Prästerna som trodde för mycket på Gud och mördades!/Roman i två delar av Tore Forslund. Del 1 Kap 1 - Kap 3

 

 

 

Denna skrift tillägnas min älskade dotter Eva Maria

 

och min älskade måg Tomas med tacksamhet över att de

 

en följd av år ställt upp med att göra fina över-

 

skrifter och fina illustrationer till mina skrifter.

FÖRORD

 

Det här är en roman om två präster, som trodde för mycket på Gud, för att få chansen att leva kvar här på jorden ...

 

Som jag antytt även i de enligt min mening nödvändiga för­klaringarna efter de båda romandelarna, så är- som läsaren märker -händelserna förlagda i Skåne och Dalarna, två landskap jag väl känner.

 

Händelserna i denna skrift kunde i princip utspelats i vilket landskap som helst. Inga namn eller personer i skriften finns i sinnevärlden eller i den historiska verkligheten, men romanens bägge delar utspelas i den mycket krassa verklighet som var för handen vid 1600-talets senare del och 1700-talets första del och denna krassa verklighet är även på sitt sätt för handen i nuet och kommer på synnnerligen frapperande sätt att vara för handen under de närmast följande tiderna. Del 11 i den här skriften utspelas i huvudsak, när vi har gått över gränsen och kommit in på 2000-talet.

 

Bro den 19 November 1996.

 

Tore Forslund.

 


PROLOG

 

Jesus sade:"Jag säger eder, mina vänner: Frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men sedan icke hava makt att göra något mer. Jag vill lära eder, vem I skolen frukta: Frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. Ja, jag säger eder: Honom skolen I frukta. -Säljas icke fem sparvar för två skärvar? Och icke en av dem är förgäten hos Gud. Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade. Frukten icke; I åren mer värda än många sparvar". Lukasevangeliets tolfte kapitel, verserna 4-7.

 

I min ungdomstid skrev jag en dikt som för läsaren rakt in i den verklighet som Jesus tecknat för oss i ovan citerade Bibelord och vilken verklighet var för handen på 1600-talet och 1700-talet och som är en verklighet idag och blir en verklighet imorgon.

 

Här följer dikten:

 

Sådant är livet

 

Om du blir skjuten och mördad, så bli inte alls förskräckt. Det är bara döden som skördat -din livslåga hastigt blev släckt.

 

Du får vara beredd på nästan allt, ty nästan allt kan stöta till. Vårt liv är av ganska bitter halt och människan djupt har gått vill.

 

l


Del I.

 

KAPITEL 1

 

Året var 1675 i Kågetorp, beläget mellan Kristianstad och Hässleholm i nordöstra delen av Skåne.Den första mars nämnda år föddes Karl Johan Lund, son till kyrkoherden i Kågetorps församling Karl-Erik Lund. Moder till Karl Johan var Margareta Lund, född von Cronstierna. Modern var av adlig börd, ty släkten härstammade från en gammal tysk förnämlig adelssläkt. Modern hade vuxit upp på godset och i slottet Duvberga några mil norr om Kristianstad,

 

där hennes föräldrar greveparet Peter och Lovisa von Cronstierna

bodde. Karl-Erik Lunds föräldrar bodde i Malmö, där hans

föräldrar prostparet Johan och Astrid Lund just uppnått

pensionsåldern. De hade en rymlig och trevlig villa i den s k

slottsstaden i Malmö. Karl-Erik Lunds farfar var kyrkoherde i

Veberöd. Både han och hans hustru Johannas kroppar vilade på

Veberöds kyrkogård. Karl-Erik kom från en gammal prästsläkt och

så långt man kunnat forska bakåt i släkten så var det en nära nog

obruten rad av präster. Någon gren av släkten fanns på danska

sidan av Öresund. Karl-Eriks farfar Bernhard Lund hade liksom

Karl-Erik gift in sig i en adelssläkt, ty hustrun Johanna var

född i adelssläkten von Lindenstam. Hon hade växt upp på det

grevliga godset och slottet Eklunda, som låg i Österlen några mil

nordöst från Ystad räknat. Eftersom Karl-Eriks farfar Bernhard

Lund hade adelsblod på sin moders sida, så flöt ganska mycket

s k blått blod i ådrorna på lille Karl Johan som nu skulle döpas

i Kågetorps kyrka. Innevarande söndag den 12 Maj 1675 var den s k

Bönsöndagen och denna söndag skulle i samband med högmässan

prästsonen Karl Johan mottaga dopet i den lilla vackra medeltids­

kyrkan i Kågetorp. Det var en stolt fader, kyrkoherden Karl-Erik

Lund, som skulle förrätta dopet och det var en aning märkligt att

dopet skulle ske på Karl Johans fyrtioandra levnadsdag. I Israel

fordom bars ju ett gossebarn fram inför Herren i templet på

fyrtionde dagen, även om omskärelsen av israeliska gossar skedde

på åttonde dagen. Om hur Jesus bars fram enligt vad som var

föreskrivet i Mose lag på fyrtionde dagen kan man ju läsa           i

Lukasevangeliets 2:dra kapitel och verserna 22-24. -Alltnog:

Karl Johans dop skedde i en fullsatt kyrka; låt vara att man

egentligen inte kunde ta in mer än cirka två hundra personer i

den lilla församlingskyrkan i Kågetorp. Margareta och Karl-Erik

Lund hade tidigare en flicka, Maria, som nyligen hade fyllt tre

år. Far~ och morföräldrarna var givetvis med och lika själv­

skrivet Karl- Eriks och Margaretas syskon med familjer. Så hade

lille Karl Johan en lång rad kusiner som praktiskt taget utan

undantag deltog. Pappa Karl-Erik predikade Över ämnet: "Bönen

-hjärtats samtal med Gud" och texten var föreskriven och hämtad

från Matt. 6:5-8. Före själva dopakten sjöngs en doppsalm, som

talade om hur vi föres in i "Kyrkans hägn" innan vi själv kan gå

in kyrkan. Herrens hand berör oss innan vi förstått Guds ord,

talade psalmtextens ord om för de församlade.


Efter den gripande och högtidliga dopakten, så sjöngs en psalm, som talade om den absoluta trygghet vi får äga som Guds barn. Efter dopförrättningen samlades släktingarna tillsammans med dem som ville vara med från församlingen till kyrkkaffe i församlingsgården. -Efter kyrkkaffet var det högtidsmiddag i prästgården i Kågetorp. Kyrkolierden Lund bebodde den stora, men ändå trivsamma prästgården, som hade tio rum, sex rum och kök på nedervåningen och fyra rum på övervåningen. Middagen som serverades bestod av lammstek samt god potatis från Kristianstads-

fl~ - 10

slätten, som ju var känd för sin goda sandjordspotal #X' En myckenhet av grönsaker serverades till huvudrätten. Efterrätten bestod av en specialkomponerad tårta, där Karl Johans namn var "ingraverat". På grund av den stora släkten som deltog, så blev dopgåvorna både många och fina. Vid vuxen ålder skulle Karl Johan komma att högt värdera en gåva som Karl Johans farfar över­lämnade. Gåvan ifråga hade tillhört Karl Johans farfars far, den tidigare nämnde Bernhard Lund. Karl-Erik hade tidigare vid någon högtidsdag fått en liknande gåva, som märkligt nog hade tillhört hans farfars far Karl Johannes Lund, som hade varit under många år kyrkoherde i den historiskt kända församlingen i Dalby, strax söder om Lund. De här omnämnda gåvorna var två rätt lika krucifix i äkta silver och båda krucifixen påminde om ett biskopskors i miniatyr. - Om man räknar några speciellt inbjudna gäster, utöver släkten, så utgjordes dopföljet av c:a nittio personer.- Som faddrar till Karl Johan hade valts kyrkvärdarna Anna och Samuel Bergskog, som var lantbrukare vid den stora Södergården i Kågetorp. De var nära vänner till prästparet Lund.

 

Så förflöt dagar, månader och de första åren för Karl Johan i det harmoniska prästhemmet och i den rymliga prästgården. En farofylld händelse inträffade, när Karl Johan var i sexårsåldern. Tillsammans med ett par kamrater hade han lyckats klättra upp på ett uthus på prästgårdstortiten. Han såg ej kanten på taket, tappade balansen och ramlade baklänges ner från den rätt höga höjden. Några stora stenar låg ej långt från nedslagsplatsen. Lyckligt nog så hamnade Karl Johan ej på dessa stenar utan i ett buskage i stället. Detta buskage mildrade ju fallet! Både hos Karl Johan och föräldrarna satte denna händelse djupa spår. Karl­Erik och Margareta vågade ej ens tänka på vad som kunde ha hänt om Karl Johan ramlat på de stora vassa stenarna alldeles intill nedslagsplatsen. När denna "sak" någon gång kom på tal så sade Karl-Erik och Margareta alltid: Karl Johan hade änglavakt! Karl Johan hade från tidiga år en andlig kontakt med sin pappa. När pappa Karl- Erik arbetade i sitt arbetsrum vid sitt skrivbord, så fanns Karl Johan ofta strax intill. Karl-Erik lade märke till redan när Karl Johan började skriva, att han hade en speciell gåva att uttrycka sig både poetiskt och berättande. Efter den vanliga skolans slut i Kågetorp det vill säga efter klass åtta, då Karl Johan var femton år, så fick han flytta över till gymnasiet vid Kristianstads högre allmänna läroverk.

 


L

L-

 

       Eftersom Karl Johan skulle slippa de ständiga resorna mellan

emma*       Kristianstad och Kågetorp så fick Karl Johan bo hos en moster och

L-        morbror inne i sta'n. Morbrodern Peter Wallinder var en av

en-ma       stadens praktiserande läkare och mostern Eva, Margareta Lunds

L-        syster. var egentligen utbildad språklärare, men då familjen

om-~       Vallinder hade fyra barn i åldern 6-14 år, så ansåg Eva att hon

u      borde vara hemma och sköta hemmet. Familjen Wallinder hade ju en

9~                 god ekonomisk ställning och till hjälp i hemmet hade man en

EL    11 husjungfru", Rut Pålsson , som kom från Knisslinge, en plats

E§---4                    strax norr om Kristianstad.

BL    För Karl Johan gick det bra i gymnasieskolan. Han hade med sitt

om---*       oppna sätt ej svårt att få kontakt med sina kamrater. Han var

9.:        något av en ledartyp som gick "i spetsen" för sina klasskamrater.

men~   I de idrottsliga övningarna så var Karl Johan något av en

k:        sprinterkung på skolan. Ingen kunde nämligen vinna över honom på

ge~       korta distanser. Karl Johan hade ett vackert ansikte och en fin

L:        profil och då han var mycket hårfager, så hade utan tvekan

om~       flickorna sina blickar riktade på honom.

       Redan första sommaren när Karl Johan var hemma på sommarlov från

       studierna i Kristianstad, så gick Karl Johan i

       konfirmandundervisning hos sin fader Karl- Erik tillsamman med

       elva övriga konfirmander från Kågetorp. Det var 5 flickor och 6

       pojkar, utom Karl Johan, som konfirmerades pingstdagen 1690 i

ma~       Kågetorps kyrka. På pingstafton hölls det sedvanliga förhöret

L:        angående grunderna i den kristna tron. På pingstdagen gick

       samtliga tolv konfirmander fram till kyrkans altare, för att

       första gången undfå den heliga nattvarden. För Karl Johan kom

       denna första nattvardsgång att få en alldeles speciell betydelse,

       ty när Karl Johans fader i samband med konfirmandavslutningen

       lade sina händer på Karl Johans huvud, så hände något i Karl

       Johans hjärta, som fick absolut livsavgörande betydelse. Från den

       stunden upplevde Karl Johan en bekräftelse på sitt barnaskap

       hos Gud och den bekräftelsen var så stark, att den skulle bestå

BL        livet ut för Karl Johan.

pm~

BL

L:    När Karl Johan gått ut gymnasiet i Kristianstad och just fyllt

Ne~                     nitton år så flyttade han över till Lund, för att börja sin

16       teologiska utbildning. Redan strax efter konfirmandtiden stod det

Nek~                     klart för Karl Johan, att han var kallad av Gud för prästtjänst.

BL        Karl Johan visste ej då att Karl-Erik och Margareta överlämnat

pm~       Karl Johan till att bli en Herrens tjänare redan då han låg i

L-        moderlivet.

en~    I Lund fick Karl Johan bo hos en farbror, Henrik Lund, alltså en

L-        bror till Karl Johans pappa. Henrik Lund var docent i dogmatik

om~    vid Lunds universitet. Han och hans hustru Ulrika hade en villa

L-     på öster i sta'n i den så kallade professorsstaden. Stadsdelen

       hade fått sitt namn därav att så många professorer och akademiker

       bodde i denna stadsdel.

       Under studietiden i Lund som varade cirka fem år skulle Karl

       Johan uppleva en hel del som skulle sätta djupa spår i hans för­

       kunnargärning.

 


- Karl Johan umgicks med en grupp andefyllda kristna, som brukade samlas i hemmiljö på Stora Södergatan hos Inez och Karl-Gustaf Lindberg. Varje vecka samlades här c:a tjugofem personer till bön och lovsång och de läste och studerade bibeln tillsammans. Det var en studiekamrat till Karl Johan, Daniel Andreasson, som inbjöd Karl Johan första gången till en samling hos Lindbergs. Efter en tid en onsdag kväll upplevde Karl Johan ..pingst" på ett oerhört mäktigt sätt. Under den gemensamma bönen lade Karl-Gusta,#' Lindberg händerna på Karl Johan och Guds Ande föll på ett oerhört mäktigt sätt. Karl Johan fick ett flödande och mäktigt tungotal och han profeterade för första gången i Jesu namn. Efter denna pingstupplevelse fick Karl Johan klart för sig att han skulle bedja som Jakobs brev säger "trons bön" för de sjuka. Inför höstterminen 1699 var Karl Johan färdig med de teoretiska studier han behövde för sin teologiska examen. Nu återstod bara den s k teologiskt-praktiska övningskursen och Karl Johan skulle sedan, om allt gick vägen, kunna bli prästvigd någon gång i december månad strax före jul. Den praktiska arbetskursen blev rätt så arbetsam och kampfylld för Karl Johan. Det berodde mycket på detta att Karl Johan som en andefylld och bibeltroende prästkandidat kom i konflikt med de ytliga blivande prästerna, som valt att bli präster bara för yrkets skull s a s. Dessa kandidater hade inte mycket tilltro till Bibeln som en av Guds Ande inspererad skrift. De styckade bibelordet ungefär som konung Jojakim lät skära sönder Jeremias profetior och så kasta bokrullebitarna i kolpannan. Karl Johan vek dock ej en millimeter för dessa andligt döda prästkandidater. Han tog strid! Det sorgliga i saken var väl dock detta , att homelitikläraren , den liberal­teologiske docenten Olof Sandeberg tog ställning mot Karl Johan och för de ytliga, opånyttfödda prästkandidaterna. Karl Johan kämpade sig dock tappert igenom den praktiska slutterminen och den 17 december 1699 var tiden inne för Karl Johans prästvigning. Tillsammans med Karl Johan skulle ytterligare åtta prästkandidater vigas till präster i Lunds domkyrka. Vigningen skulle förättas av stiftets biskop Andreas Nyrén. Inför Karl Johans prästvigning så blev det givetvis stor samling från familjen Lund. Far och mor, farfar och farmor, morfar och mormor och övriga anhöriga ställde med glädje och förväntan upp. Prästvigningsakten blev mycket högtidlig och för familjen Lund var det givetvis en gripande högtid. Biskop Andreas Nyrén predikade över tredje adventssöndagens text från Luk.3:1-15 och ämnet var: "Bereden väg för Herren". Han visade de nya prästerna huru det var deras uppgift att bereda väg för Frälsarens ankomst i människohjärtan, i städer och byar, ja. varhelst de skulle komma att utföra sin tjänst. Vid högmässans slut hölls så själva prästvigningsakten. Den inleddes med Jesper Svedbergs mäktiga prästvigningspsalm: "Av dig förordnad, store Gud, den helga tjänst, är vorden, som himlens dyra ord och bud förkunna skall för jorden och leda folken i ditt råd och lära dem att med din nåd i Kristus kristligt leva.

 


Dem som arbeta i din säd, som dyrbar är och mycken, med kraft av höjden du bekläd, att de i alla stycken må vara Herrens tjänare och finnas trogna skaffare att säden ej fördärvas.

 

Dem nåd förlän, att de i allt dig mer än mänskor lyda och vad du skickat och befallt med nit och sanning tyda. Det vare ljuvt, det vare tungt, dock skall ditt ord till minsta punkt för hög och låg förkunnas.

 

Låt dem på sig ock giva akt att budet själva hålla. De står ju På sin Herres vakt, o må de aldrig vålla, att någon tar förargelse utav dens onda leverne, som bör all dygd oss lära.

 

I högfärd och i yppighet, 0 Gud, låt dem ej leva, ej efter gods och världslighet och fåfäng ära sträva. Må de besinna, en och var, att Herren dem förordnat har till herdar, ej till herrar.

 

Så skicka herdar till din hjord, som den för ulvar vakta, den spisa med ditt helga ord och på dess bästa akta, att i din sanna kännedom den varda må din egendom och evigt salig bliva". -Vid själva avskiljningen med handpåläggning deltog Karl Johans fader Karl- Erik Lund och även Karl Johans farfar Johan Lund. Eftersom Karl Johan skulle få sin första tjänstgöring i Ystad, så var även Karl Johans blivande förman kontraktprosten Per Agrenius med. - Vid prästvigningsmiddagen i biskopshusert så deltog givetvis prästparet Margareta och Karl-Erik Lund, Karl Johans föräldrar. Även Karl Johans farföräldrar Prostparet Astrid och Johan Lund var inbjudna. - En efterfirning för en större del av släkten Lund, som deltagit i Karl Johans prästvigning, hölls senare pa kvällen hos Karl Johans farbror och faster, tidigare omnämnda Ulrika och Henrik Lund. Redan på måndagen den 18 december 1699 skulle Karl Johan inställa sig i Ystad, för att så börja arbeta som präst i församlingen i Ystad och Karl Johan fick nu sin första predikstol som präst i den historiskt så kända Mariakyrkan.

 

 

 

 

Dem som arbeta i din säd, som dyrbar är och mycken, med kraft av höjden du bekläd, att de i alla stycken må vara Herrens tjänare och finnas trogna skaffare att säden ej fördärvas.

 

Dem nåd förlän, att de i allt dig mer än mänskor lyda och vad du skickat och befallt med nit och sanning tyda. Det vare ljuvt, det vare tungt, dock skall ditt ord till minsta punkt för hög och låg förkunnas.

 

Låt dem på sig ock giva akt att budet själva hålla. De står ju på sin Herres vakt, o må de aldrig vålla, att någon tar förargelse utav dens onda leverne. som bör all dygd oss lära.

 

i högfärd och i yppighet, 0 Gud, låt dem ej leva, ej efter gods och världslighet och fåfäng ära sträva. Må de besinna, en och var, att Herren dem förordnat har till herdar, ej till herrar.

 

Så skicka herdar till din hjord, som den för ulvar vakta, den spisa med ditt helga ord och på dess bästa akta, att i din sanna kännedom den varda må din egendom och evigt salig bliva". -Vid själva avskiljningen med handpåläggning deltog Karl Johans fader Karl~ Erik Lund och även Karl Johans farfar Johan Lund. Eftersom Karl Johan skulle få sin första tjänstgöring i Ystad, så var även Karl Johans blivande förman kontraktprosten Per Agrenius med. - Vid prästvigningsmiddagen i biskopshusert så deltog givetvis prästparet Margareta och Karl-Erik Lund, Karl Johans föräldrar. Även Karl Johans farföräldrar prostparet Astrid och Johan Lund var inbjudna. - En efterfirning för en större del av släkten Lund, som deltagit i Karl Johans prästvigning, hölls senare på kvällen hos Karl Johans farbror och faster, tidigare omnämnda Ulrika och Henrik Lund. Redan på måndagen den 18 december 1699 skulle Karl Johan inställa sig i Ystad, för att så börja arbeta som präst i församlingen i Ystad och Karl Johan fick nu sin första predikstol som präst i den historiskt så kända Mariakyrkan.


Kapitel 2.

 

Så var då tiden inne för Karl Johan att börja sin tjänstgöring i den sydskånska staden Ystad. - Fjärde söndagen i advent höll: så Karl Johan sin första predikan med text ifrån Fil.4:4-7 och hade som ämne:"Är det möjligt att alltid vara glad?" -Omedelbart efter predikan började Karl Johan att tala tungomål på ett språk som närmast liknade kinesiska. Uttydningen kom lugnt och tydligt och anknöt till Davids ord i Ps. 34:"Jag vill lova Herren alltid; hans pris skall ständigt vara i min mun..." Ingen i den förnäma och historiskt sett så kända kyrkan kunde erinra sig att något sådant tidigare hade hänt. Karl Johan kunde inte undvika att lägga märke till att det nere i Mariakyrkan blev någon slags chockverkan, men han bestämde sig för att vara oberörd med Guds hjälp och han lyckades faktiskt att bevara lugnet och hålla balansen. - Efter högmässan döpte Karl Johan tre barn och det blev ju lite avspänning för Karl Johan att syssla med något annat efter sin intensiva predikan i högmässan. Kyrkvärdarna sa' väl inte så mycket till Karl Johan när han bytte om och tog av sig sin prästerliga skrud. De tänkte emellertid desto mer. Den som gick till församligens förman prosten Per Agrenius med en rapport, som innehöll besk kritik, var rektor Bengt Gunneberg. Han var verkligen inte "nådig" i sin bedömmning av Karl Johan. Prosten Agrenius var ju ej med i högmässan och kunde alltså inte utifrån egen erfarenhet göra sin bedömning. Per Agrenius litade dock ganska mycket på rektor Gunneberg och det goda omdömet han hade i andliga ting. - Vad som nu hände var, att Karl Johan kallades till sin förman prosten Agrenius, för att redogöra för vad som hände omedelbart efter predikan under söndagens högmässa. Karl Johans förman hade ju ej någon erfarenhet av tungomålstalande eller uttydning därav. Han hade hört att det fanns någon grupp i Ystad med omnejd och någon grupp på österlen i närheten av Simrishamn, som höll enskilda sammankomster i hemmen, och bland dessa människor förekom tungomålstalande, profeterande, smörjning av sjuka med olja 0 s v . Prosten Agrenius framhöll för Karl Johan att detta med tungomålstalande och uttydning därav visserligen är omtalat i NT, men detta var något som bara tillhörde den första kristna tiden, när kyrkan skulle grundläggas. Karl Johans förman ålade helt enkelt Karl Johan att sluta med tungomålstalande och uttydning därav, åtminstone i de offentliga gudstjänsterna. Då Karl Johan sade sig ej kunna ge något löfte om att han skulle upphöra att använda de nådegåvor som börjat verka i hans tjänst­utövning, så sade prosten Agrenius , att det var nödvändigt att de reste till Lund, för att låta biskopen Andreas Nyrén avgöra saken. Tid beställdes ganska snart hos biskopen i Lund och ett par veckor efter samtalet i prostgården i Ystad, så satt prosten Agrenius och Karl Johan i en hästdroska, som prosten Agrenius brukade hyra när han skulle ut på lite längre turer. Stämningen i vagnen var ganska spänd. Varken Karl Johan eller hans förman sa' så mycket under resans gång. Kusken Paul Pålsson som märkte att sOMningen var en aning tryckt försökte emellanåt att muntra upp det hela med ett och annat lustigt infall. Så var man då framme i biskopshuset i Lund.


Biskop Andreas Nyrån tog hjärtligt emot de båda prästerna från

        Ystad. Både prästerna och kusken bjöds in på kaffe med dopp i en av

        de många rummen i biskopshuset. Biskopens trogna husföreståndarinna

        Ester Anderberg skötte som alltid förtjänstfullt om serveringen.

        Så gick biskop Nyrén, Karl Johan och prosten Agrenius en

        trappa upp där biskopen hade sitt tjänsterum. - Per Agrenius lade

BL         först fram ärendet ifråga och biskop Nyrén kände ju väl till vad

    0           som förekommit då han korrespondensvägen fått en rätt utförlig

        redovisning. Biskop Nyr6n sade ungefär detsamma, som

        kontraktprosten Agrenius sagt till Karl Johan vid deras personliga

        möte i Ystad, nämligen att detta med tungomålstalande och

        hithörande ting var något som var förbehållet den första

        kristna tiden, när kyrkan skulle grundläggas. Karl Johan fick en

        klar "order" om att ej fortsätta med sådant i en svensk

map~

. gmassogu stjinst, det skulle bara dra ner onödig kritik över kyrkans verksamhet. Lika lite som Karl Johan kunde lova Per Agrenius att avh lla sig från tungotal med uttydning lika lite kunde Karl Johan lova biskop Nyrén detta. Samtalet gav alltså inget egentligt resultat. Karl Johan fick dock en mycket allvarlig förmaning både av biskopen och kontraktprosten om att han måste hörsamma sina förmån.

 

      Eftersom en del tidningar kommit igång med utgivning och pressen

      började bli en makt att räkna med 1699, så väckte Karl Johans

      framträdande i Mariakyrkan fjärde advent nämnda år ett enormt

      uppseende. Ystads-kuriren hade en stor rubrik:"Ystadspräst

      väckte sensation, talade tungomål från predikostolen... "

      Malmöposten skrev: "Nyutkommen Ystads-präst chockade församlingen

      i Mariakyrkan, talade tungomål ... Nu ingriper biskopen".

      Kristianstads Nyheter skrev:"Sensation inom Svenska Kyrkan.

      Präst i Ystad med bakgrund från Kristianstadsbygden talade i tungor

      från Mariakyrkans predikostol i Ystad". Självklart blev det som

      hände något mycket oroande för Karl-Erik och Margareta Lund.

      Många inom Kågetorps församling, som väl kände Karl Johan, blev

      bestörta och man blev också genom tidningsartikeln i stadens

      tidning nyfiken på vad som egentligen hade hänt. Karl Johans

      farföräldrar, prostparet Johan och Astrid Lund, som nyligen varit

      med om den gripande prästvigningsakten i Lunds domkyrka, när Karl

      Johan vigdes till präst, blev också mycket bestörta.

      Både Karl Johans föräldrar och farföräldrar reste ner till Ystad,

-99                   för att på ort och ställe få höra vad som egentligen hänt. Karl

ab-                                                         Johan redogjorde sakligt för vad som hände vid den högmässa, när

-0      tungotal och uttydning förekom. Karl Johan redogjorde också rakt

b-                                                    på sak för vad som hände i Lund vid sammanträdet, då både

-0      biskopen och kontraktsprosten gick emot Karl Johan och försökte

      att förmå honom att sluta med tungotal och uttydning i kommande

      offentlig gudstjänstverksamhet. Både Karl Johans föräldrar och

      farföräldrar, som själva ej hade någon erfarenhet av

m~                             tungomålstalande, gick på biskopens och kontraktsprostens linje

      och försökte påverka Karl Johan till tystnad och framhöll

 


detsamma som Karl Johans förmån, att om Karl Johan skulle forsätta med tungomålstalande så borde det ske i det fördolda. - Även inför sina anhöriga så framhöll Karl Johan att han - för att nu tala med Apostlagärningarna i NT~ "måste lyda Gud mer än människor".

 

Någon tid förflöt mera i stillhet. Karl Johan hade dock intagit en

definitiv ställning, att           han skulle använda hundraprocentigt de

nådegåvor Gud givit honom. Någon gång i februari månad år 1700 så

predikade Karl Johan över en nytestamentlig text, som handlade om

huru Jesus gick omkring överallt och helade människor samt drev ut

onda andar. - Karl Johan framhöll i sin predikan att detta med

helande och andeutdrivning gäller än idag, ty "Jesus Kristus är

densamme igår, idag och desslikes i evighet". Behoven av helande

 

och befrielse från onda andar är också idag desamma som på Jesu tid, framhöll Karl Johan vidare. - Karl Johan gav också en inbjudan och sade, att de som hade behov av helande skulle komma fram efter högmässan till kyrkans främre del. Efter högmässans slut kom faktiskt tre personer fram för förbön och handpåläggning och för att bli smorda med olja enligt Jakobs brevs 5:te kapitel. Det var en fru i medelåldern, en äldre pensionerad änkefru samt en ung man i tjugofemårsåldern. Frun i medelåldern hade i många *ar lidit av svår migrän och då hon arbetade som sjuksköterska, så var det många gånger svårt i samband med tjänstgöringen; hon hade försökt med många olika mediciner, men ingenting hade hjälpt. Nu kora hon fram för att i tro på Gud ta emot helande. När Karl Johan bad och lade händerna på henne samt smorde henne med olja så blev hon omedelbart helad. Hon kände hur en varm ström gick genom hennes huvud och den intensiva värk hon haft under dagens lopp var helt borta. Den äldre änkefrun hade en besvärande skada i sitt vänstra ben, som uppkommit genom en olyckshändelse för nu rätt många år sedan. Även hon blev ögonblickligen helad, när Karl Johan bad för henne under handpåläggning. Hon kunde lägga av den käpp som hon i många år använt som stöd. Den unge mannen hade ett problem med ryggen som han ådragit sig för flera år sedan i sitt jobb på faderns lantbruk strax utanför staden. Han hade helt enkelt lyft för tunga saker och något hade gått snett i ryggen och han hade sedan den dagen ej varit riktigt bra i sin rygg. Även han blev omedelbart helad och man kunde rentav se huru ryggen rätades ut. Han tog verkliga glädjesprång och när Karl Johan lade händerna på honom, så upplevde han också pingst på urkristet sätt. Man hörde honom nämligen tala i tungor och storligen prisa Gud och han bar också fram spontant ett profetiskt budskap om att församlingen måste böja sig in under Guds vilja, för att Herren i forsättningen skulle kunna verka. Om man ej böjde sin vilja in under Guds vilja, så skulle Herren "flytta församlingens ljusstake". Eftersom en stor del av den kyrkliga menigheten var kvar och endast några få hunnit ut ur kyrkan, så var det som nu skedde ändå mer chockartat än det som skedde när Karl Johan vid sin första högmässa i församlingen talade i tungomål och

 

l


ttydde det han i andehänryckning frambar. Kyrkvärdarna som pliktskyldigt var kvar medan Karl Johan efter den spontana böne -och helandestunden bytte om och lade av kyrkans skrud var omskakade och bestörta. En av dem, Peter Andersson, sa' till Karl Johan, att nu får du verkligen lugna ner dig. Tänker du fortsätta med den här typen av verksamhet, så får du bedriva verksamheten mera privat ... När Karl Johan kom hem så upplevde han att så mycket positivt strömmade fram inom honom och han var ödmjukt tacksam till Gud för vad som skett i kyrkan av helande och andeuppfyllelse. Karl Johan upplevde samtidigt mycket starkt motstånd från en hel del inom den kyrkliga menigheten. Han förstod, att det snart skulle bli fråga om en ny rapport och en ny anmälan till de kyrkliga förmännen.

 

Det var helt rätt vad Karl Johan förnam och mycket snart efter den nyssnämnda högmässan, när Karl Johan kallade fram för förbön och handpåläggning, så kom nästa anmälan till kontraktsprosten. Det var den nyss omnämnde kyrkovaktsmästarn Peter Andersson, som stod bakom anmälan och med sig hade han den förut omnämnde rektorn Bengt Gunneberg. Rektor Gunneberg var visserligen ej med vid den aktuella högmässan, när Karl Johan bad för sjuka. Han var emellertid kyrkorådets ordförande och eftersom kyrkvärden Peter Andersson ej var så bra på att avfatta skrivelser, så skrev rektor Gunneberg ner den anmälan och rapport , som man ansåg måste överlämnas till kontraktprosten Agrenius. Peter Andersson och rektor Gunneberg besökte sedan gemensamt prostgården, för att överlämna skrivelsen ifråga. Peter Andersson berättade också muntligt vad som hade hänt. I anmälan hade rektor Gunneberg bl a skrivit, att om Karl Johan Lund får fortsätta sin fanatiska verksamhet i församlingen, så kommer kyrkans anseende hos folk i allmänhet i Ystad att lida stor skada. Åter igen kallades sedan Karl Johan till sin förman Per Agrenius och fick ge sin version av vad som hänt vid den högmässa, som givit upphov till den nya rapporten. Karl Johan försvarade utan upprördhet helt lugnt och sakligt den inbjudan han givit till förbön för sjuka personer längst fram i kyrkan. Han ansåg detta vara helt rätt och riktigt. Mitt motiv var bara att hjälpa de sjuka till ett helande i Jesu namn, sa' Karl Johan. Karl Johan påpekade också, att han ville använda de nådegåvor Gud givit honom. Gud lät ju också påtagliga mirakel ske, sa'Karl Johan. Karl Johans framställning gjorde tydligen inget intryck på Per Agrenius. När han såg att Karl Johan var "viss i sitt sinne" och inte vek sig för den kyrkliga myndighet som kontraktprosten representerade, så sa' kontraktsprost Agrenius på sitt auktori­tåra och bestämnda sätt : Du och jag Karl Johan måste göra en ny resa till Lund och jag skall anmoda biskopen att ta med sig någon ytterligare representant från Lunds domkapitel. Ganska säkert Karl Johan så måste nog din sak få sin belysning sedan vid nästa domkapitel-sammanträde, så får domkapitlet avgöra vad vi härefter har att göra, sa' Per Agrenius till sist.


Det blev så som kontraktsprosten bestämt och några veckor efter det sista sammanträdet mellan Per Agrenius och Karl Johan Lund, så satt de två Ystads-prästerna i samma "hästdroska" och med samma kusk som vid den tidigare resan till biskopen i Lund. Målet i Lund var den här gången domkapitlets speciella sammanträdesrum. Biskopen hade denna gång anmodat domkapitlets vice ordförande domprosten Jonas Nilander att deltaga i sammanträdet. Även denna gång så sades ej sa mycket prästerna emellan under färden mellan Lund och Ystad, men Karl Johan hade kommit djupt in under Andens herravälde och all fruktan för höga vederbörande var som bortblåst. Kusken Paul Pålsson förstod att det var något speciellt med den nu upprepade turen till Lund. Han hade ju hört de surrande ryktena i sta'n och han visste också ganska väl vad som stått i Ystads-kuriren om Karl Johan Lund. Eftersom Paul Pålsson alltså var medveten mer eller mindre om vad som var på gång, så höll han inne med sina lite lustiga små skämt den här gången. Framkomna till domkapitelhuset, som låg alldeles intill domkyrkan, så gick de två prästerna av, för att så i rätt tid inställa sig hos biskopen och domprosten. Paul Pålsson fick så själv ta sig ut i sta'n för att få sig något till livs och en tid för avhämtning beställdes av prästerna hos kusken. De två prästerna hade, för att ej behöva ta extra tid i Lund för dettaistannat vid Dalby Gästgivargård och intagit en rätt stadig måltid. Kusken Paul Pålsson kostade ej på sig någon dyrare måltid i Dalby utan köpte bara kaffe och åt några medhavda smörgåsar. Han gick nu istället ut på sta'n i Lund där han kände till ett bra matställe. I domkyrkans sammanträdesrum tog biskop Nyrén, domprosten Nilander, kontraktprosten Agrenius och kyrkoadjunkten Lund plats, för att avhandla den nya anmälan som kommit in mot Karl Johan Lund. Kontraktprosten Agrenius redogjorde för kyrkoadjunkt Lunds nya utspel i Mariakyrkan. Han påvisade det olämpliga och för den kyrkliga menigheten i Mariakyrkan anstötliga i att efter en högmässa ställa till med någon slags handpåläggning och oljesmörjning. Han påpekade också huru en ung man i stor fanatism talat ett obegripligt tungomål. Han sa' avslutningsvis, att om ej ändring sker, så kommer kyrkans förtroende i Ystad att starkt "skamfilas". -Domprost Nilander hade ju fått del av den skrivna rapporten och han ställde några frågor till Karl Johan med anledning av rapporten. Han frågade rakt på sak om Karl Johan Lund insåg allvaret i vad som förekommit. Han frågade vidare om ej Karl Johan Lund var villig att lyda sina förmån i hithörande frågor. Så underströk han, vad ju biskopen och kontraktprosten tidigare gjort, att en hel del av de yttringar som varit för handen ju på sitt sätt förekommit under kyrkans första tid, men då på ett lugnt och andligt sätt utan all fanatism. Dessa ting - som t ex tungomålstalande - behövdes bara under den tid när kyrkan grundlades men har sedan försvunnit ... Karl Johan vidhöll sin tidigare ståndpunkt att han måste "lyda Gud mer än människor" och han påvisade huru NT enligt t ex Apostlagärningarna och även i annan skrift klart uppvisar sådana

yttringar          -- genom Andens kraft.

 


Jesus Kristus är densamme idag,igår och desslikes i evighet, sa' Karl Johan, och självklart så sker det också nu att Gud stadfäster sitt eget ord med de tecken och under som åtföljer det och när Karl Johan kom in i dessa tankegångar så citerade han t ex Markus­evangeliets 16:e kapitel.-Eftersom Karl Johan var så bestämd i sin uppfattning, så sade biskopen till sist att Karl Johan Lunds sak måste tagas upp i nästa domkapitelsammanträde.


Kapitel 3

 

Tiden var inne för sammanträde i Lunds domkapitel. Sam tliga ordinarie ledamöter var närvarande, nämligen biskopen, domprosten, kyrkoherden i S:t Johannes i Malmö Martin Lidsten, godsägaren greve Johannes af Klevbäck, Höör, samt rektor Josua Bergenstam, Lund. Som punkt nr 12 på föredragningslistan tog så biskopen upp den anmälan som kontraktsprosten Per Agrenius och kyrkorådet i Sankta Maria församling i Ystad ställt sig bakom om kyrkoadjunkt Lunds fanatiska utspel i anknytning till en högmässa i Mariakyrkan. Biskopen lämnade ordet fritt och domprosten Nilander begärde ordet och underströk kraftigt faran av att få in fanatism i Lunds stift, vilket alltid leder till betänkliga "överslag" och kyrkan kommer att mista sitt förtroende i stiftet. - Kyrkoherde Martin Lidsten, som väl kände till Karl Johans farföräldrar Astrid och Johan Lund och som även sammanträffat med Karl Johan i Malmö, föreslog att inga åtgärder skulle vidtagas mot Karl Johan Lund, eftersom inga uppenbara villfarelser varit för handen. Biskopen lade emellertid fram det mot Karl Johan Lund synnerligen hårda förslaget, att han under en månads tid från och med den 1/4 till och med den 30/4 skulle ställas åt sidan i den offentliga verksamheten och han skulle av kontraktsprosten Per Agrenius få sig tilldelat uppgifter, som inte direkt hade med den officiella gudstjänstverksamheten att göra. - Detta förslag röstades igenom med fyra röster mot en. Kyrkoherde Martin Lidsten reserverade sig mot förslaget.

 

När kontraktprosten fått domkapitlets beslut angående Karl Johan Lunds fanatism i församlingsarbetet, så meddelades i sin tur Karl Johan personligen beslutet ifråga. Dock fick Karl Johan själv också en skrivelse direkt från Lunds domkapitel. Från och med den 1/4 och till och med den 30/4 år 1700 så var Karl Johan Lund helt ställd åt sidan vad gällde offentlig gudstjänstverksamhet. Det skulle emellertid ganska snart visa sig att Karl Johan ej var utan möjligheter att tjäna Gud i förkunnargärningen. Såväl i Ystad med omnejd som i Simrishamn med omnejd så fanns det fria bönegrupper. Dessa bönegrupper hade ungefär samma karaktär som den bönegrupp i Lund, där Karl Johan upplevde så mäktigt sin pingst under studietiden i Lund. Nu visade det sig vara så att den unge man som upplevde såväl helbrägdagörelsens under som sin pingst vid den högmässa, när Karl Johan kallade fram människor till kyrkans främre parti, var med i den fria bönegruppen i Ystad. Han hette Niels Andersen och han hade egentligen dansk bakgrund. Hans släkt kom från Borgholm. Han och en grupp på drygt 25-talet personer brukade som regel samlas en gång i veckan hos en köpmannafamilj mitt i sta'n. Mannen i familjen hette Alfred Melander och frun Rebecka. De hade flera vuxna barn i grannskapet. vilka också från och till brukade vara med i bönesamlingarna.

 


- När man i bönegruppen genom Niels Andersen fick veta om domkapitlets beslut vad gäller Karl Johan Lund, så ordnades genom Niels Andersen saken så att Karl Johan Lund fick en inbjudan att deltaga i en bönesamling. En onsdag kväll i början av april så

*lunda Karl Johan Lund med i en bönesamling

var sa           hos Rebecka och

Alfred Melander.

 

Söndagen den 17 april var inne! I den kyrkliga s k evangeliboken stod det Första söndagen efter påsk. Karl Johan hade nämligen

*t avstängd under själva påskhögtiden,

vari           vilket smärtade honom

mycket, eftersom han alltid älskat just påskdagarnas underbara

och djupgående bibelsammanhang.

Texten som var angiven första söndagen efter påsk var från

Johannesevangeliets 20:e kapitel och texten handlar ju om hur

Jesus kom till sina lärjungar, när de av fruktan för judarna var

samlade bakom "stängda dörrar". Jesus stod            där Plötsligt mitt

ibland dem och gav dem sin fridshälsning. Sedan gav ju Jesus

lärjungarna en avgörande erfarenhet av sin                försoning och sin

uppståndelsekraft i det Han visade dem sina sårade händer och sin

stungna sida, men dock i sin uppståndelsekropps gestalt. De erfor

alltså den förlossning som låg i Jesu verk                  - de erfor även frid

och glädje och de fick i pånyttfödande mening den helige

Ande, fastän pingstens helt avgörande dag ännu ej var inne.

Jesus överlämnade också det NT-liga "predikoämbetet" till sina

första apostlar och därmed till den nytestamentliga Församlingen

även om en avgörande tidpunkt skulle komma                 på den första

pingstdagen. "Tag emot helig Ande", sJ Jesus,"som Fadern sände

mig, så sänder Jag er. Vilka i förlåten synderna, de äro dem

förlåtna, och vilka I behållen dem, de äro                   behållna".

Kl. 15.00 den omnämndasöndagen strömmade alltså bönegruppens

vänner in hos Rebecka och Alfred Melander.             Åtskilliga hade fått

höra att Karl Johan Lund skulle medverka och drygt 30-talet var

nu på väg in i Melanders rymliga och trevliga bostad. Husmor

Rebecka Melander bjöd tillsammans med sin make på kaffe och

hembakat bröd och alla lät sig väl smaka. Efter kaffestunden så

tog någon upp en sång ur den förut omnämnda sångboken

"Pilgrimssånger". Det var en sång som anknöt både till

långfredagens budskap om Jesu försoningsblod, men som också

anknöt till Jesu uppståndelseseger. I de 15 verserna som sången

hade, så sjöng man också om hur vi får vandra med en

uppstånden och förhärligad Frälsare. Frälsarens namn är Jesus.

ljöd sången mäktigt ut i Melanders stora rum.

Ganska snart överlämnades ordet till Karl Johan Lund och han höll

en andefylld predikan över dagens text från Johannesevangeliets

20:e kapitel om vad som hände med lärjungarna, när de var

församlade "bakom stängda dörrar" av fruktan för judarna. Karl

Johans predikan mynnade ut i en tacksägelse över att Jesus än

idag möter oss, när vi är samlade i hans namn; kanske är

lärjungarna samlade idag som de var då under svåra och pressade

omständigheter. - Klart var att Karl Johan                 här syftade på de

kyrkliga myndigheternas behandling av honom själv. Vi har dock

fått auktoritet i Jesu namn och i den helige Andes kraft, sa'

 


Karl Johan, och vi har seger och ingen anledning till fruktan

varken för det ena eller för det andra.

Predikan verkade fram hos de församlade en stor tacksägelse och

frimodighet genom Anden och hörbara utrop kom från flera av de

församlade bröderna och systrarna. - "Tack käre Jesus", "Gud vi

tackar Dig i Jesu namn", "Ära vare Gud", ja, det var uppenbart att

Karl Johans predikan gick hem i bönegruppen. Alfred Melander

föreslog efter predikan några sånger ur sångboken. Man kunde utan

vidare säga att den här bönegruppen var en sjungande och

lovprisande grupp. Mäktigare än kanske någonsin förut ljöd sången

till Herrens ära!

Lyckligt nog så disponerade familjen Melander hela huset för sig

själv, så de befarade inte på något sätt att störa någon enda

människa. Melanders hus var ett stort köpmannahus. Melander hade

övertagit affären av sin fader och det var egentligen Alfreds

farfar som startat den stora diverseaffären, där man kunde

inhandla från ett stort sortiment. Alltnog: Man sjöng två sånger,

som båda handlade om Jesu blods utgjutande för våra synders

skull, men också om Jesu uppståndelsekraft samt om Andens "nya

liv" i Jesus Kristus. - När sångerna ebbat ut, så sa' Alfred

Melander: Nu går vi ner på våra knän och tackar Gud. - Det blev

ett ovanligt starkt "bönebrus", men det var ändå en förunderlig

disciplin i Anden, då ju Gud är som aposteln Paulus säger "icke

oordningens Gud utan fridens". Ett mäktigt profetiskt tal genom

tungotal och uttydning kom så från Karl Johan Lund och Guds Ande

sa', att när jag Herren nu uppenbarar min kraft ibland er, så får

n     ckså räkna med starkt motstånd. Tungotalet var i och för sig

märkligt, ty det lät precis som om Karl Johan talade något slags

kinesiskt språk.

Knappt hade Karl Johan hunnit sluta sitt profetiska budskap

förrän det bultade våldsamt på Melanders dörr ...

Saken var nu den, att två av Karl Johans argaste vedersakare,

nämligen kyrkorådets ordförande Bengt Gunneberg och kyrkovärden

Peter Andersson, hade fått reda på att någon slags samling skulle

hållas söndag eftermiddag hos Melanders. I Ystad sa' man som

regel bara Melanders, ty affären var ju så välkänd och låg mitt i

centrum av staden. Bengt Gunneberg och Peter Andersson tog

kontakt med den världsliga myndigheten som uppehöll lag och

ordning, alltså den tidens poliser. Det var tre tjänstemän från

ordningsmakten plus de två nämnda kyrkliga befattningshavarna.

Vid denna tid gick den kyrkliga och den värdsliga myndigheten

hand i hand enligt 1686 års kyrkolag. Kontraktsprosten Per

Agrenius var självfallet med om det beslutade ingripandet, men

lät de omnämnda kyrkliga förtroendemännen tillsammans med de tre

av länet anställda tjänstemännen ingripa. Kontraktprosten Per

Agrenius var bortrest, för att utföra en s k prostvisitation inom

Simrishamns pastorat. Nu knackade man alltså våldsamt på Alfred

Melanders ytterdörr. Det hördes nästan som om man skulle slå in

dörren med våld. När Alfred Melander öppnar dörren så ser han de

fem männen stå där med ytterst skarpa blickar och de yrkade

definitivt på att få komma in. Då chefen för de länsanställda

Johan Krattenius'visade sin konungsliga identitetsbricka, så hade

Alfred Melander intet val, utan måste släppa in de kyrkliga

befattningshavarna och de tre statliga ämbetsmännen.

 


Chocken var naturligtvis stor bland de trettiotvå personer, som samlats i Rebecka och Alfred Melanders två stora rum, som genom en skjutdörr kunde bli en enda stor samlingssal med gott utrymme. Karl Johan Lund och Alfred Melander utsattes för ett intensivt förhör. Johan Krattenius läste upp vad svensk lag sa' om de förbjudna "enskilda sammankomsterna", som ej sanktionerats eller verkställts av kyrklig myndighet på orten i fråga. Köpman Alfred Melander och kyrkoadjunkt Karl Johan Lund fick veta efter avslutat förhör att de inom kort skulle få ett meddelande om att de skulle inställa sig inför Ystads domsaga i Malmöhus län.