling av Karl Johan Lund, så de flesta mötesdeltagarna var från flera synpunkter sett intresserade av att få höra Karl Johan predika. Debora och Samuel Gabrielsson hade, särkilt som en del kom rätt långväga ifrån, ordnat med lite förtäring. Gabrielssons hem var också känt för att vara mycket gästvänligt. Man hade mycket god tillgång vad gäller fisk och denna kväll hade man dukat fram ett rejält fiskbord, där till synes inget saknades. Gabrielssons rökta ål var vida känd i sta'n och gästerna fick denna kväll smaka på denna "delikatess". Man kan gott säga att det var en riktig festsupé som Gabrielssons bjöd på denna helgdagskväll. Man tog sig också god tid vid bordet i den vackra rymliga salongen i Gabrielssons vackra Skåne- och Österlensgård.

 


Ryktet hade spritt sig om Karl Johan Lunds utomordentliga predikogåvor och det låg ju också en hel del spänning i detta med en präst som blivit 11 farlig" för Domkapitlet i Lund. Simrishamn hade en egen tidning, Simrishamns Allehanda, och många hade ju läst i tidningen om kampen mellan Domkapitlet och den frimodige Ystadsprästen. Självklart såg Karl Johan och Ruth fram emot den här pingsthelgen med en alledes extra förväntan. Karl Johan kände sig mycket välkommen in i Gabrielssons familj. Ruth såg självfallet fram emot att - trots samlingarna - kunna få vara så mycket som möjligt tillsammans personligt med Karl Johan. Med i samlingen redan nu på pingstafton var Ruths morföräldrar greveparet Margareta och Svante af Klintenstam. De hade ju även fått en förhandsinformation om Ruths och Karl Johans förhållande. Även Samuel Gabrielssons föräldrar var med. De var numera pensionärer, gamla simrishamnsbor, och bodde ej så långt från Debora och Samuel. Samuels mamma hette Lovisa och pappan hette David. Samuel hade för övrigt tagit över pappans fiskerinäring. När man nu tagit god tid på sig vid det rikt dukade supébordet, så angav Samuel Gabrielsson den andliga tonen genom att från sångboken Ilpilgrimssånger" ge ut en sång som handlade om Andens utgjutande. Sångtextens ord talade om huru Herren givit löftet om den helige Ande, ett löfte som innebar ett starkt andligt regn på den första pingstdagen, men sångtextens ord talade också om ett starkt andligt regn långt efter den första kristna tiden. Det var med andra ord fråga om både-arlaregn" och "särlaregn"! Alla satt liksom i en spänd förväntan att få höra Karl Johan predika redan nu På *Pingstaftonskvällen. Karl Johan hade förnummit en stark ledning i förberedelsens stunder att ta upp under de tre samlingarna under pingsthelgen just sanningen om pingst. Han började redan nu på pingstaftons kväll att undervisa om vad pingsten innebar och han utgick från pingsttexten i Apostlagärningarnas andra kapitel. Karl Johan underströk kraftigt att pingst är fråga om ett "övernogsliv" som Jesus talar om i Johannesevangeliets tionde kapitel och dess tionde vers, där Jesus säger att han kommit för att ge liv och "övernog". Sedan Jesus,genom sitt blod undanröjt alla hinder och givit syndernas förlåtelse, så kan vi få uppleva genom Jesu uppståndelseseger inte bara droppar utan "strömmar av levande vatten" genom Anden, sa' Karl Johan.

 

Som planerat så fortsatte samlingarna både Pingstdagen och Annandag pingst. - Pingstdagen så samlades cirka sextio personer och Annandagen hade antalet ökat till sjuttiotalet personer.Karl Johan var glad och gripen över att få predika Guds Ord och inte minst över att få predika Guds Ord till människor som hade en djup hunger efter Guds Ord. Emellan mötesstunderna fick Karl Johan och Ruth tillfälle att träffa varandra "steg för steg". De kunde också börja att ge varandra ömhetsbetygelser. Framför allt så var dock deras gemenskap en gemenskap på det andliga planet och de fick många berikande samtal om olika andliga spörsmål.

 


Ruth var mycket vetgirig om vad Bibeln lär om det ena och det andra och Karl Johan var faktiskt - trots sin relativa ungdom - väl bevandrad i de heliga skrifterna. En alledes speciell förväntan förmärktes redan vid inledningen av Annandagens samling. Det kom mycket folk, mer en vad man egentligen hade räknat med. Man hade ju bara annonserat som man brukar "man till man". Nu visade det sig att bland de sjuttio personer som samlats under Annandagen fanns flera, som visserligen var väl bekanta med Gabrielssons, men som ej var på samma andliga våglängd som de andra vanliga medlemmarna i bönegruppen. Med kom också en man som var besatt av någon slags "vanmaktsande". Karl Johan förnam redan när han började predika huru det var ställt med mannen ifråga. Karl Johan predikade med en utgångspunkt från en text i Apostlagärningarnas tionde kapitel. Han framhöll huru vi enligt detta kapitel behöver både fader och moder i andlig mening. Faderskapet är Guds ord och moderskapet är Kristi församling, om det skulle vara så att bara två eller tre församlats i Jesu namn! Avslutningsvis pekade Karl Johan på huru de som samlats i kapten Kornelius' hus upplevde mäktigt pingst. "De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud", ja, så står det skrivet fastslog Karl Johan. Samtidigt så vittnade Karl Johan personligt om huru han i en bönegrupp under studietiden i Lund upplevt pingst på liknande sätt som det är beskrivet att ganska många upplevde pingst i Kornelii hus fordom. När mötet sedan led mot sitt slut, så inbjöd Karl Johan till förbön och han bad för dem som hade olika behov; Samuel Gabrielsson och Alfred Melander assisterade Karl Johan vid förbönsstunden. - Ett flertal upplevde påtagligt pingst. Precis som i Kornelii hus så hörde man dem "tala tungomål och storligen prisa Gud" ... En äldre pensionerad man, medlem i bönegruppen i Simrishamn, som under en lång tid haft en skada i vänster ben, kunde efter förbönen till sin och de andras stora glädje lägga av sin krycka och han kunde obehindrat gå och röra sig. Karl Johan kallade fram mannen som hade en "vanmaktsande" och man kunde påtagligt se huru mannen befriades, då "vanmaktsanden" gick ut från honom. Ett liknande helbrägdarörelse~ och befrielseunder kan man ju läsa om från Jesu verksamhet enligt Lukasevangeliets trettonde kapitel. Emellertid skulle denna sista samling under pingsthelgen år 1700 innebära så småningom att Gabrielssons och Karl Johan skulle få betala ett dyrt pris. - Det var nämligen så att ett par av deltagarna i denna samling, som ej alls kunde förstå de olika andliga yttringarna i mötet, gick till kyrkoherde Lennart Frizell med en rapport. Rapporten till kyrkoherde Lennart Frizell gjorde gällande att något synnerligen hysteriskt förekom under mötets gång. Personerna ifråga var också mycket kritiska till den ande­utdrivning som Karl Johan Lund verkställde!

 


Nu var det lyckligtvis så att kyrkoherde Frizell var en synnerligen flegmatisk person. Han var ej alls så stridbar som prosten Per Agrenius i Ystad. Därför lade sig vågorna rätt snart - åtminstone tills vidare -vad gäller verksamheten i bönegruppen i Simrishamn. Inte heller Karl Johan behövde för ögonblicket befara några nya ingripanden av Domkapitlet i Lund. Ystadsborna tog ett hjärtligt farväl av värdfolket Debora och Samuel Gabrielsson. - Ruth skulle vara i tjänst igen på Ystads lasarett tisdagen den 28 maj, dagen efter helgen. Alfred och Rebecka Melander måste vara i full gång också dagen efter helgen i sin stora diverseaffär. Melanders affär var mycket lönande men arbetet var hårt och som regel mycket intensivt. Ruth gladde sig självfallet över att få göra sällskap med sin älskade Karl Johan till Ystad . Både Ruth och Karl Johan tog ett mycket varmt farväl av Ruths föräldrar Debora och Samuel. - Det stod för övrigt helt klart, att förhållandet mellan Ruth och Karl Johan blivit på något sätt konfirmerat vid pingsthelgen i Simrishamn. Det skulle snart nog också visa sig att en förlovning var nära förestående.

 


li_gkpi_t e 1 _ 7 .

 

När någon vecka gått in i juni månad och det på allvar började gå

mot midsommar, så planerade Ruth att ta semester. Även om den

temporära suspensionen var påfrestande för Karl Johan, så hade

Karl Johan å andra sidan möjlighet att planera rätt så fritt. Karl

Johan och Ruth planerade att gemensamt fara upp till Karl Johans

föräldrar och stanna i Kågetorp midsommarveckan och över den

speciella midsommarhelgen.

Karl Johan och Ruth hade redan beslutat sig för att de skulle

förlova sig midsommarafton och för övrigt hade de

korrenspondensvägen fått veta, att Karl Johans föräldrar var

mycket positiva till deras förhållande. - Dessutom var det så

att Karl Johans föräldrar, Margareta och Klarl-Erik Lund, reste

ner till Ystad några dagar vid början av juni och           fick redan

då tillfälle att träffa Ruth Gabrielsson, åtminstone för några

dagar. Karl Johan hade alltsedan han började sin prästtjänst i

Ystad alls ej varit hem till Kågetorp. Allt det som hänt honom

sedan han började sin prästtjänst hade ju varit så engagerande och

intensivt. Utöver det reguljära arbetet så tillkom allt det andra

med suspension, domkapitelbesök o.s.v. Den allra sista tiden hade

ju allt detta med "den stora kärleken" hänt honow. Ruth

Gabrielsson hade med andra ord kommit in i hans liv. Tidigt på

morgonen den 17 juni så anträdde Karl Johan och Ruth resan upp

mot norra Skåne och mot Karl Johans föräldrarhem i prästgården i

Kågetorp.

När e kom fram till Kågetorp möttes de av "stora famnen" hos

Karl Johans föräldrar Margareta och Karl-Erik.- Ruth blev lika

de initivt välkomnad av Karl Johans föräldrar som Karl Johan hade

blivit välkomnad under pingsthelgen av Ruths föräldrar.

Midsommarveckan bjöd på strålande sol! I den sköna nordskånska

naturen kunde Ruth och Karl Johan vandra omkring tillsammans.

Ruth fick tillfälle att under midsommarhelgen lyssna till Karl

Johans pappa i gudstjänsterna och Karl-Erik var ju en god

förkunnare med en välljudande stämma, som mer än väl fyllde upp

den lilla medeltidskyrkan i Kågetorp. Midsommarafton helt enligt

planerna så växlade Ruth och Karl Johan ringar. De blev ett så

kallat trolovningspar. På kvällen bjöd fru Margareta, Karl Johans

moder, på en förnämlig supé, då Ruth och Karl Johan fick mottaga

välgångsönskningar av de allra närmaste. Pappa Karl-Erik

uttalade Guds välsignelse över de nyförlovade. Han läste den 121:a

psalmen i Psaltaren och nämnde därvid om huru Gud kommer att

välsigna deras "utgång och ingång nu och till evig tid".

Även under midsommardagen så lyste solen från en klar himmel över

bygden. - Liksom fallet var nere på Österlen inom Ruths släkt,

så var det också inom Karl Johans släkt, att meddelandet gått ut

om förhållandet mellan Karl Johan och Ruth Gabrielsson.

 


Slidsommardagens förmiddag anlände till Kågetorp både Karl Johans farföräldrar och morföräldrar. Från Malmö kom alltså farföräldrarna, det pensionerade prostparet Astrid och Johan Lund. Från Duvberga, strax norr om Kristianstad, kom Karl Johans morföräldrar greveparet Lovisa och Peter von Cronstierna. Det skulle visa sig att Ruth smälte lika bra in med Karl Johans släktingar som Karl Johan smälte in med Ruths släktingar i sydöstra Skåne. Karl Johan och Ruth bjöds hem till Karl Johans morföräldrar vid slottet i Duvberga dagen efter midsommarhelgen. Lovisa och Peter von Cronstierna ställde till med en fin 1. efterfirning" med anledning av Karl Johans och Ruths förlovning på midsommarafton. Lovisa och Peter hade på sina marker en fin stuga, belägen invid sjön Immeln, och denna stuga donerades helt till Ruth och Karl Johan. De skulle få disponera den helt och hållet som sin, då de t ex vid sommarferier eller vid andra tider hade tid och möjlighet att ta sig upp till norra Skåne. Det skulle visa sig att denna stuga behövdes för kommande bruk, men på ett sätt som varken Ruth eller Karl Johan vid midsommartiden år 1700 kunde tänka sig. Men nu tillbaka till midsommardagen! Kågetorps kyrka var välfylld vid högmässogudstjänsten. Det var en fullständig högmässa, alltså med nattvardsgång med anknytning till gudstjänsten. Självfallet var det många tankar och känslor som rörde sig inom Karl Johan, när han nu på nytt steg in genom portarna till sin barndoms kyrka. Här hade han burits fram till dopet och döpts av sin fader den 12 maj 1675 för drygt tjugofem år sedan. Här hade han konfirmerats pingsthelgen 1690 och gått till sin första nattvardsgång pingstdagen den 18 maj 1690, alltså för ganska jämt tio år sedan. Karl Johan tänkte på det här omnämnda och för övrigt på alla gånger genom åren, då han upplevt stora välsignelser i sin barn oms yr a. nte minst tän te ~arll oian pa en absolut avgörande erfarenhet av Guds Nåd, som han upplevde under den första nattvardsgången just då hans pappa lade händerna på honom i samband med konfirmationsakten. En stor glädje vällde fram nu inom Karl Johan där han satt i kyrkbänken tillsammans med sin trolovade och högt älskade Ruth. Karl-Erik utgick i sin predikan från Apostlagärningarnas sjuttonde kapitel och verserna 99-2 till 31. Ämnet för predikan var: "Gud alltings Skapare och Uppehållare". Karl-Erik Lund gladdes över att i gudstjänsten ha med sig en stor del av den närmaste släkten. Förutom de redan nämnda så var Eva och Peter Wallinder inbjudna. Eva Wallinder var ju en syster till Karl Johans moder Margareta. Eva och Peter stod ju Karl Johan mycket nära, eftersom Karl Johan bodde hos dem, då han gick i gymnasiet i Kristianstad. Karl Johans syster Maria kom också från Kristianstad med sin trolovade. Maria var förlovad med komminister Birger Hellberg. Birger Hellberg var komminister i Heliga Trefaldighets församling i Kristianstad. Genom öppenhet och genom att de praktiskt taget hade samma yrke så kom Maria och Ruth varandra omedelbart mycket nära. Många av medlemmarna i Kågetorps församling gladde sig givetvis mycket över att se Karl Johan "hemma" i Kågetorp. De gladde sig givetvis också åt att Karl Johan hade hittat sin livsledsagarinna. Efter högmässan bjöds på riktig svensk midsommarmiddag ute i det vackra vädret i prästgårdsparken.

 


Karl Johan och Ruth blev mycket uppvaktade och de fick dyra och mycket fina trolovningspresenter. Den mest anmärkningsvärda gåvan var kanske en sjuarmad ljusstake som funnits hos Karl Johans farföräldrar och varit en klenod rätt långt tillbaka i släkten. I samband med midsommardagens middag överlämnade Karl Johans farfar Johan Lund ljusstaken till Ruth och Karl Johan. Som redan nämnts så donerade Karl Johans morföräldrar en förnämlig stuga vid sjön Immeln strax norr om Kristianstad till Karl Johan och Ruth. - Ruth fick av Karl Johans morföräldrar ett dyrbart guldhalsband som sedan lång tid tillbaka funnits inom släkten von Cronstierna. Av Lovisa och Peter von Cronstierna fick Karl Johan och Ruth också emottaga alla de fina möbler, husgeråd m.m. som fanns vid stugan i Immeln. Där fanns egentligen allt som Ruth och Karl Johan skulle behöva vid ett boende i stugan, vare sig de skulle komma dit på vintern eller sommaren. i Kågetorps prästgård blev det många nattgäster natten mellan midsommardagen och söndagen den 23 juni eller som denna söndag nu kallades i den kyrkliga evangeliboken Tredje söndagen efter Trefaldighet. Även denna söndag som var hopkopplad med midsommardagen år 1700, så var ganska många kvar från släkten Lund och släkten von Cronstierna. Karl-Erik talade över den angivna texten från Lukasevangeliets femtonde kapitel, verserna 11-32 om den förlorade sonen. Säkerligen, även om det inte direkt hade med innebörden i texten att göra, så tänkte Karl-Erik med glädje på att han för ovanlighetens skull hade sin son i fadershuset. Karl Johan hade ju ej varit hemma i Kågetorp sedan han började sin tjänstgöring i Ystad den 18 december 1699. När Karl Johan och Ruth efter midsommarhelgens slut anträdde resan till Ystad, så var det redan uppgjort släkterna emellan på både Ruths och Karl Johans sida att Ruths och Karl Johans vigsel skulle bli den 20 juli. På inbjudan av Ruths morföräldrar greveparet Margareta och Svante af Klintenstam skulle vigseln hållas i slottskapellet vid Rebbelhus. Alla inom släkterna Lund och Gabrielsson, alltså släkterna på både Ruth och Karl Johans sida, var överens om att Karl Johans pappa kyrkoherden Karl-Erik Lund skulle bli vigselförrättare. Ruth och Karl Johan hade ju klart uttalat att de ville ha Karl Johans fader som vigselförrättare.